kreativ röra

Och, som vanligt, sista sidan som ett snöskred
Som ett måste, som ett möte
Som ett bestämmande avslut
Som en början, som en förnimmelse av ett avslut.
Men vi kopplar samma strypgrepp på varandra
Och vill förlänga det för jag har glömt att nya sidor, att första sidor
Som första kärleken, fylld av ovisshet, och ingenting bestämt
ingen kan veta hur det slutar, om det slutar
Och, som vanligt, sista sidan som ett solsken
Inväntat, jag har längtat efter dig
För abstraktionen som jag väntar dina steg i morgonluften
Och människor slutar fråga till sist
Jag slutar anstränga mig, (för att i tysthet anstränga mig det tredubbla)
Det spelar kanske ingen roll hur vi sörjer,
allt som gör skillnad är känslan av död innanför tröjan, minns vi den?
Jag hamnar mitt emellan allt tungans kött och allt tändernas blod.
Och, som vanligt, sista sidan som ett snöskred
Sista sidan som en sorg

Vad händer mellan tystnader
Hur spänner sig luften mellan kroppar
Kan du avläsa förgreningar i trädens bladverk
Genom trollskogen visslade den mina ursprungssånger,
jag är rädd att jag har ett annat ideal

Jag hanterar dessa år som alla dagar
genom halvslutna ögon ser jag solen slockna
du hör fåglarnas uppgivenhet och jag känner hur blommorna vissnar
Jag hör dina suckar bakom mina ögon och min kropp blir tyngre när du ser igenom mig
Fantasiers stillare vågspel gör mig yr och fruktlös
Jag kommer ändå aldrig upphöra att känna dina mjukaste ögonkast
och fingertoppars andetag precis över luften
Jag förstår inte hur gycklare kan, hur du skrattar dina falskaste tårar
och jag målar små svarta pölar
Tidens sista egenskaper som faller mjukare, blir mina fåror i hjärtat
Men jag har inte använt mina sista krafter för att slåss,
jag låter dem, likt mina händer falla obehindrat och slipper undra varför jag alltid måste förklara

Jag kan inte låta bli att rädslan äter sig genom min kropp
Mitt genomgående. Transparenta ljudslingor gräver sig som maskar in under min hud
Klor som skrapat upp det yttersta lagret på min hud och spridit ett mögel, en pest till mitt blod.
Jag vet att det är en sjukdom, men jag njuter så av den
Men sedan lämnar mig, och svulsterna växer på egen hand
Och när jag vid minsta kontakt med solen, känner värmen bränna upp min hud och steka såren till en vämjelig varande, blödande öppenhet.
Det är då jag får veta ditt rätta ansikte.
Men jag vill inte veta ditt rätta ansikte

Det går inte riktigt över
Och du försvinner inte riktigt ur min begreppsvärld
Jag kan inte ta mig förbi stjärnglittret
Jag söker mig till nya ideologier och ventilerar sista stegets minsta beståndsdel
du minimerar mina solgalaxer
Jag kan inte slita mig och hamnar någonstans mellan huvud och helvete

Och barnaröster sjunger genom ljusare övertoner
Jag letar undertoner i din röst, men finner inga
Känslan av att vara den jag verkligen är, avtar saktare medan jag dövar mitt egna
Tickandet av små klockor får mina celler att dela sig
Jag ångrar inga felsteg, du kan krossa mina tänder bakom skratten och vi masar oss genom solskenet
Jag vet att jag faller till föga när du sträcker ut händerna efter min mjukare sida men jag är oförmögen att vara sårbar
Det handlar inte om hur du besudlar min självförmåga,
det slutar alltid med att jag reser mig upp ur avgrundens tysta, mjuka, vrår och torkar saltvattnet från kinderna
Det spelar ingen roll hur kropparna rör sig,
livet blir logiskt banalt ändå
(Du förstår väl knappt hur vi hamnade här)

Och när vi sedan sätter oss under soffan för att slippa monstren
när vi hamnar under bordet för att gömma oss för spökena som kommer in genom taket, då vänder sig solen ivägen för strålarnas reflektion i mitt ansikte, dina tallskogar vissnar
mina hjärtrum faller isär, jag kan bara beklaga din tafatthet
och jag kanske inte vill veta, inte meddela dig om mina fallande jordmåner
Stillare rör du dig med tassande fotstege efter trafikens ledande brus
Men jag kände det tydligt, hur ditt hjärta översprängdes i luften

Innan nästa dags syre ska omsättas, innan jorden återtar sin normala bana och samhället blir mer än du någonsin anat
Jag kan inte kontrollera, inte annat än skratta när du talar om min innersta skräck och skam
Det blir bara chockbeteende, och om vi ändå är här och samlar små doser av halvätna rosor, vandrar genom mitt medvetandes landskap, Jag vill känna din hud mot min axel igen,
Jag kan bara överlista migsjälv under totalt slitage

