kreativ röra

jag tror inte jag är tillräckligt stark för dethär
jag kan inte hålla på och få ångestatacker och hyperventilera varenda söndag
jag kommer gå i en miljon små små bitar
och du kommer aldrig kunna laga mig

jag hade glömt att världen blev så surrealistisk av tjugo centimeter snö
fluffig, mjuk, gnistrande iskall
jag hade glömt att himlen blev svart och månen kall
jag hade glömt hur det känns att jag klarar mig själv
jag hade glömt hur det känns under isen
genomskinligt, uppenbart och domnat
jag hade glömt hur det känns att inte veta
vad jag ska göra av mig själv
och jag har glömt hur det känns
att glittra som frosten på fönsterrutorna

Hela vintern kör på helljus
jag ser bara gröna fläckar
de bor nog på näthinnan
SOLEN (gick ner klockan tre)
LYSTE
IDAG
när jag vaknade
utöver tunna björkar
utsvultna
sjön stod stilla
frös om tårna
Bussen, kör på helljus
bländar mig
hem till väntandes dagar
överigen

Du vet sättet som en del saker är vackra?
så det gör ont och man bara vill stoppa dem under huden och alltid bära med sig det?
Som världens minsta talgoxe på snöiga trädgrenar
eller ett mönster med perfekt logik
och min favoritbok
och stjärnhimel
och träd
så vacker är du också

du är min största risk
du är min säkraste väg till smärta
du är mitt största sår
och mitt ömmaste blåmärke
du är mitt mest svårlösta problem
och det mest skrämmande jag nånsin gjort

du är mitt rosaste moln
du är min största källa till trygghet
du är mitt kalleankigste plåster
och mina intelligentaste ipren
du är min lyckligaste stund
och det mest självklara val jag någonsin gjort

det är ensamheten jag vill kräkas ut
det är den som pressar på min magsäck
det är otillräckligheten jag vill skrika iväg
när jag överreagerar
det är ensamheten jag vill sälja när jag förhandlar med min självkänsla

hur ska jag inte vara elak?
du måste väl förstå att jag är svår
och att det jag är räddast för
är att JAG ska sluta älska DIG
inte tvärt om
(för det såg jag i dina ögon att du inte tänkte)
du är ju så totalt utanför mitt liv
och du knuffade ut mig ur ditt när du klev på flygplanet
det är lite svårt att skrika så du hör
för du gör ditt bästa
men jag lyssnar på musik
och lever i den
förstår du inte att jag är high-maintnens?
du måste måla om mig för att färgen ska stanna
jag grånar älskling...
det känns som att du är det sista vettiga jag klamrar mig fast vid
förutom när jag förolämpar dig över telefon
jag skjuter iväg dig ser du inte det?
mitt hjärta har slutat slå
och jag kan inte skratta inifrån
jag tycker bara synd om migsjälv

och jag saknar dig inte
jag längtar inte efter dig
för jag är hård och du måste inte sparka på mig för att jag ska våga mjukna
du borde stryka mig över kinden oftare än aldrig
du borde få mig att gråta
men du vill hellre att jag mår "bra"
när du ändå inte är här för att trösta mig?
jag mår kallt och ensamt!
jag mår hårt och jagklararmigsjälv...
och jag mår så tomt och lessen.

och en liten jävla röst i min skalle skriker på dig
du har inte tid för mig och önskar att vi aldrig blivit
du tycker jag är jobbig och klängig!

men jag vill inte såra dig så jag tänker inte fråga dig

men du har GLÖMT mig
*kurar ihop mig till en liten liten lessen boll som gråter och fäller ut varenda jävla tagg på min igelkottssköld*

älskling! hör du mig?
förstår du?
och du sa att du älskade det ordet
"älskling"
men vad gör jag?
kopierar filer? (det kan ta några minuter)
HEJ JAG ÄR BLEK OCH GLÅMIG
(brevid alla skrikande neonskyltar)
varför måste jag vara bäst
när jag är bra ändå, bevisligen
och jag tror inte längre
du har inte mailat idag heller
jag börjar nästan inbilla mig att det är bra
att jag inte behöver allt dethär
eller dig?
jag börjar nästan tvivla..
på att det här fungerar
men det skiter tiden i
och det värsta för mig är att inte veta om/att du kommer börja hata mig
jag behöveeer ingen bekräftelse
*håller för öronen och nynnar så monstrerna inte ska komma in*
(men dom bor på kalaspuffspaketen också)

dra ner löv och kastanjer i lungorna
i ett enda virrvarr av svarta grenar
flyger himlen

jag har förlorat all kontroll
men behovet är tillbaks

och det är fantastiskt svårt att andas fritt

sen kommer natten över mig
och i två minuter kan jag sjunga

jag ville se igenom dem på andra sidan glaset
jag vill slå sönder deras plastiga spegelbilder
istället sitter jag lamslagen tyst, genomskinligt
och stiger av när jag nått min station

