Livsglädje (2004)
men jag vill bara ligga här i min säng och skriva upp all min livsglädje och spara den tills jag vill ha den. tills jag åtrår livsglädje som vatten. jag vill omvandla min livsglädje till en bäck. en bäck omgiven av mossa, tallar blåbär och allmänt skogskraffs. myrstackar och stenar och sånt som du är rädd för.
och jag vill att min livsglädje ska spegla stjärnorna på natten. och rinna ut i en sjö. och ormbunkarna ska släppa ner sina sporer och andra äckliga saker, som barr, ska falla ner i min livsglädje. och den ska vara så ren att den kan drickas.
men min livsglädje ligger som en klump i mitt hjärta, den skickar sockrade signaler till min hjärna att den vill vakna och lysa ur ögonen på mig.
men jag kan inte väcka den, bara vända den lite då och då.
och jag vill att min livsglädje ska spegla stjärnorna på natten. och rinna ut i en sjö. och ormbunkarna ska släppa ner sina sporer och andra äckliga saker, som barr, ska falla ner i min livsglädje. och den ska vara så ren att den kan drickas.
men min livsglädje ligger som en klump i mitt hjärta, den skickar sockrade signaler till min hjärna att den vill vakna och lysa ur ögonen på mig.
men jag kan inte väcka den, bara vända den lite då och då.
Demonens Dotter (2003)
Jag sitter utanför helvetet, solen lyser, det är hett ute. Små barn springer omkring och leker, de pratar om omöjliga saker.
Hon är där inne. Jag får inte gå dit längre. Det var en del av helvetets policy, för att få vara där måste man höra dit och följa reglerna. Det gjorde inte jag. jag såg demonen i ögonen, såg vad han var och jag trotsade hans regler. Jag exploderade, skrek rakt ut att jag inte kunde acceptera helvetet. Jag blev fri därifrån. Jag skulle inte få gå dit även om jag ville.
Men hon, hon måste bo där.
Hon födes till helvetet och i helvetet måste hon förbli. Helvetet är hennes vardag. Hon säger att hon vant sig, det har ju alltid varit så. Bara hon inte käftar emot, bara hon ger rätt svar.
Hon tar inte åt sig längre. Hon har vant sig vid att hon aldrig kan duga vad hon än gör, hur hon än gör det. Det han säger till henne, det han skriker rakt i hennes ansikte. Det är sådant som man inte ens säger till sin värsta fiende.
Hon stannar. Hon tror inte ens att hon har ett val, hon kan inte komma därifrån. Hon måste stanna tills hon vuxit upp, blivit stor. Men hur ska hon kunna växa?
Hon får leva med demonen i helvetet. Det finns ingen vuxen hon kan tala med, ingen som kan hjälpa. Det är vad hon vet och hon litar inte på någon. Hon bara hoppas att hon klarar sig och blir normal. Hon säger att helvetet gjort henne stark.
Även jag undrar hur det ska gå för henne, jag kan se hennes svagheter, där hon liknar demonen. Nuförtiden blir jag rädd om henne och lägger ner det vi pratat om. Jag vill inte att hon sak se hur lik hon är.
Hon skäms över sitt ursprung, skäms för helvetet. Hon vill flytta så långt bort hon kan. Demonen kommer att förstöra hennes liv och hon vill inte att någon ska veta.
Hon är ju redan hjärntvättad, till viss del. Hon tror ju på en del av det han säger, han sprider sina åsikter till henne, sin ideologi. Han förgiftar hennes sinne med sin demoniska auktoritet, han utövar all den makt han aldrig fick på henne.
Hon har ingen respekt för honom, hon är bara rädd, hatar honom. Men hon älskar honom.
Hon älskar demonen. Jag kan inte acceptera det. Jag vill få henne därifrån. Men jag vet att det inte går. Hon är bunden till helvetet med band jag aldrig kan förstå. Hon har alltid levt i helvetet, det är normalt för henne.
Som åhörare kan jag se hur sjukt det är, som åskådare kan jag fördöma. Den vidrighet och omänsklighet som är demonens vapen.
Han tar bort hennes människovärde.
Jag gör allt jag kan för att ge henne det tillbaks, men hon kväver mig med sin berättelse. Som inte är någon saga. Men jag skulle hellre veta och bli nertyngd än att hon inte kan berätta för någon.
Ibland får jag nog, men jag vet att det är en fruktansvärd lyx. Att kunna få nog, hon måste stanna.
Hon säger att hon aldrig någonsin kan ta sig därifrån. Jag tror henne inte.
I min värld får det inte vara så hemskt.
Det är ett ruttet liv, men hennes liv. Det enda hon har.
Det är ett helvete, men det är hennes helvete. Det enda hem hon har.
Hon säger att det gör henne stark. Att hon kan ta kritik.
Men jag tror att hon blir hård på utsidan, och skör på insidan.
Styrka, är att inte hårdna, att inte krossas inuti. Att känna, och dö men leva.
Det kan omöjligt göra henne stark, demonens dotters helvete.
Hon är demonens dotter.
Hon är där inne. Jag får inte gå dit längre. Det var en del av helvetets policy, för att få vara där måste man höra dit och följa reglerna. Det gjorde inte jag. jag såg demonen i ögonen, såg vad han var och jag trotsade hans regler. Jag exploderade, skrek rakt ut att jag inte kunde acceptera helvetet. Jag blev fri därifrån. Jag skulle inte få gå dit även om jag ville.
Men hon, hon måste bo där.
Hon födes till helvetet och i helvetet måste hon förbli. Helvetet är hennes vardag. Hon säger att hon vant sig, det har ju alltid varit så. Bara hon inte käftar emot, bara hon ger rätt svar.
Hon tar inte åt sig längre. Hon har vant sig vid att hon aldrig kan duga vad hon än gör, hur hon än gör det. Det han säger till henne, det han skriker rakt i hennes ansikte. Det är sådant som man inte ens säger till sin värsta fiende.
Hon stannar. Hon tror inte ens att hon har ett val, hon kan inte komma därifrån. Hon måste stanna tills hon vuxit upp, blivit stor. Men hur ska hon kunna växa?
Hon får leva med demonen i helvetet. Det finns ingen vuxen hon kan tala med, ingen som kan hjälpa. Det är vad hon vet och hon litar inte på någon. Hon bara hoppas att hon klarar sig och blir normal. Hon säger att helvetet gjort henne stark.
