kreativ röra

river mina inälvor, som sorger
och ser tårar stiga genom dig
vetskapen
du förstår ju
och jag vill bara slänga ut mig över bordet, och jämföra sår
jag vill gråta oförståndets tårar över det som omöjligt kan förstås
över bleka kinder
och mörknande vägar
över omöjliga slut och att du aldrig mer var densamma

Jag såg dig, ensamheten
du lystes upp i en klarare blixt
hur skulle jag förstå den, bara?
genomlidandet och ögons håligheter
inaktiverar mina tungor
stryker luft på fingerspetsarna
jag ska alldrig förstå, det är inte meningen
ensamheten, lyssna
du står i håligheten, och om vi dansar
ställer vi ned stilla, grus i ögonen
vatten rinner strilande och om,
men bara om vi hamnar utanför
ska jag leda dig vid handen
värma dina ruttnande armar, ensamheten
spjälka dina ben, och lyssna till deras sakta krasande

Jag faller inbillning under naglarna
Du förstår mig ändå inte
Vem ska skrapa upp mina ögonglober?
Hallå?
Trampar du inte sönder mig snart?
Hjälper det om jag överväger trygghet?
Jag vill rensa ut tankegånger
och sluta leva i en disighet

för tystheten smyger sig in genom min hud
äter sig in i mitt hjärta
som får syre plötsligt och börjar tänka efter
plötsligt finns det tankar i mig
och tystnaden ger rum för andetag
och jag kan blunda, tiden svider
tystnaden som ett täcke nu, över min mage
Jag stannar i oerhördheten, och blicken i min ensamhet
det byggs på genom trötteter
Jag bara njuter av att slippa involveras av ljud
att få ligga stilla i min kropp och känna efter

och jag tappar känseln
huden domnar bort i vad jag upplever som kyla
under ögonen stramar verkligheten
en tankegenomgång av jordens undergång
lämnar mig ensam och likgilltig
(du kan ta dina stjärnor och pressa upp dem,
ta dem tillbaks dit därifrån de kom)
alla löften om återskapning, bebyggelse
gömmer jag bakom mitt hjärta
Men kylan blir påtagligare, varje ögonblinkning

vi bara blundar oss igenom tidsfrister
men om du nu så gärna vill, gör ett försök ändå
och samla in mitt ansikte till gröna punkter
jag äter blad och verkar nöjd med det
som om tiden fungerade som dragande krafter
om den gav förändring, jag vet inte
liknande världen överlappar dina tänder
jag ser bara ljusa leenden i skogen
via hallonbuskar och snår
jag har glömt hur man ler mot jorden
att lägga mig med magen på någonting solvarmt och andas i gräset
(jag minns hur det var att ligga med magen mot någonting kroppsvarmt)

Jag vet jag håller händerna stilla
Jag har fastnat vid ett gathörn
och jag säljer ut min självrespekt till högstbjudande om de bara ville ha den
och bygger min självbild på förväntningar om efterdyningar och levande vatten
så du trycker ner mig med full kraft
och jag visualiserar med höfterna mot golvet
(så är jag någon slags gudinna i en överdriven position, med kroppsform som perfektionismer)
men jag äter upp främlingar ändå och lagrar inga minnen om jag kan undvika det
så jag håller mina händer stilla

Jag andas ju?
Men hon säger att det inte räcker
Hon säger att jag måste byta villkor för att leva
och jag förstår, jag vet så väl.
Men jag förstår inte, för en liten del av mig
sitter och lyssnar sig igenom världen, och jag ser inte
inser inte
Med stora ögon ser jag solen bryta igenom,
men kyla ändå. Jag förstår inte.
Vi existerar ju, kan jag sluta tänka?
Jag vill bara driva ut solen genom mina muskler
och accepera natten
Men jag står fast och stilla
Och jag förstår inte
Lilla jag är i min mage,
undersöker, men kan inte förstå
Jag andas ju?