Din imma blir inte en del av min nacke
din mjuka värme omsluter mig inte
jag lägger inte armen runt dig
jag gråter inte mot din axel
Men jag undrar om inte jag egentligen, är farligare

Jag behöver hitta dem, vägarna som drar mig över på andra sidan
Och jag vill hitta skriket, det genomgående, som alstrar solskensflimmer
Skrämmer allt levande ur skogen
Jag vill samla småsten, fylla alla glashus med min vilja
Men allt blir fallande höstlöv, porösa högar av förruttnelse
Även om jag ser igenom dig, vänder du armarna åt andra hållet,
jag överröstar svalornas vingslag
Genom vattenglittret seglar ansiktets förnöjelse
Jag menar, endast du kan vandra i mina fotspår
Vansinnesfärden tar slut där den börjar, i ditt ansikte,
med ditt hjärtas suckar genom mitt blod
Eller förnimelsen av minnet av ditt hjärtas suckar
Du hör bara kluckandet av saltvatten mot allt mitt väsens önskan att få hålla dig runt handleden

Jag skulle vilja ha dig här, i närheten av mysteriet
handpåläggningen och vibrationer av andedräkt i nacken, i nackhåren
Jag vill ha morgondimma precis som alla andra
Och jag vill slippa ta på mig ansvaret för människor
Jag hamrar små, små plåthjärntan till kuber
de får små vassa kanter och ny resonans
Kan bara skratta i mina nya ekande rum
Jag behöver lika mycket fatta posto och springa så jag äntligen hinner ifatt, hinner vakna
Som att jag inte vore fysiskt utmattad

Jag känner knappt något alls
Bara hur samhället krossas mot mina ben
Som flugor en cyklande sommardag,
som lämnar sina små, svarta, fuktiga kroppar mot min hud,
som blir en likvaka i solskenet
Och jag känner hur jag stretar emot, för att slippa skuld
Jag borde sakta ner, men det blåser

Känna ljusningen mot händerna?
hamna bakom abstraktionen och jag finns bara i dessa toner, de som omgivandes
Mjukheten i stillheten, jag undrar om du verkligen kan bära mig på dina ögonlock

helvetiska portar slås upp vid slutet av porten
du avger ljud jag inte vill kännas vid, vätskor ur ditt ansike jag vägrar vidröra med blicken
så det kan lika gärna skymma
jag kan lika gärna hamna på undersidan av solsystemet
i miljontals år, helt hjärnstilla, i meditativ mjukhet
välj de sista utposterna medan jag kysser din pannas oskuldsfullhet
planera tills jorden sinar och marken väller genom porerna, och öarna torkas upp, bäckarrs fåror vävs samman och fylls igen.
Jag känner hårstråt mot kinden som det enda verkliga, hör mina tankars sus genom huvudet och jag undrar varför jag aldrig når fram

Hållandefunktioner
Du allmänläker mina sista sår samtidigt som du hugger min mage med en förskärare
Det är så att säga, svårt att inte förvirras
Men jag överdriver, det är inte så starkt  ?

Men lite undrar jag vilka självinsikter det är jag försöker sudda ut och tänja bort och allmänt göra mig ouppmärksam på.

Och jag börjar med att förundras
Du kanske kan se mig då, jag har inte andats på många dagar,
så kroppsvärme är inget alternativ
Och jag undrar om du kanske verkligen hör,
eller om jordens myller går upp i allt det övriga bruset i ditt huvud?
(Utan rättigheter, utan gränser, utan slut)
Varjeblickjagkastarmotgolvetärdinstickreplikattkyssaminaögonlockmedminakinderidinahänder
Men du hör inte
Och jag förstummas i rädslan och ovetenskapen om vad jag vill

Och marslandskapet som utbreder sig inför min blick, min kropp, synfält som glittrar
Jag inser inte hur tiden går så fort, men den vrider sig under mig
Och luften ger ifrån sig ett kvidande när jag tömmer den på syre,
allt jag försöker är något slags förändring i min självbild, eller bild

-Och jag minns hur det var att förlora dig, vilken lättnad mitt i avgrundssorgen

Som jag minns det var det perfektion
-Jag kanske minns fel, men så var det
Det är en annan dimension, det gills liksom inte
-Det var inte där det brast, vi älskade varandra
Men jag vill det
Och det värsta är att jag inte vet om det är en känsla eller ett resonemang

Dendär uppfyllande känslan av ouppnåelighet som jag inte vet var den finns
Det är lite skrämmande
Jag är inte som fallande snö, jag anpassar mig inte