Även jag undrar hur det ska gå för henne, jag kan se hennes svagheter, där hon liknar demonen. Nuförtiden blir jag rädd om henne och lägger ner det vi pratat om. Jag vill inte att hon sak se hur lik hon är.
Hon skäms över sitt ursprung, skäms för helvetet. Hon vill flytta så långt bort hon kan. Demonen kommer att förstöra hennes liv och hon vill inte att någon ska veta.
Hon är ju redan hjärntvättad, till viss del. Hon tror ju på en del av det han säger, han sprider sina åsikter till henne, sin ideologi. Han förgiftar hennes sinne med sin demoniska auktoritet, han utövar all den makt han aldrig fick på henne.
Hon har ingen respekt för honom, hon är bara rädd, hatar honom. Men hon älskar honom.
Hon älskar demonen. Jag kan inte acceptera det. Jag vill få henne därifrån. Men jag vet att det inte går. Hon är bunden till helvetet med band jag aldrig kan förstå. Hon har alltid levt i helvetet, det är normalt för henne.
Som åhörare kan jag se hur sjukt det är, som åskådare kan jag fördöma. Den vidrighet och omänsklighet som är demonens vapen.
Han tar bort hennes människovärde.
Jag gör allt jag kan för att ge henne det tillbaks, men hon kväver mig med sin berättelse. Som inte är någon saga. Men jag skulle hellre veta och bli nertyngd än att hon inte kan berätta för någon.
Ibland får jag nog, men jag vet att det är en fruktansvärd lyx. Att kunna få nog, hon måste stanna.
Hon säger att hon aldrig någonsin kan ta sig därifrån. Jag tror henne inte.
I min värld får det inte vara så hemskt.
Det är ett ruttet liv, men hennes liv. Det enda hon har.
Det är ett helvete, men det är hennes helvete. Det enda hem hon har.
Hon säger att det gör henne stark. Att hon kan ta kritik.
Men jag tror att hon blir hård på utsidan, och skör på insidan.
Styrka, är att inte hårdna, att inte krossas inuti. Att känna, och dö men leva.
Det kan omöjligt göra henne stark, demonens dotters helvete.
Hon är demonens dotter.
Svart 2003
Klumpen i magen.
Jag sluter ögonen och försöker andas, när jag öppnar dem igen ser jag vad som gör ont.
Magen är vidöppen och det svarta tunga flyter ut, det lägger sig i luften runt mig. mörkret blir tätare och breder ut sig mer och mer.
Till slut är allt svart.
Det enda jag ser är min egen svarta oresonlighet. Jag ville ju att den skulle försvinna och den flödar ur min kropp nu.
Jag borde vara nöjd.
Oresonligheten blandas upp med misstro, osäkerhet och den grå likgiltigheten.
Allt blir svart så fort det kommit ut. Det blir tungt att andas och svårt att röra mig. Ögonen svider och rinner. Det känns som att jag blöder när mörkret rinner ur mitt öppna sår. Det blir varmt, tjockt och lite kladdigt.
Jag töms, nästan smärtfritt. Men hur mycket som än sipprar ut ur mig, finns det alltid lika mycket kvar i magen. Så strömmen upphör aldrig.
Jag skulle kunna andas in allt, dra in det i min kropp och inte visa min misstro. Det skulle onekligen göra andningen lättare för alla omkring mig.
Men jag kan inte ens överväga det.
Tar jag in det så sprängs jag, eller så blir jag död inombords. Jag vill inte låta det svarta ta övertaget. Jag kniper ihop ögonen, lägger mig på marken och andas in jordlukten och fukten. Sedan täcks även den med svart. Vinden har slutat blåsa, allt är stilla som för att få det svarta att stanna hos mig. Det vill in igen och söker ingångar. Min kropp är mer än mottaglig. Samtidigt som jag gör mig av med mörkret ur såret i magen, dras det in i mig genom hår, naglar, ögon, mindre sår och jag andas in det. Jag försöker hålla andan och letar efter frisk luft. En luft som kanske inte skulle kväva mig.
Jag längtar efter solen, efter ljus. Om jag anstränger mig kan jag forcera fram känslan av riktig fri värme mot min hud. Och vinden i mitt hår. Men allt det där är borta nu. Och som det är, känns det väldigt långt borta. Jag vet att jag någon gång kan få det tillbaka. Jag vet att min mörka tyngd kommer att upplösas och försvinna från mina sinnens vetande.
Jag vet hur det kommer att se ut.
Jag har sett det förr, ljuset kommer att flöda in i mitt hjärta, hela jag kommer att stråla av lycka, värme, tilltro, tillit och ljus. Mina sår kommer att sluta sig, och bara lämna ett tunt litet ärr, knappt märkbart. Jag kommer glömma det.
Och sedan kommer såret att öppna sig igen, och allt det svarta kommer att välla ut. Jag kommer tillbaks dit jag är nu. Och jag kommer att tycka det är värt det, en evighet omgiven av svärta, blödande och övergiven, gråtande. Det är värt allt ljus som kommer sedan.
Tanken på ljuset, på riktiga känslor annat än smärta och uttömning, får mig att försöka lite till.
Jag reser mig, andas in det svart, ögonen flödar öppna. Jag rör på min stela ömmande kropp, tvingar min förgiftade hjärna att tänka. Långsamt börjar jag fungera.
Jag vandrar i mörkret.
Men det är lugnt, en dag blir det ljust.
Jag vet det. Om en evighet.
Jag sluter ögonen och försöker andas, när jag öppnar dem igen ser jag vad som gör ont.
Magen är vidöppen och det svarta tunga flyter ut, det lägger sig i luften runt mig. mörkret blir tätare och breder ut sig mer och mer.
Till slut är allt svart.
Det enda jag ser är min egen svarta oresonlighet. Jag ville ju att den skulle försvinna och den flödar ur min kropp nu.
Jag borde vara nöjd.
Oresonligheten blandas upp med misstro, osäkerhet och den grå likgiltigheten.
Allt blir svart så fort det kommit ut. Det blir tungt att andas och svårt att röra mig. Ögonen svider och rinner. Det känns som att jag blöder när mörkret rinner ur mitt öppna sår. Det blir varmt, tjockt och lite kladdigt.