älskling älskling jag vill skrika!
jag vill skrika så du hör mitt tjut
höstskrik med nedtrampade gula löv
jag lovar att dom växer tillbaks lagom till att du kommer hem
älskling älskling jag vill hem
jag vill hoppa hem till dig
hem till din varma vita hud
fortsätt jobba på sin strumpsolbränna
älskling älskling jag vill inte gråta...
för jag vet att det gör dig lessen
och du kan inte trösta mig nu
älsklingälskling jag vill skratta!!
jag vill skratta alla 54 dar
och sluta räkna dem
älskling älskling!!

jag ska sluta nu
sluta frysa ensam på natten
sluta vänta på att bli sedd
jag vet att du har sett mig som jag verkligen är inte bara som jag vill vara
och jag ska sluta gömma mig bakom min personlighet
och sluta tro att jag är outstanding
jag är bara människa

förtröstan

utomhuset är lika vackert
klar höstdag, kantarellgula träd med svarta våta stammar
hur skulle jag inte kunna andas fritt?
det är denhär tiden på året som får mig att hoppas.
tro på att världen kan bli hel

men jag saknar dig så mycket att det gräver ett hål i mitt hjärta (två små byggjobbare med orangea kläder står och gräver med sina spadar och tittar ner i hålet)
och alla gator är leriga och hala

gatorna är svarta, glittrande
i oktobermörkrets eftermiddag
jag hade visst glömt att det blev såhär mörkt
och vinden blåser, men inte rakt igenom mig
jag har byggt en liten sköld mot kylan
jag har isolerat mitt hjärta med förväntningar
och med glädje över det som varit hittils
jag skyddar mitt hjärta så jag kanske kan andas
och kanske kan allting ordna sig

jag är bara lite rädd att sluta behöva dig
att du ska sluta älska mig

för jag ser löven falla och jag tänker på dig
jag ser himlen mörkna och jag saknar dig
och jag är rädd att du sak se på mig
och se allt det jag ser
allt felaktigt

det är lite ändrat nu
temporärt i alla fall
lite annorlunda
lite ljusare
som att den svarta klumpen som skar mig i hjärtat och magen har förskjutits
en liten bit ifrån mig
jag vet att den kommer tillbaks
men med denna lilla tidsfrist av glädje
kanske jag kan fokusera
på att tycka om mig själv
så alla blåmärken får läka
så vinden kan få lugna sig
så jag faktiskt kan få se saker klart
utan tröttheten som en grå dimma
utan tiden emot mig
kanske kan jag växa mig stark

känner mig som ett klistermärke som torkat och börjat lossna i kanterna och blir liksom krulligt.
grå och lite luddig på undersidan.
och istället för att bli bättre blir jag mindre
och mörkret blir mörkare

men jag kan bara räkna med imaginära solstrålar och reella stearinljus numer.


komplexa idioter

du trillar för fort och det går för sakta
men tårar snurrar
kallt på morgonen
vad gör jag här alldeles ensam
en liten flicka som jag...
försöker förflytta mig utan
mina fingrar har börjat vitna
jag var inte sån
jag förändras
och du delar av stycken som jag ber dig om så opersonligt

ibland är det lättare för mig
att vara någon annan
än den jag vill vara
ibland försvinner jag utan ansträngning
är jag borttappad

jag tror jag håller på att gå sönder
i minst fyrahundra bitar
jag tror jag håller på att frysa till is
och om jag smälte skulle jag försvinna
och jag försöker laga migsjälv hela tiden
men du lämnade värsta hålet i mitt hjärta
du typ tog det med dig
och det är värsta såret där
som vägrar sluta blöda
jag tror jag håller på att bli galen
för jag pratar bara med migsjälv
ingen alls får lyssna
och jag skäms
över att jag inte klarar mig helt ensam

jag tror jag håller på att gå sönder

tystnaden, den knarrande tystnaden
som snö och avstängda TVar
som sjunker, dalar, sprakar
och gör sig allt för påtaglig
ögonlock tyngs till stenar i brunnen
metall smakar metall och papper luktar papper