kreativ röra

det känns som att vänta på att solen ska komma in i mitt rum men veta att det inte kommer hända
och jag vill ändå inte att någon annan ska lyckas
Vrid mig halvt ur led
och jag vill också ha det där, lugnet
förvissningen, inte bara hänga som en lös tråd
inte ens värme, inte ens solljus.

Jag vill bli ditt medvetandes expansion
inte bara rysningar bakom örat

Oavsett blå himlar mot tegelrödhet
Mina ögon förvillar sig mot kind
och jag har ingen röst att resa mig
allt blir obekvämlighet och jag har inte
mjukare skuggor
Kan inte riktigt värdera längre
och jag saknar mitt ansikte
allt annat är tidsfördriv
Och ser rakt in i människors liv, trött på det
jag vill inte veta mer inte känna mer
ovesäntligheter
för inte ens, och jag står inte stilla längre
Och jag minns, som ljushet och hemma

lyfter på locket, jord rasar in
röster sorlar utanför, av sand och stenar
tar över syretillförsel, outhärdliga och försvagade
Allt jag ser är dina ögon
in i dit vill glömma
fräts upp på hud
blir oersättligt, utgånget erbjudande
Jag kan inte släppa taget om din tröjarm

Ge mig dina händer, jag ska blåsa liv i dig
överräck din skugga, låt den vandra
jag ska täcka dig med torra barr och solvarm mossa
Det är ingen fara
Jag behöver bara komma igenom
Lyssna efter andra frekvenser
Kanske finns inget mer att förstå
Men alla vägar är likadana

I förvirrelsen kommer du närmre i mig
dina ögon ser mig tydligare
kan du känna spänningen i min mage?
det känns som att hela jag vrängs ut och in
det känns som att flyga under jorden
 

Jag tror jag tappar koncepten igen
Jag vill dränka mig i blötsnö, få in den genom porerna
Det känns ändå så avlägset, som en annan flickas sorger

Jag vill krypa ihop i en liten boll och känna mig som en människa

Jag bär för mycket rädslor mellan fingrarna
alla komplexiteter som jag inte glömmer
allt jag skapat och raserat
Dina ögon i ett anklagande ljus
Och mitt hjärta glömmer bort att leva
hur man gör
Utan att hoppas
Alla implicita tystnader
Men det är omöjlighet
och inte som vi alla är omöjligheter
det är som livslusten du drar ut ur mitt ansikte
förevigt förlorat

Men monstret saknar dig, av hela sitt blågröna hjärta som svider
Monstret gråter efter allt hon har dränkt
Alla lik hon har ätit
Kunde inte hjälpa det
I all sin vidrighet, i alla svarta bölder
Och hon sträcker sina klobesatta monsterhänder efter
en tomhet som är tomheten efter dig
Och vetskapen om att hon alltid kommer vara monsterlik
Och allt blod hon har dräglat
Alla fåglar hon skjutit
Och jag hatar monstret, för hennes fulhet
för hennes svaghet, för hennes mordiska sätt
Jag vill vrida henne ut och in för att slå henne
sönder och samman och begrava henne djupt
in i helvetets portar
För att hon bor i mig
För att jag är så lätt att genomskåda,
för att ingenting kan få henne att försvinna
För att jag förvandlas till henne mer för varje dag
För att allt som läks med tiden
inte kan dölja hennes såriga ansikte ändå
Jag hatar henne för att allt är försent och alla blodspår oraderbara
För att hennes ögon inte slutar skrämma livet ur mig
Och för att jag tillät henne

Jag vill hålla dig i händer som du inte har
och vrider bort huvudet när du
jag kan stanna i nätters egenskapsbegrundan
bara för att vräka dig ur mig
kan du lyssna har du inga vägar kvar
Jag vill hålla gruset kvar i ögonen
höra bränderna och känna förruttnelsen
och känna mig hemma i det
jämföra mina inälvor med hur du liknar
Det går tills du rycker ut proppen och
blodet flödar fritt genom gatorna
tills stjärnorna ljudar sina irrbloss
övervägrar att dra ned oss i planethaven
Och jag skulle störa bilden,
rucka världen två små aningar åt helt fel håll
tills solen brann upp och jag blev ensam kvar
Jag vet att jag blir ensam kvar, men det gör inget
Jag vet att vi ska falla som små enheter och pappersänglar
genom snöflingor jag saknar dig
och ljusreflektionerna och andakten i
destruktiviteten, det är allt som är för vackert för min hud ändå

Medan ansikten stirrar med blank vithet
Eller önskar sig andra ögonfall
Reflekterar värme genom solnedstigande
(För solen ska stiga ned mot jorden,
bränna marken med sina fötter)
Jag kan hålla för munnen,
men syret äntrar mitt blod likförbannat
Och det kan bara gå på ett enda sätt
(Jag har glömt hur det går, kan du påminna mig?
Jag vill bara ha solhetta och allmänna galenskaper
för att fungera i dina fotspår eller värdera
alla ljuspunkter i tystnaden)
Det kan bara gå på ett sätt, åt ett håll
och det går nedåt och vi rasar in mot mitten
alla ojämförbarheter gör mig blind
och tristessen äter sig genom mina ögonlock
Du kan omöjligt se vad som händer
jag vill rassla med kedjor i avgaser och
vräka ner i ensamhet
Du kan andas bakom mina öron
kan du se hur imman faller på min nacke?
Jag kan känna vargskrattet,
som faror mellan veckodagar