Jag töms, nästan smärtfritt. Men hur mycket som än sipprar ut ur mig, finns det alltid lika mycket kvar i magen. Så strömmen upphör aldrig.
Jag skulle kunna andas in allt, dra in det i min kropp och inte visa min misstro. Det skulle onekligen göra andningen lättare för alla omkring mig.
Men jag kan inte ens överväga det.
Tar jag in det så sprängs jag, eller så blir jag död inombords. Jag vill inte låta det svarta ta övertaget. Jag kniper ihop ögonen, lägger mig på marken och andas in jordlukten och fukten. Sedan täcks även den med svart. Vinden har slutat blåsa, allt är stilla som för att få det svarta att stanna hos mig. Det vill in igen och söker ingångar. Min kropp är mer än mottaglig. Samtidigt som jag gör mig av med mörkret ur såret i magen, dras det in i mig genom hår, naglar, ögon, mindre sår och jag andas in det. Jag försöker hålla andan och letar efter frisk luft. En luft som kanske inte skulle kväva mig.
Jag längtar efter solen, efter ljus. Om jag anstränger mig kan jag forcera fram känslan av riktig fri värme mot min hud. Och vinden i mitt hår. Men allt det där är borta nu. Och som det är, känns det väldigt långt borta. Jag vet att jag någon gång kan få det tillbaka. Jag vet att min mörka tyngd kommer att upplösas och försvinna från mina sinnens vetande.
Jag vet hur det kommer att se ut.
Jag har sett det förr, ljuset kommer att flöda in i mitt hjärta, hela jag kommer att stråla av lycka, värme, tilltro, tillit och ljus. Mina sår kommer att sluta sig, och bara lämna ett tunt litet ärr, knappt märkbart. Jag kommer glömma det.
Och sedan kommer såret att öppna sig igen, och allt det svarta kommer att välla ut. Jag kommer tillbaks dit jag är nu. Och jag kommer att tycka det är värt det, en evighet omgiven av svärta, blödande och övergiven, gråtande. Det är värt allt ljus som kommer sedan.
Tanken på ljuset, på riktiga känslor annat än smärta och uttömning, får mig att försöka lite till.
Jag reser mig, andas in det svart, ögonen flödar öppna. Jag rör på min stela ömmande kropp, tvingar min förgiftade hjärna att tänka. Långsamt börjar jag fungera.
Jag vandrar i mörkret.
Men det är lugnt, en dag blir det ljust.
Jag vet det. Om en evighet.
Odöpt 2003
Floden förvandlas till flytande guld.
Du står och ser ut över världen, ser vågorna stilla skölja upp över sanden.
Du ser så fridfull ut, du andas långsamt som om din kropp gått in i det yttersta viloläger, som om du nästan var död. Det ser så skönt ut.
Om jag satte mig i sanden bredvid dig, skulle du sjunka ner bredvid mig? Skulle jag luta mig mot dig? Jag skulle föredra om du stod kvar och inte lät dig störas. Och när jag lutar mig mot dig är det bara som för att bevisa något som varken du eller jag vill. Men om jag gick ut i vattnet, om jag bröt den perfekta stillheten och började simma, skulle du då gå din väg? Jag vill ändå inte bada.
Jag ser på dig, står en bit bakom, och jag vet inte vem du är. Vem är du? Och känner du samma okontrollerbara sinnesfrid här som jag gör? Tänker du att du vill stå här för all framtid och se solen gå ner i vattnet? Eller är du för upptagen av din egen värld, är du kanske blind för skönheten?
Jag ser på dig och fylls av ömhet, jag skulle vilja ta hand om dig.
Du vänder huvet och ser på mig, och förbi mig. När du vänder dig om igen, vänder jag och går in i skogen bakom oss, där vi kom ifrån. Det känns så rätt att lämna dig, att blunda för mina behov och begär. Jag måste komma ifrån säkerheten, jag vill inte veta vad jag vill.
Varför darrar jag? När jag sätter mig ner i det mjuka gröna skogsgräset börjar jag gråta, jag kan inte hejda det. Men jag slutar snart och såret som jag aldrig märkte när jag rev upp slutar blöda. Jag torkar inte kinderna utan går tillbaks till dig med salta vattendroppar glittrande på huden. Jag går fram till dig, gör ett litet frågande ljud så du ska höra mig. Jag ger dig en kram.
Men jag vill slå dig. Du ger mig ingen trygghet. Ju närmare jag känner dig, ju närmre din hud är mot min, desto mer försvinner du. Dina konturer suddas ut och jag ser dig knappt. På nära håll vet jag inte vad du tänker. Sluter du dig med flit? Att jag ändå inte riktigt vet vad du känner gör mig tvivlande. Jag anar ju sanningen, men jag vill helst inte se den. Men det är den som gör att jag vill slå dig. Såret är ett ärr nu, ett litet tunt streck, knappt märkbart. Jag kommer alltid dölja blodet för dig. Det finns en plats i mitt hjärta, dit du aldrig kommer in. Ändå är det där jag helst vill ha dig. Därför håller jag det stängt. Vill inte veta vad jag vill! jag vill slå dig, men jag kramar bara hårdare.
Helts av allt vill jag springa härifrån, jag vill gömma mig i skogen igen. och du får aldrig se det som skapades för dig. Det jag vill dela med dig låser jag in. Så du känner inte mig.
Jag vill lämna dig kvar, vill stänga dig ut från hela min värld. Plötsligt blir jag rasande och springer ut i vattnet, förstör din tavla. Jag vill drunkna och skriker åt dig att gå.
Otroligt nog gör du det jag ville att du skulle, du stannar. Du kommer närmare mig, jag står en bit ut i vattnet och är genomblöt. Du rör mig inte, sträcker inte ut en hand, men du ser på mig. Du ser lite lessen ut, men samtidigt förstående. Jag undrar om du också känner så ibland. Men jag vågar inte fråga.
Jag går min väg igen. jag bara går och stannar inte förrän jag har bestämt mig. När jag är tillbaks verkar du inte ens märkt att jag var borta. Du förstår inte att något är annorlunda.
Jag vill släppa mig fri. Jag vill låta mig flyga som en frisläppt burfågel.