Det borde vara jag genom dig
Jag borde hålla tillbaks livet lite mindre
och samla världar på tråd
Jag hamnar mitt emellan fasligheter
Jag kan se till att jag aldrig älskar mer
det handlar bara om att låsa in mig
att samla ledtrådar och undvika de rätta svaren
att tänka i sidled och låta tiden gå
men jag vill känna rysningen genom kroppen
inte lättnad över att slippa människor
som representerar vad jag gjort

Jag kommer aldrig förlåta dig för bubbelplasten över mina inälvor
det är kanske bara att inse det nu
För när jag började spräcka bubblor,
det hände ibland oavsiktligt,
samlades allt mitt hjärtas blod i det hålet,
och det gjorde för ont,
jag var tvungen att tro det var kärlek
Så nu vet jag inte
för bubbelplasten dröjer sig kvar,
snart är jag flickan med plastfilm över hjärtat
och det är bara mitt eget fel

Jag kan samla all kärlek i världen,
jag skulle om jag fick ge den till dig och se att det räckte
men det räcker inte, inte varje dag

Du skiker nonsensord och jag vägrar sitta stilla
taggarna från mina spikskor ger sig av
håligheter i kroppen, som sakta fylls av blod och enkelheter
det finns inga vettiga meningar kvar, inte igen

Jag som önskade mig solklara himlar
Det finns spår av fantasier kvar
du kan gröpa ur dem med sked och visa mina trötta ögon
samla stenar av hopp under tröjan, för enkelhetens skull
Du vidrör inga fjädrar med din tunga, men jag minns
och vi minns en annan tid, ett värdigare liv
samhällshanden på din vänstra arm som blåste såpbubblor jag alltid spräckte
tiden sparades inte i min högra tinninglob för att göra mig illa
du kunde aldrig förklara dina vibbar mot mitt ansikte
jag saknar mark under mina tysta fötter

det spelar ingen roll
jag har skrivit alla ord förut
kan inte existera på nya sätt, det finns inte
men jag kan tänka mig hur dimman rullar in över sjöarna
tänka mig åns svarta blankhet i natten
och jag vill inte blunda riktigt än
inte försvinna in i världen
i mina fantasier är en hud mot min
och rasande, fallande objekt som bara blöder
Och jag vet att du kan göra mig bättre
att jag kan andas genom ansiktet med dig
som en människa

Jag har bara galenskapen kvar att visa upp
den ligger som stoltheter i bröstet
och allt jag samlar jämför jag med den
och min ovilja att leva på riktigt
Jag har ändå inga livsmål, jag ser ändå inga hinder
flyter med och gör det man säger åt mig

Jag känner hur jorden går under i min mage men kan inte göra något åt det
Du kommer inte ändra dig
Jag vill inte tänka över dethär med
Du kan få komma hit, jag kan vänta på dig här
Vi kan säga att det är överspelat och livet börjar om igen
Du kan lita på mig
Jag kontrollerar migsjälv, jag kan

Som solen bakom kyrktornen och leendet
som sprider sig genom min hud
Galenskaper bakom tinningarna, och
samma reaktion som varje morgon, förvåning
För jag förväntar mig inte längre, ens en mjukare hand
ens ett livstecken
Men jag önskar att jag fick stanna i tre olika sekunder
Den abstrakta enorma glädjen i skönheter
Rädslan i den hand som vidrör mig
Och den absoluta ångesten som river mig i bitar

Så att min ångest ska smaka något
så att den inte känns meningslös
som att den inte leder någonvart
det blir enklare så, så jag kan trycka ner migsjälv

Livsfarligheter mot min hals
igenom mörkret, ovetandes
sitter kvar som sötma i min hals
jag skulle hellre veta något annat, något lugnare
men vi upprepar oss som garnnystan, kan du känna av det?
jag ser genombrytningen av solen från min morgon
och livet förenklas minimalt

Hur kan du smeka mina händer när jag flyr?
Jag må vara din enda trygghet, men genombrutet är ditt hjärta
sammanpressat
vi drar oss ner
jag sjunger från trappavsatsen, solen bleknar
du kan få vara min styrka
kan få bli ett skratt bakom mina ögon om
du upphör att vara smärtan i min ihålighet
om jag visste att jag kunde utvecklas till ett
enda litet leende i dina händer

Tre små dagar som en normal person
(och åns inställsamma grumlighet
jag ska stänga in mig i dethär
dethär leendet)
Jag försöker leka hel människa med fler dimensioner
Jag kan inte hjälpa det

och om du genomlyser mig blir jag som sommar
varm och ljus och fri, men opålitlig