Dagens små sorger samlade i en hög med skräp
inrullat bakom allt jag inte vågar säga
de triviala enkelheterna som aldrig tar slut
Det är som vanligt otillräckligt, och lyser dig i ansiktet
Jag förblindas av det tidiga mornar
men oftast ligger det redan under sängen och samlar besvikelser
i väntan på jordens övergång (för jag ser hellre att den går över än att den går under)
Halsa i dig allt dagen häller över dig
Kräks upp det nästa morgon i ett försök till botgöring
vandrande olustigheter längs ryggraden blir en del av mina ögons mörker
Jag känner mjukheten i ansiktet, i solen, i dagen
bara via dina ögons skimmer
Jag glömmer bort att vilja andas när du ser ut sådär
overifierbart, för jag andas ju ändå

Jag saknar små rosor i vattenpölar
saknar egensinnighet och grått flor
saknar mina ögons förbannelseoch en
drivkraft som nu är uttömd
för ingen väcker den i mig
och jag behöver komma ut ur mitt eget ansikte
göra tecknen oförståeliga,
blanda stilla regn med överlycka
det kan omöjligtvis vara så svårt
jag är trött på att leka jämviktsläge

Och nu kommer det tillbaks, dra ner mig på golvet
sudda ut min kind
Fall med mig, rör ner mina ögon
Jag känner starkare då
Livet blir tydligare om jag är tvetydig

Du kan ändå inte se igenom dem, det är ändå försent för ursäkter
Och halsgropar är det försent för
Jag kan bara röra på mig, hoppas att stillheten finns kvar
Vänta ut jordens undergång
Och vänta in våren
Jag vill sabotera all min rastlöshet och betvinga all känslomässighet tills du svalnar
Och vandra jordens skogar
Du bakbinder mitt självförtroende men jag kan inte se
Du ber mig inte om mer
Men jag har mer i mig
Det vet du att jag har
Har samhällsvete, fågeltjut och blod i ofantliga mängder
Lika nersmittat som allting annat
Den befogade hopplösheten och livets mirakel
Och avsaknaden av livets mirakel
Det faller inte mer, och ansikten gör sina små krumbukter,
Alla språng i luften, mina händer darrar
Drunkna mitt medvetande i tystnader i avsky

Som solen bara genomljuder mig, som fläckar i fångenskap
Dina tankar blir amöbor som fortplantar sig genom väggarna
Natten blir för plågsam om jag lägger mig ned, ljuden för höga
Sanningsenlighet är inte min starkaste sida
Och hur jorden än snurrar vill jag stå på plats
Höghöjdsljuden, det är dina andetag, släpp mig
Lika skrämd är jag som vanligt, lika sönderfrätt

För du kan få mina händer, vad ska jag med dem till om jag inte får röra vid dig?
och du kan få mina läppar, de är sorgligare utan dina kyssar.
mina ögon som jag bara ska se dig med,
och mitt hjärta, fyllt av endast dig.
hur det än blir så skrämmer det livet ur mig,
alla fraser som jag redan vet är lögn
För händerna, har jag att skriva med
Läppar sjunger ensliga sånger för mig själv
Ögonen är för att andas in världen och
hjärtat fylls till bristningsgränsen av vackerheter
så ingen annan får plats

och vi samlar små trådar av lönlöshet och silke
syr små väskor att lägga små hjärtan i
sträcker små händer mot andra små händer men
tappar all tråd som vi bränner upp
och rinner utmed huden, som äcklet,
och värdelösheten i dina anmärkningar
och genomskinligheten i mitt skratt
sönderfallandes, överdrivelse
ditt hjärta är allt för litet, min hålighet allt för stor
aldrig kan du döma mig mindre belevat
aldrig kan du andas med mindre teknik
synden som raderas av våra näsborrar
och bildar tystnader bakom ögonen på dig
svartheter, och rasande galningar genom mina armar
vi bygger en fristad under mattan
dit inga faror eller åsikter når
dit jag inte kan föra min oro
och dina ögon inte ser alla hål i mina lungor
och vi upphör att andas här, under golvet, under mattan
jag vill falla som du faller ändå
för det är troskyldighet i hur du släpper taget
och nyfikenhet i dina fingertoppar
som om du inte visste hur det skulle gå
vi måste gå
famla oss ut i bitterheten

sinnesintrycken som snöflingor eller findroppigt regn
allt för att få reflektera tillbaks i ditt minne
styrkan överkväljer mig, väller genom mitt beslutsfattande
saktare, stillare, hör jag min egen röst och mina egna fotsteg klinga av