Jag ser på dig att du har tråkigt. Det är ju lite synd, men inget jag orkar förändra. Jag kommer gå härifrån, och även om jag kommer återvända ibland för att skina lite guld på dig kommer jag lämna dig ensam till slut.
Jag vet inte hur jag påverkar dig.
Men jag vill inte längre slå dig. Det är ju inte ditt fel att du aldrig kan förstå. Hur mycket jag älskar dig.
Solen har gått ner.
Månen förvandlar vattnets yta till silver.
Men djupt där nere ligger guldet kvar, och glittrar.
Du står och ser ut över världen, ser vågorna stilla skölja upp över sanden.
Du ser så fridfull ut, du andas långsamt som om din kropp gått in i det yttersta viloläger, som om du nästan var död. Det ser så skönt ut.
Om jag satte mig i sanden bredvid dig, skulle du sjunka ner bredvid mig? Skulle jag luta mig mot dig? Jag skulle föredra om du stod kvar och inte lät dig störas. Och när jag lutar mig mot dig är det bara som för att bevisa något som varken du eller jag vill. Men om jag gick ut i vattnet, om jag bröt den perfekta stillheten och började simma, skulle du då gå din väg? Jag vill ändå inte bada.
Jag ser på dig, står en bit bakom, och jag vet inte vem du är. Vem är du? Och känner du samma okontrollerbara sinnesfrid här som jag gör? Tänker du att du vill stå här för all framtid och se solen gå ner i vattnet? Eller är du för upptagen av din egen värld, är du kanske blind för skönheten?
Jag ser på dig och fylls av ömhet, jag skulle vilja ta hand om dig.
Du vänder huvet och ser på mig, och förbi mig. När du vänder dig om igen, vänder jag och går in i skogen bakom oss, där vi kom ifrån. Det känns så rätt att lämna dig, att blunda för mina behov och begär. Jag måste komma ifrån säkerheten, jag vill inte veta vad jag vill.
Varför darrar jag? När jag sätter mig ner i det mjuka gröna skogsgräset börjar jag gråta, jag kan inte hejda det. Men jag slutar snart och såret som jag aldrig märkte när jag rev upp slutar blöda. Jag torkar inte kinderna utan går tillbaks till dig med salta vattendroppar glittrande på huden. Jag går fram till dig, gör ett litet frågande ljud så du ska höra mig. Jag ger dig en kram.
Men jag vill slå dig. Du ger mig ingen trygghet. Ju närmare jag känner dig, ju närmre din hud är mot min, desto mer försvinner du. Dina konturer suddas ut och jag ser dig knappt. På nära håll vet jag inte vad du tänker. Sluter du dig med flit? Att jag ändå inte riktigt vet vad du känner gör mig tvivlande. Jag anar ju sanningen, men jag vill helst inte se den. Men det är den som gör att jag vill slå dig. Såret är ett ärr nu, ett litet tunt streck, knappt märkbart. Jag kommer alltid dölja blodet för dig. Det finns en plats i mitt hjärta, dit du aldrig kommer in. Ändå är det där jag helst vill ha dig. Därför håller jag det stängt. Vill inte veta vad jag vill! jag vill slå dig, men jag kramar bara hårdare.
Helts av allt vill jag springa härifrån, jag vill gömma mig i skogen igen. och du får aldrig se det som skapades för dig. Det jag vill dela med dig låser jag in. Så du känner inte mig.
Jag vill lämna dig kvar, vill stänga dig ut från hela min värld. Plötsligt blir jag rasande och springer ut i vattnet, förstör din tavla. Jag vill drunkna och skriker åt dig att gå.
Otroligt nog gör du det jag ville att du skulle, du stannar. Du kommer närmare mig, jag står en bit ut i vattnet och är genomblöt. Du rör mig inte, sträcker inte ut en hand, men du ser på mig. Du ser lite lessen ut, men samtidigt förstående. Jag undrar om du också känner så ibland. Men jag vågar inte fråga.
Jag går min väg igen. jag bara går och stannar inte förrän jag har bestämt mig. När jag är tillbaks verkar du inte ens märkt att jag var borta. Du förstår inte att något är annorlunda.
Jag vill släppa mig fri. Jag vill låta mig flyga som en frisläppt burfågel.
Jag ser på dig att du har tråkigt. Det är ju lite synd, men inget jag orkar förändra. Jag kommer gå härifrån, och även om jag kommer återvända ibland för att skina lite guld på dig kommer jag lämna dig ensam till slut.
Jag vet inte hur jag påverkar dig.
Men jag vill inte längre slå dig. Det är ju inte ditt fel att du aldrig kan förstå. Hur mycket jag älskar dig.
Solen har gått ner.
Månen förvandlar vattnets yta till silver.
Men djupt där nere ligger guldet kvar, och glittrar.
Diffus drömvärld (2003)
Jag vet inte om jag tror på livet. Eller rättare sagt, jag tror inte på att allt som händer är verkligt.
Jag väntar fortfarande på att vakna.
Jag vet inte om jag vill vakna ur drömmen eller gå djupare in i den, jag kan inte bestämma mig. Så jag vandrar omkring på en mörk gata, omgiven av vitt dis.
Det är fuktigt i luften, gräset är vått och klockan måste vara ungefär tre på natten.
Det är bara jag på vägen. Jag känner igen mig, har varit här förut. Mina fötter vet var de ska. Men jag är inte påväg någonstans så jag stannar och står stilla och låter hela världen komma in i mig. Alla tankar snurrar inne i mitt huvud, de snurrar runt allt jag vet och någonsin har lärt mig, allt är välbekant och tryggt. Sedan lämnar jag de gamla banorna, lämnar de kända minnena, platserna och glömmer alla människor jag känner.
Plötsligt har jag aldrig varit här förut. Jag ser upp mot himlen och vet bara en sak. Jag vill inte hem, vill inte bort, vill inte tillbaks och inte framåt. Vill bara vara där jag står, orkar inte tänka igenom livet. Minns ingenting av mitt liv.
Jag lättar från marken, svävar i luften känner vinden som fåglarna gör, den tar tag i mig och jag flyter i luften. Ser trädtopparna och hustaken ovanifrån, de är fortfarande nära normalstora jag är inte långt ifrån dem. Gatan är fortfarande tom. Luften är fuktig men varm . Gatlyktorna skapar sina egna sfärer av ljus, de är sin egen måne. Jag ser världen som en mås. Som en skrattmås. Lycka.