Jag vill mest sitta ner i din ensamhet
och vaka över dina monster,
dina hjärnspöken ska få leka med mina.
För jag vet att du har monster, det har alla
De bor under kudden när jag vi sover
längst ner i magen när jag precis ska somna
De väller ur mig som galla när jag mest av allt vill gråta
Och jag vet att du känner dina skuggor
Men kanske att vi möjligen kan byta en stund?
Jag får dina, du får mina?
Jag skulle vagga deras förvridna ansikten till söms
jag skulle blåsa dem i ögonen, stilla.
Stryka dem över deras vidriga monsterhuvuden
och se dem komma till ro
Du kanske skulle jaga mina monster,
tills de föll utmattade av ansträngningen, och svettiga,
vilse i en skog någonstans
Eller så skulle du krossa varje ben i deras kroppar
Oavsett, omväxling, förändring, vore trevligt
Att lyssna till dina monsters arga, hungriga, rytande på morgonen
när de är utvilade och starka,
redo för en helt ny dag

(Det känns som att mina monster blir svagare för varje natt
Jag försöker ge dem näring, men det är som att jag förgiftar dem
Stackars små varelser)

Jag har bara mjuka toner runt mitt mjuka hjärta
som ruttnar stilla
Jag önskar att människor inte var så flyktiga
och min vilja inför människor inte så flyktig
Och att stanken inte var outhärdlig
Att blickar inte kunde skrika, inte var så svarta
(Jag önskar blickar var svartare, att de skrek)

Jag vill åt alla vindlande vägar
In på alla slingrande stigar i stigande skogar
Och jag vill alla fasta berg
Omöjliga, outgrundliga hav som slår sig mot dem
Och alla horisonter vill jag
(Jag vill spara alla ljud längst in i hjärtat och
behålla torkat gräs tills när jag behöver det bättre)
Jag vill åt all ljusreflektion i alla gator,
in i alla toner mellan känslor
Och doften av regn
Alla förunderligheter och självklarheter
och linda in mig i svalka, strävhet och ljung

Och så vill jag släppa ut all tjära
som ersatt blodet i min kropp
och gör det svårt att röra mig
Omöjligt att förflytta syre
Jag klarar mig utan livsuppehåll
Men inte utan årets första, trevande, novembersnö
som dekoration eller glasyr på marken
Som att den visste vad jag längtar att få se

Jag vet inte om det är att du inte låter som ett fämmande liv längre
Eller om det är att jag bara inte vill ha det
Men jag vänder det främmande livet ryggen
Jag har alldrig känt mig så ensam som vid tröskeln
Bland nollställda ansikten blir jag en i tomheten
Konstellationer luckras upp och blir värdelösa (världelösa)

Jag famlar utmed välkända väggar, skriker per automatik
Det spelar ingen roll mer, ens för mig
Jag slipper ha ett hjärta
Och du slipper ha något liv att erbjuda

Jag kommer se till att det inte händer
Jag redan vet det, jag tänker inte offra något
Inget överlämnande av min person igen
Inget förnekande av mitt syfte
För jag skulle bli liten och bitter och orkeslös

För det här är mitt människovärde

som tyngden kommer smygandes över mig
vill jag ligga så du kan se
mina bäddsår, alla döda hudceller
all matthet i blicken, allt ointresse
som tiden kommer dragandes mig iväg
jag ska springa så att jag faller
så jag rasar mot iskall mark
så du slipper omaket att gräva ner mig
som livet undgår att överumpla som förnerdring och allmänna skrik
jag ska slita upp magen och blöda när du inte ser
kan du fånga mig nu? kan du ta mig?
som evighetens upphörande
ska vi krossa speglar den dag jag orkar
resa mig ur min kropp
den dag jag orkar resa mig upp ur min kropp

Jag har mjukheter
Minnen som du aldrig ska få se
En plats i min mage är reserverad för hemligheter
Sånger jag inte vågar sjunga högt
för att de skulle frätas sönder
(Jag kan inte förklara det logiskt
Men jag har tankar jag inte själv kommer åt)
och saker jag inte kan förändra
En oprovocerad mjukhet, som inte viker sig
som inte hårdnar fast jag ber den
En elasticitet, (om vi någonsin förstod den)
För jag skulle bli den jag är
Mitt blod skulle återvända
Jag skulle känna samförstånd
Jag skulle rasa mot marken
Låta mig bli nedtryckt i leran för att få dela med mig av min kroppsvärme
Mina ord skulle falla på plats
och jag skulle fullständigt knäckas
Jag består av förhårdnader och svagheter
av sprickor och övermålningar och livslögner
För om jag har mjukheten inlåst
Har jag den åtminstone för mig själv, är den åtminstone min

