kreativ röra

nu är jag så ren
så vit som snö innuti
så ren och kall som is
någon la in mig i sin frys kanske
eller jag frös ner mig själv
men är ju varm ändå
nu är jag ren
vaknar och ler
varje natt lär jag mig att drömma
och jag drömmer
om ljus och vilda skogar, öppna fält
och jag är där när jag är vaken
vinden blåser mig runt
jag är fri
och renare än vatten

nej jag vill inte gå bakåt
vill inte ändra mina fel
för jag lär mig hela tiden
och jag vill inte förlora min vishet
nu vet jag
att det är lättare att se på
och det är vad jag vill nu
men förlåt allt det jag lät dig tro
och jag lurade mig själv
jag vill inte tillbaks
för det går ju ändå inte

nu är världen vit
himlen snöar
och skuggorna böljar och slår
tallen är vit, och björkgardinen
vi är vackrast i natt
du är vit i håret
som en snödrottning står du och sjunger
världen snöar gråten tystnar
nu är glädjens tid

En björk i mitt fönster vaggar vinden
jag är fri och vet bättre nu
molnen är gula, rosa och himlen ljus
solen är borta, nedgången
min hud är varm fast jag fryser
mörker i min mage vill ut
men jag kväver det så gott jag kan
vet att det är där, gör mig sorgsen
men jag måste
jags ka leva nu
inte tänka mer
ska lyssna, leva, skratta
stå här stilla, tills allt blir bra
och vinden aldrig stillnar

om det skulle snöa nu
och du stod mitt emot mig
och lyssnade
skulle du få veta hur det är
hur världen ligger

så varför vill du att det snöar?
sanningen kommer göra så ont när den smälter
du kommer frysas in
och jag måste låsa dig ute

jag vill att det snöar nu
vill att du lyssnar
för jag kan inte säga det
och du vill inte se det i mina ögon
hur världen ligger

sanningen är att jag inte har någon kärlek att ge dig
men på något sätt älskar jag dig ändå
men bara på det sättet som gör ont
så det måste snöa
och du måste förstå
förlora mig inte
men låt mig vara fri
utan dina ögon över mig

genom evigheten vill jag vandra
genom mörka berg och vassa stenar
genom sjöar som svartnat vid solen
genom evighetens kyla
under den svartaste himlen
och den bitande vind
genom evigheten ska jag vandra
ensam

där borta tar tiden slut
det syns i dimman
tiden finns inte över trädens toppar så långt jag kan se
men om jag gick ner
ner för berget nu
och in mot tidlösheten
skulle min egna tid ta slut
jag vill inte det riktigt än
stannar här och begrundar
skönhetens evighen

jag ska öppna alla fönster
och låta hösten komma in
med sina våta löv och mossor
jag känner livet i dimman
och en kärlek i regnmolnen
mina kinder ska glöda
och när vintern verkligen kommer
ska jag vara beredd
och jag ska inte sakna

jag ska luta mig mot himlen
försvinna in i dess tysthet
och bli lycklig där

jag ska luta mig mot himlen
jag ska lyftas av en vind
försvinna in i hjärtat på ett moln

jag ska luta mig mot himlen
jag ska andas djupt och flyga
kanske att det går

vill man inte falla
ska man inte klättra
för fallet är en del av resans gång
en viktig del
och ibland nästan den vackraste
för smärta är skönhet
och fallet gör ju ont vid slutet
men det ska alla veta
och veta den risk som man tar
aldrig se sin plats som given
vill man inte falla
ska man inte klättra

kanske
är det för att jag ska börja gråta
som det regnar på min kind
eller för att jag ska ta på mig gummistövlar
kanske för att jag ska upplösas i höst
för att jag ska få andas in våta löv
eller kanske bara för att cirkeln ska slutas
vattenmoln som faller ner som regn och snö som smälter ner...
jag tycker i alla fall om det
och nu ska jag gråta
och ta på mig gummistövlar
-upplöst blir jag väl så småningom