Att komma ner är som att resa sig för hastigt. Yrsel, mitt huvud dunkar och det svartnar för ögonen. Nu när jag är nere på marken igen förstår jag hur det känns att flyga. Förstår att det aldrig kommer tillbaks igen. Men av någon anledning saknar jag det inte, det räcker så. Flygturen drog in mig i mera drömmar, och jag har fortfarande inte bestämt mig för vad som är verkligt och vad jag vill ha. Jag vet inte vad jag ser, men jag vet att det är vackert. Vet inte vad jag känner men vet att det är skönt. Jag tror att gräset är grönt och fuktigt, tror att jag står på en kyrkogård. Jag vandrar mellan gravarna. Ser de som bestämde sig för att leva och dö, deras själar hänger över gravarna. De är vackra, tunna spindelnät av ljus, oförstörbara men ändå obefintliga. Jag vet inte om jag tror på dem heller. De valde livet framför drömmen och en del av mig tycker att de valde fel. Ändå skriker min själ att den vill bli som dem. Den vill tvinga mig att leva och låta mig dö.
Men jag vill bara gå omkring här i obeständighetens dis, jag vill drunkna i min beslutsamhetsångest.
Drunkna i mörka vilda vågor, vill bli nerdragen och kämpa mig upp igen.
Är det en dröm? I såfall blir jag krossad mot en klippa i drömmen, kliver ut ur min egen kropp och ser mig själv falla ner i avgrunden, ner i havet. Jag blir slungad mot stranden, vilar på sanden en minut, andas. Men jag släpar mig ut i havet igen. jag vill både drunkna och klara mig. Vinden som sliter i mitt hår är min egen vilja.
Jag lär mig simma och flyter längre ut på de höga vågorna, ut mot djupare, farligare vatten. Stranden försvinner, jag är helt och hållet omgiven av vatten. Så jag dyker ner under ytan, ner mot bottnen, ner mot drömmen. Under ytan är havet lugnt, solen som inte fanns där uppe genomlyser nu de klara vattenmassorna, vet inte hur djupt nere jag är. Dyker djupare neråt mot en sten som jag vill ha. Hela min kropp skriker efter att få hålla den i min hand. När jag når den är den borta. Besvikelsen får mina ögon att producera eget havsvatten, hela min mage fylls av gråt, jag vill inte leva utan den stenen. Men vill jag leva? Jag ger upp. Blundar, flyter upp mot ytan och förbereder mig på att vakna.
Mina ögon är öppna. Jag kontrollerar att jag andas. Jag går upp. Jag går ner i köket, min familj pratar med mig och med varandra, deras röster skär i mina öron. Varför ska jag, som varit nere på minst hundra meters djup, behöva lyssna på deras vardagliga tjatter? Jag hör inte hemma med dem, vill inte ha dem där. Jag känner mig instängd. Men var jag än går finns det alltid någon där någon som pratar med mig. Någon som förväntar sig någonting av mig. Jag vill härifrån, jag vill till min mörka väg, vill springa in i dimman. Jag vill drömma bort alla dagar. Eller vill jag det?
Plötsligt vet jag. Jag vill dö, men ändå leva, jag vill leva men ändå vara död. Vill försvinna långt långt bort, till en plats utan krav, utan förväntningar, utan liv. Jag vill bli innesluten i en bubbla där ingen annan finns och där vill jag förbli. Jag vill hänge mig åt tystnaden och friheten i naturens varma armar. Jag vill ha ensamheten för mig själv.
Jag hör min egen röst, utifrån. Den skriker, och det är gråt i rösten. ”Låt mig leva! Låt mig drömma!”
Brukar jag prata i sömnen? Eller är jag vaken? Jag förlorar känsel och rörlighetsförmågan, men kan ändå se allting klart. Får ett nytt perspektiv, ser min kropp gå hemifrån, ner för trappan ut i världen. Går mot tunnelbanan, ser samma människor och samma hus som alla andra dagar, tänker samma tankar.
Jag väntar fortfarande på att vakna.
Jag väntar fortfarande på att vakna.
Jag vet inte om jag vill vakna ur drömmen eller gå djupare in i den, jag kan inte bestämma mig. Så jag vandrar omkring på en mörk gata, omgiven av vitt dis.
Det är fuktigt i luften, gräset är vått och klockan måste vara ungefär tre på natten.
Det är bara jag på vägen. Jag känner igen mig, har varit här förut. Mina fötter vet var de ska. Men jag är inte påväg någonstans så jag stannar och står stilla och låter hela världen komma in i mig. Alla tankar snurrar inne i mitt huvud, de snurrar runt allt jag vet och någonsin har lärt mig, allt är välbekant och tryggt. Sedan lämnar jag de gamla banorna, lämnar de kända minnena, platserna och glömmer alla människor jag känner.
Plötsligt har jag aldrig varit här förut. Jag ser upp mot himlen och vet bara en sak. Jag vill inte hem, vill inte bort, vill inte tillbaks och inte framåt. Vill bara vara där jag står, orkar inte tänka igenom livet. Minns ingenting av mitt liv.
Jag lättar från marken, svävar i luften känner vinden som fåglarna gör, den tar tag i mig och jag flyter i luften. Ser trädtopparna och hustaken ovanifrån, de är fortfarande nära normalstora jag är inte långt ifrån dem. Gatan är fortfarande tom. Luften är fuktig men varm . Gatlyktorna skapar sina egna sfärer av ljus, de är sin egen måne. Jag ser världen som en mås. Som en skrattmås. Lycka.
Att komma ner är som att resa sig för hastigt. Yrsel, mitt huvud dunkar och det svartnar för ögonen. Nu när jag är nere på marken igen förstår jag hur det känns att flyga. Förstår att det aldrig kommer tillbaks igen. Men av någon anledning saknar jag det inte, det räcker så. Flygturen drog in mig i mera drömmar, och jag har fortfarande inte bestämt mig för vad som är verkligt och vad jag vill ha. Jag vet inte vad jag ser, men jag vet att det är vackert. Vet inte vad jag känner men vet att det är skönt. Jag tror att gräset är grönt och fuktigt, tror att jag står på en kyrkogård. Jag vandrar mellan gravarna. Ser de som bestämde sig för att leva och dö, deras själar hänger över gravarna. De är vackra, tunna spindelnät av ljus, oförstörbara men ändå obefintliga. Jag vet inte om jag tror på dem heller. De valde livet framför drömmen och en del av mig tycker att de valde fel. Ändå skriker min själ att den vill bli som dem. Den vill tvinga mig att leva och låta mig dö.