Så slipper jag vara helhet, och en enda

Som att du menar väl, som att jag är en börda
som att jag är lika tung för dig som min kropp är för mig
som att du kan se det på mig, i mina långsamma steg
som att din röst är vänligt undrande och dina ögon medkännande
som att det skule lugna mig
som att jag inte ser hur du drar mig efter dig
Det har redan börjat rasa, galenskapen
sprider sig som en pest från mina fingrar
Och du släpar mig, som att jag inte kan gå själv
Så känns det

Sjöar och hunger medger att det gått åratal
att livet är överspelat och döden överskattad
att nyfikenhet bara är ett fegare sätt att älska
viljor en överdriven reaktion på ansikten
och människors uppkomst skrämmer hjärtat ur mig

Måla mig vita villor och räta vinklar, enkelheter
Fruktträd och mjuka små händer längs mina ben
Små ögon i buskarna, och ett genomförbart liv
Och måla mig stora sjöar och enorma vacklande hav
Måla mig stillhet och fara
Och leråkrar
Död bakom komposthögen
Där jag inte kan se den, bara känna dess doft
Och sen dränker vi allt i vatten, river allt i strimlor
och ser det överleva oss med evidgheter
För allt är bara berg och stenar
Bara ta mig ifrån all sot och smuts och allt vad människor heter

Jag vill binda upp löften i taket och stanna som fåglar i träd
Jag ser alla människor famla i luften
Du kan inte springa genom din kropp
och jag vet inte vad det är som regnar men överraskningen uteblir
Vi dövar alla skratt redan nere i magen
och jag upphör känseln i mina ben och världen svartnar
Kajorna skriker allt svagare och världen blir allt kallare
Och jag håller mig inte fast vid tiden
Den väntar på mig men jag skrämmer iväg den

(jag lever som att det spelar roll, som att jag kan förlänga livet genom att spä ut det, när det bara blir smaklösare och genomskinligare, när livet är vatten tar det nog alldrig slut?)

Jag är van vid obegränsade tidsrymder
Och solsken över sluttningar
Det står stillhet i mitt huvud
Ingen dragning under fotsulorna idag
Jag borde stirra dig i ögonen
Och hudfragment blir likstelhet
och tiden rör sig långsammare än
och snön som snart ska falla
Som en infektion
Att se ljuset avspeglas i asfalten
som, eller istället för, ett hav
och ån, står stillare än vägar
Det sitter som ståltråd i såren
Jag kan inte ens höra regnet över min hud

Och vad ska du med mig till
Jag kan bara sitta livlöst i fönstret
Inga ord i mig
Jag vill inte vara nära
Ger ingen värme, sprider inget ljus
Så vad ska du ha mig till?
Mina öron kan inte lyssna
Mina läppar är mjuka,
Och jag vänder ändå bort ansiktet
Jag tjänar ingenting till
Jag vill inte stå nära dig och läsa över din axel
Vågar inte mjukhet och värme
Jag kan inte öppna läpparna och du kommer aldrig åt mig
Det enda jag lever på är musik och socker och kyla
Jag vill inte att du håller mig i handen

Vad ska du med mig till?

Det är återkomst att måla över leenden
Jag börjar känna igen henne i spegen
Det är inte livsvilja, det är livet
Det är en förändring i mig, inte en rädsla
Jag har hört att det kallas kroppsvärme

Det handlar inte om kärlek
Bara jag  mitt enda element
Med tårar och leenden på kinden
och staden som lyser på andra sidan
och iskalla stjärnor
Allt jag någonsin varit i isvindar mot ansiktet

Igenkänning, under stjärnor står jag, i höstkyla
det är min å nu, jag är hemma i mig
Vill gå den mörkaste vägen, som leder längst bort
Fruktar mest min livsglädje
Inte gå hem, vill fortsätta gå
In i kylan med hjärtat bakom ögonen
Det här är jag in i minsta förvirrelse
Jag har saknat mig