gatan är svart
luften luktar höstfriskt
mitt rum är ljust, varmt och unket
dödligt vackra toner
löven har fallit så långt det går
husen är så välbekanta
och aldrig går det förbi någon jag känner

den första snön föll idag
(hoppas flingorna inte slog sig)
tänk att få vara en snöflinga!
att få smälta när man kommer ner
att få virvla i luften
få vara ren och vit och iskall
tänk att få falla
ha det som sitt syfte
och få göra världen ren och vacker
tänk att få gnistra bland tusen andra
bli pekad på och få glädja
den första snön föll idag
över de gula löven som blev våta
snö är förtrollning, magi
tänk att få vara en snöflinga

och himlen som svävar över taken
taken svävar
morgonen ljusnar
åker förbi
ingen som inte fallit i natt kan se
människorna lämnar
mig och vårt bullrande skal
nya kommer in
de vet inte heller och tror för mycket
stirrar långt förbi mina ögon
snart är jag framme
tanken svävar

Vi går i mitten
i gatlyktornas sken
livrädda för att hamna under skuggan
du skrattar mot mig och jag ser
hur ängslig du är att dina ögon inte ska stråla som stjärnor
men de strålar ändå ändå igen
och jag, jag är rädd att tro jag är kär
för det vore jag inte
vi går i natten i höstens träd
och dina ögon är klara som stjärnor

kura ihop sig framför öppet fönster i halv storm
akta dig! det regnar in!
men vad gör väl det?
i detta tillstånd min själ är kan lite väta bara göra gott
och vindens frihet rycker mig i håret
vill dra med mig ut på äventyr
såklart jag följer med
frihet är väl ingenting jag kan säga nej till
och höstregn är det vackraste som finns
(bladen virvlar och frasar med mig)

du är som en glaskula
vacker, hård och genomskinlig
jag har aldrig sett en glaskula krossas
men de blir alltid kalla i kyla
växelvarma
såsom alla livlösa ting
svala i min hand rullar de
rullar bort från mig när jag tappar dem
precis som du gör
och jag måste leta upp dem, alltid
men jag orkar inte mer
vill inte böja mig ner
de får ligga där de rullat
kanske halkar jag på dem och slår mig
med det är ändå inte värt besväret
precis som med dig

Det sägs att färgen på ett öga aldrig går ur
men det är lögn
för dina blå ögon är allt annat än blå
de är gråa av cynismer
(men cynismen växer även i min mage)
fast mina ögon är och förblir mörkblå
men jag är ju inte lika falsk och skiftande som du
det sägs att naivism är något dåligt
jag är ju naiv
är jag hemsk
som tycker att det viktigaste
är att min penna aldrig sinar?

Det finns inget kvar här
som jag har lust att reparera
(jag kunde om jag ville, joo då)
jag är aldrig vad de behöver
det är bara att acceptera
en ville ingenting alls
en annan något för vanligt
jag har lämnat logiken bakom mig
(ändå skäms jag för varje känsla jag får)
och alla, alla, alla
får mig att tvivla på mig själv
det kan ju omöjligt vara rätt då
varför vill jag alltid laga er?
jag går in i mig själv nu
du kan behålla gatstenen
jag menade ändå aldrig vad den sa

(är inte det den ultimata förudmjukelsen?)
förlåt om jag sårar dig

- jag gråter för att jag inte har något att gråta över

jag vill fortfarande inte
bli förföljd
jag vill fortfarande inte
bli älskad med krav
eller älska med krav
jag vill fortfarande inte
bara stå här
jag är fortfarande ren
jag är fortfarande förstörd för alltid
jag vill fortfarande inte
veta riktigt
jag kan fortfarande leka
jag vill fortfarande inte
att du tänker på mig
jag vill fortfarande hellre
lida än göra dig illa
jag är fortfarande naiv
jag har alldrig slutat vara cynisk