Men jag vill bara gå omkring här i obeständighetens dis, jag vill drunkna i min beslutsamhetsångest.
Drunkna i mörka vilda vågor, vill bli nerdragen och kämpa mig upp igen.
Är det en dröm? I såfall blir jag krossad mot en klippa i drömmen, kliver ut ur min egen kropp och ser mig själv falla ner i avgrunden, ner i havet. Jag blir slungad mot stranden, vilar på sanden en minut, andas. Men jag släpar mig ut i havet igen. jag vill både drunkna och klara mig. Vinden som sliter i mitt hår är min egen vilja.
Jag lär mig simma och flyter längre ut på de höga vågorna, ut mot djupare, farligare vatten. Stranden försvinner, jag är helt och hållet omgiven av vatten. Så jag dyker ner under ytan, ner mot bottnen, ner mot drömmen. Under ytan är havet lugnt, solen som inte fanns där uppe genomlyser nu de klara vattenmassorna, vet inte hur djupt nere jag är. Dyker djupare neråt mot en sten som jag vill ha. Hela min kropp skriker efter att få hålla den i min hand. När jag når den är den borta. Besvikelsen får mina ögon att producera eget havsvatten, hela min mage fylls av gråt, jag vill inte leva utan den stenen. Men vill jag leva? Jag ger upp. Blundar, flyter upp mot ytan och förbereder mig på att vakna.
Mina ögon är öppna. Jag kontrollerar att jag andas. Jag går upp. Jag går ner i köket, min familj pratar med mig och med varandra, deras röster skär i mina öron. Varför ska jag, som varit nere på minst hundra meters djup, behöva lyssna på deras vardagliga tjatter? Jag hör inte hemma med dem, vill inte ha dem där. Jag känner mig instängd. Men var jag än går finns det alltid någon där någon som pratar med mig. Någon som förväntar sig någonting av mig. Jag vill härifrån, jag vill till min mörka väg, vill springa in i dimman. Jag vill drömma bort alla dagar. Eller vill jag det?
Plötsligt vet jag. Jag vill dö, men ändå leva, jag vill leva men ändå vara död. Vill försvinna långt långt bort, till en plats utan krav, utan förväntningar, utan liv. Jag vill bli innesluten i en bubbla där ingen annan finns och där vill jag förbli. Jag vill hänge mig åt tystnaden och friheten i naturens varma armar. Jag vill ha ensamheten för mig själv.
Jag hör min egen röst, utifrån. Den skriker, och det är gråt i rösten. ”Låt mig leva! Låt mig drömma!”
Brukar jag prata i sömnen? Eller är jag vaken? Jag förlorar känsel och rörlighetsförmågan, men kan ändå se allting klart. Får ett nytt perspektiv, ser min kropp gå hemifrån, ner för trappan ut i världen. Går mot tunnelbanan, ser samma människor och samma hus som alla andra dagar, tänker samma tankar.
Jag väntar fortfarande på att vakna.
2003 24 april
måste ta vara på idag
måste ha den vita tomma himlen över mig, måste ha de svarta döda träden och kontrasten
måste känna meningslösheten, måste känna kylan och vinden bita i mig, råheten göra mig vilsen och menlös.
Måste få vara skrämd, osäker, liten, frusen och blöt idag.
För det är så långt till hösten, och ensamheten, långt till kylan.
Och jag behöver regnet, vill ha mörkret. Sol försvinn!
snart kommer värmen, solen och klibbigheten, snart kommer mitt krävande, kvävande behov tillbaks.
För den vita himlen ger mig allt. Den lungnar mig, vinden vaggar och smeker mig, regnet kysser hela mig
och dränker mig i tung våt omsorg
Jag dyrkar inte solen, älskar inte värmen, längtar inte till våren, vill ha hösten!
Jag vill leva i min vita lätta depression och inte känna något.
bara tänka
måste ha den vita tomma himlen över mig, måste ha de svarta döda träden och kontrasten
måste känna meningslösheten, måste känna kylan och vinden bita i mig, råheten göra mig vilsen och menlös.
Måste få vara skrämd, osäker, liten, frusen och blöt idag.
För det är så långt till hösten, och ensamheten, långt till kylan.
Och jag behöver regnet, vill ha mörkret. Sol försvinn!
snart kommer värmen, solen och klibbigheten, snart kommer mitt krävande, kvävande behov tillbaks.
För den vita himlen ger mig allt. Den lungnar mig, vinden vaggar och smeker mig, regnet kysser hela mig
och dränker mig i tung våt omsorg
Jag dyrkar inte solen, älskar inte värmen, längtar inte till våren, vill ha hösten!
Jag vill leva i min vita lätta depression och inte känna något.
bara tänka
Självporträtt (2003)
jag låter tystnaden äga mig.
En kall ilning som stannar kvar över ryggraden. Underkäken som värker av att alltid bita ihop. Handleder som ömmar och knakar, likadana fotleder. Små kalla genomskinligt vita händer med uppbitna nagelband. En ständigt värkande nacke, axlar, rygg.. säg en enda led i min kropp som aldrig gjort ont. Magens tysta hungerskrik, huvudvärk.
Går fram till spegeln. Allt är så tyst, det sprakar i min hjärna.
Trasiga jeans med glittertext, fragment av min själ på byxorna, ingen fattar allt, men några fattar lite.
En svart munkjacka att försvinna i. En jättelik drake på ryggen, tre små på varje arm och en mellanstor över brösten.
Blå drakar.
Ett vackert, slutet, glansigt, sminkat ansikte.
Hyn ser jämnare ut än den är.
Svart runt ögonen, bleka ögonbryn, rödblond trasslig lugg och några lösa slingor, röda osminkade läppar.
Det svarta sminket gör mina ögon blåare och mörkare, intensivare och svartare än när jag är sminkad som jag brukar.
Jag kan inte låta bli att träna föraktfulla blickar i spegeln, föraktet riktat mot mig.
Reser mig upp, ser mot benen. Hud i revorna.
Ser rädslan och fulheten i mitt ansikte, känner den i magen. Vill inte.
Gömmer mig, ser upp håller i.
Andas, lutar mig mot. Väggen. Den vita trygga väggen, glider bakåt, blundar, naglarna vitnar, håller hårt. Mjölksyra i armen, fortsätter.
Ser mig själv inifrån.
Har ont. Sväljer.
Ner med luvan, upp med hakan.
Håret syns, skakar på huvet.
Ut med det långa trassliga guldhåret som inte är mitt men ingen annans heller.
Hon i spegeln, är det jag? Lycklig?
Del av mig som finns ibland. Ja, jag tror det.
Drakens mörka mage.
Ilningen, andas, tungt och djupt.
Svart sot, vita tänder, röda läppar.
Vild och farlig, vacker.
Varför, varför älskar ingen mig?
Slutgiltigt.
Tomhet.
Min egen smekning över låret som gör det varmt bakom ögonen.
Tårar?
Minnen av tårar, minnen av smärta, självhat, agresivitet, bedövande tomhet som tog upp hela mig.
Minnen av tysta skrik av starka känslor.
Borta nu, men då.
Vacker flicka, söt som vaniljsås, ville vara, ville våga, bäst som skedde, sakta ner! Snurra inte så fort!
Jag är ju rädd.
Trötta svart ögon. Varför inte också jag?
För att jag vill ha mer.
Mer än bara smekningar, kyssar, ord.
Mer än bara väntan, lära känna och lust.
Jag vill ha rätt och fel och hela livets stora visdom, lycka, frihet, känn dig själv känn hela mig! För DET är kärlek, och mer än nån kan ge.
Sminka av mig.
En kall ilning som stannar kvar över ryggraden. Underkäken som värker av att alltid bita ihop. Handleder som ömmar och knakar, likadana fotleder. Små kalla genomskinligt vita händer med uppbitna nagelband. En ständigt värkande nacke, axlar, rygg.. säg en enda led i min kropp som aldrig gjort ont. Magens tysta hungerskrik, huvudvärk.
Går fram till spegeln. Allt är så tyst, det sprakar i min hjärna.
Trasiga jeans med glittertext, fragment av min själ på byxorna, ingen fattar allt, men några fattar lite.
En svart munkjacka att försvinna i. En jättelik drake på ryggen, tre små på varje arm och en mellanstor över brösten.
Blå drakar.
Ett vackert, slutet, glansigt, sminkat ansikte.
Hyn ser jämnare ut än den är.
Svart runt ögonen, bleka ögonbryn, rödblond trasslig lugg och några lösa slingor, röda osminkade läppar.
Det svarta sminket gör mina ögon blåare och mörkare, intensivare och svartare än när jag är sminkad som jag brukar.
Jag kan inte låta bli att träna föraktfulla blickar i spegeln, föraktet riktat mot mig.
Reser mig upp, ser mot benen. Hud i revorna.
Ser rädslan och fulheten i mitt ansikte, känner den i magen. Vill inte.
Gömmer mig, ser upp håller i.
Andas, lutar mig mot. Väggen. Den vita trygga väggen, glider bakåt, blundar, naglarna vitnar, håller hårt. Mjölksyra i armen, fortsätter.
Ser mig själv inifrån.
Har ont. Sväljer.
Ner med luvan, upp med hakan.
Håret syns, skakar på huvet.
Ut med det långa trassliga guldhåret som inte är mitt men ingen annans heller.
Hon i spegeln, är det jag? Lycklig?
Del av mig som finns ibland. Ja, jag tror det.
Drakens mörka mage.
Ilningen, andas, tungt och djupt.
Svart sot, vita tänder, röda läppar.
Vild och farlig, vacker.
Varför, varför älskar ingen mig?
Slutgiltigt.
Tomhet.
Min egen smekning över låret som gör det varmt bakom ögonen.
Tårar?
Minnen av tårar, minnen av smärta, självhat, agresivitet, bedövande tomhet som tog upp hela mig.
Minnen av tysta skrik av starka känslor.
Borta nu, men då.
Vacker flicka, söt som vaniljsås, ville vara, ville våga, bäst som skedde, sakta ner! Snurra inte så fort!
Jag är ju rädd.
Trötta svart ögon. Varför inte också jag?
För att jag vill ha mer.
Mer än bara smekningar, kyssar, ord.
Mer än bara väntan, lära känna och lust.
Jag vill ha rätt och fel och hela livets stora visdom, lycka, frihet, känn dig själv känn hela mig! För DET är kärlek, och mer än nån kan ge.
Sminka av mig.
Havsfågel (2003)
Känslan i magen när du lyfter från marken och känner vinden ta tag under vingarna, och när du ser ut över marken ovanifrån, ser hur allt där nere blir mindre och suddigare. Du flyger ut över havet, låter de salta vindarna kasta dig över vågorna. Du ser båtar där nere, och en liten fisk som inte gömt sig nere på botten. Men du är inte så hungrig, du flyger vidare. Du rider på luftströmmar och glidflyger i luften. Du flaxar till ibland med vingarna och tar det sedan lugnt igen.
Dina små mås ögon blickar ut över det oändliga vattnet, solen glittrar på vågorna, enstaka isflak ligger och flyter, våren är bara en liten skymt i horisonten än så länge. Du tänker på sommaren, på musslor som krossas mot solvarma klippor, på rosaaktiga jättegrytor i berget, på trift och ängsgräs i skrevorna. På martallar som vridits av vinden och krokiga som gamla häxor böjer sig över vattnet, på de gamla fågelbona som småfåglarna byggde under våren. På den glänsande tången i strandkanterna, på de små fläckarna med sol ljummen sand och på stenarna där du satt och tiggde bröd från familjer, på hur solen värmde dig i nacken när du var på resa. På de friska men varma vindar som då hjälpte dig på din väg över havet.
Du tänker på fiskar som du ätit, du börjar visst bli hungrig, men den lilla fisken du såg har försvunnit i djupet. Du spanar ut mot horisonten igen och ser den blåa randen i fjärran. Öppet hav. Vinden blåser starkare nu, och kylan smyger sig in under din vita fjäderdräkt, du minns måsungarna från förra året, deras bruna luddiga dun. Kanske minns du din egen tid som ungfågel, hur livet och dagarna alltid var nya, hur varje vind var ett äventyr, och varje äten fisk en erövring värd att applåderas. Du drömmer dig bort i luften. Vingarna rör sig automatiskt.
Plötsligt ser du den! Din sommarö, vågorna slår mot de kala klipporna, björkarna som i somras var gröna, är nu kala och kyliga. Du kämpar dig in mot land och slår ner i en tall. Fortfarande uppifrån ser du ner på vad som i somras var ett ljummet paradis, som piskats av hårda sommarregn och mjukats upp till dy för att sedan torka igen till myrornas förtjusning. Mossan från i fjol är täkt med smältsnö som stelnats till is och sedan smält igen, och omges av en tunn men hård skorpa. Barren som fallit under höst stormarna täcker de kala bitarna av marken, fjolårsgräs sticker upp här och var, brungult och uttorkat. Du ser hur tallarna runt din tall bildar en halvcirkel runt en sänkning i marken, solen lyser mellan stammarna och ger de gamla björklöven en nyans av guld. Du ser upp mot himlen där en annan mås cirklar runt vattnet på jakt efter mat.
Nu är du verkligen hungrig, du låter en vind ta tag i din strömlinjeformade kropp och flyger ut över havet. Du ser en liten fisk glänsa till, snabbt dyker du ner under vattnet och kommer upp till ytan med fisken i näbben. Du flyger in till stranden och river upp den kalla fiskens kropp. Mat, det var precis vad som behövdes, några andra fåglar har fått syn på dig och försöker ta den ifrån dig, men du flyger bara upp i tallen igen, där du sväljer det sista av fisken. Du känner dig nästan oövervinnerlig när du hör deras besvikna rop efter dig och din fisk. Du flyger iväg från tallen och höjer dig i luften, låter vinden leka med dig. Friheten som pulserar i varje ådra av ditt fågelblod drar dig högre och högre upp, du flyger högst av alla måsar omkring dig. En impuls får dig att dyka ner mot vattenytan, precis innan du snuddar vid det iskalla mörka vattnet vänder du om och flyger uppåt igen.
Du ser solen stå lågt på himlen och inser att det är dags att åka hemåt igen, du bestämmer riktning och svävar över havet. Du ser mot horisonten som nu blivit röd och på de små lätta ljusgula molnen, solen går ner i havet. En dag kommer du tillbaks till min hamn, mås. Jag ser dig flyga där ibland längs kajen. Och jag skulle så gärna vilja vara en fågel, som du.
Dina små mås ögon blickar ut över det oändliga vattnet, solen glittrar på vågorna, enstaka isflak ligger och flyter, våren är bara en liten skymt i horisonten än så länge. Du tänker på sommaren, på musslor som krossas mot solvarma klippor, på rosaaktiga jättegrytor i berget, på trift och ängsgräs i skrevorna. På martallar som vridits av vinden och krokiga som gamla häxor böjer sig över vattnet, på de gamla fågelbona som småfåglarna byggde under våren. På den glänsande tången i strandkanterna, på de små fläckarna med sol ljummen sand och på stenarna där du satt och tiggde bröd från familjer, på hur solen värmde dig i nacken när du var på resa. På de friska men varma vindar som då hjälpte dig på din väg över havet.
Du tänker på fiskar som du ätit, du börjar visst bli hungrig, men den lilla fisken du såg har försvunnit i djupet. Du spanar ut mot horisonten igen och ser den blåa randen i fjärran. Öppet hav. Vinden blåser starkare nu, och kylan smyger sig in under din vita fjäderdräkt, du minns måsungarna från förra året, deras bruna luddiga dun. Kanske minns du din egen tid som ungfågel, hur livet och dagarna alltid var nya, hur varje vind var ett äventyr, och varje äten fisk en erövring värd att applåderas. Du drömmer dig bort i luften. Vingarna rör sig automatiskt.
Plötsligt ser du den! Din sommarö, vågorna slår mot de kala klipporna, björkarna som i somras var gröna, är nu kala och kyliga. Du kämpar dig in mot land och slår ner i en tall. Fortfarande uppifrån ser du ner på vad som i somras var ett ljummet paradis, som piskats av hårda sommarregn och mjukats upp till dy för att sedan torka igen till myrornas förtjusning. Mossan från i fjol är täkt med smältsnö som stelnats till is och sedan smält igen, och omges av en tunn men hård skorpa. Barren som fallit under höst stormarna täcker de kala bitarna av marken, fjolårsgräs sticker upp här och var, brungult och uttorkat. Du ser hur tallarna runt din tall bildar en halvcirkel runt en sänkning i marken, solen lyser mellan stammarna och ger de gamla björklöven en nyans av guld. Du ser upp mot himlen där en annan mås cirklar runt vattnet på jakt efter mat.
Nu är du verkligen hungrig, du låter en vind ta tag i din strömlinjeformade kropp och flyger ut över havet. Du ser en liten fisk glänsa till, snabbt dyker du ner under vattnet och kommer upp till ytan med fisken i näbben. Du flyger in till stranden och river upp den kalla fiskens kropp. Mat, det var precis vad som behövdes, några andra fåglar har fått syn på dig och försöker ta den ifrån dig, men du flyger bara upp i tallen igen, där du sväljer det sista av fisken. Du känner dig nästan oövervinnerlig när du hör deras besvikna rop efter dig och din fisk. Du flyger iväg från tallen och höjer dig i luften, låter vinden leka med dig. Friheten som pulserar i varje ådra av ditt fågelblod drar dig högre och högre upp, du flyger högst av alla måsar omkring dig. En impuls får dig att dyka ner mot vattenytan, precis innan du snuddar vid det iskalla mörka vattnet vänder du om och flyger uppåt igen.
Du ser solen stå lågt på himlen och inser att det är dags att åka hemåt igen, du bestämmer riktning och svävar över havet. Du ser mot horisonten som nu blivit röd och på de små lätta ljusgula molnen, solen går ner i havet. En dag kommer du tillbaks till min hamn, mås. Jag ser dig flyga där ibland längs kajen. Och jag skulle så gärna vilja vara en fågel, som du.