kreativ röra

Och jag, med människors gamla vanliga vibrationer i kroppen,
sitter  ner och lyssnar efter ljuden jag alltid försöker blockera ut
Men det är alla vanliga hallucinationer genom väggarna
Jag kan inte låta bli att förneka dig igen
När hela min uppenbarelse skriker ofarlig okunnighet och hänger lik i fötterna
Sedan står jag där med skrattet och blodet,
allt vansinne och hur du skyggar med blicken,
det var inte riktigt vad jag ville
Det är samma känsla varje gång

och ett ögonblick är jag förlamad i tanken
fåglarna har stannat i luften och människorna smälter undan
allt jag har kvar är dina isögon, de rinner längs ryggen nu
och när vinden slår tillbaks med fullt vinande i träden
och tiden långsamt börjar rulla igen
faller vi tillbaka, och du blir samma gamla tankemönster.
Samma gamla tankemonster
Och jag upphör att förvåna mig
(vinterns rasande attackskri)
väller ut som inälvor från ett uppskuret djur
över oss, som vi blir blodiga och kladdiga
jag gråter för att det är omöjligt att tvätta sig ren
för att jag alltid kommer ha blod i håret
och jag kan inte bleka bort själven
det blir för farligt, för stort och ensamt
För det skulle ändå fungera
om jag fick stå fastfrusen med blod i håret
och din hand tryggt i min
Tills tiden lugnat ner sig, tills mitt hjärta återfår
någonting som liknar slag
Bara jag har lite förnuft kvar längst in

Jag vet att du vet att jag kan flyga
Det är det som gör det så hemskt

Jag vill ha frost på fingertopparna och
bara lite närmre
bara en gång till
dethär tar aldrig slut
Jag tar slut, men livet fortsätter som alltid
Och jag vill vräka in fingret i väggen
liksom mitt ansikte genom spegeln

Vardagsabsurditeter
Mentala hjärnblödningar och hur jag stannar av när jag inte har press på mig
Jag vill teckna små ledsna djur , jag har ensamhet och sorgsenhet i armen

Det vänder mig åt alla håll
Jag kan inte fokusera när jag tänker på det
Att du vill ha med mig att göra
Och min kropp upphör att deprimeras

Och jag vet inte om det är att jag frammanar minnesbilder
men de är mjuka mot min hud när de sliter mig samman
Det är vad jag vill minnas, ingenting mer, ingenting annat
För all kapacitet och alla mörka vrår
Det var inte där vi brast
Och det skedde så gradvis, så tyst
Och jag vet att det bara är minnen
Som att det ger mig läkning av sår jag inte minns att jag hade

Det försvann i avlägsna begreppsuniversa jag inte förstår
Inte mitt universum, men det kvävs av rysningar och hjärtförlamning
som att jag inte vågar andas
Varför är din oändliga sorgsenhet fortfarande under min hud?
Varför får det allt annat att smälta bort?
Om jag kunde veta något skulle jag vilja veta det,
och kunde jag känna är det vad jag vill känna

Jag blir rädd när jag tänker efter
hur silvret dalar längs med bäckar
och reflexerna i fönstret mitt emot
ikonbildernas avbild på min tapet
Jag har ändå hoppfullhet som sköld
det blir mer än jag kan mena
mer än solens lysande ändå
Jag vaknar menlös med nattens
drömmar som minnen i munnen
skulle somna med den grad av änglighet
jag värdesätter genom krig
Ovanan bryter sig loss från under
mina fingernaglar
jag brukade förvara dig där men nu finns bara blod

för hål i min hud är bättre än hål i min självkänsla
för metall i munnen är bättre än ett hjärta av kirurgiskt stål
(glad)

och allting jag förvägrar mig instinktivt
Det sista döende slaget, i klockklang genomljuder
vibrationens trygghet, och alla minimala paradigm jag snart förvisar
under förevändning av felaktigheter i min ryggmärg
Jag kan översätta mig till alla språk
utom det Du talar när dina ögon sluts och munnen formas till en onåbar vilja
Din kropp kan inte kommunicera med tanken som jag vill
För den syns inte för dig
Men genomförelsen i sista stunden
hur ögon blickar upp och plötsligt formas, blåhet
som vindar eller klockspel igen
Ge mig stjärnbelysning och jag väver stilla silkesnät om natten
för att fånga in det sista, den ultimerade betoningen av alla ljud
du inte utger inför mig
Det blir föraktelse i sista stillhet, och jag skyr iväg för allting ställs på kant
Allt min hud skrapas upp men jag ser vägen framför mig i minnet,
frostbetäckt men ren, oändlig
Vill och känner hur jag klarar av att finnas om vi inte stannar
upp, vrider sig vägen under mina fötter så
att allt mörker blir obekant trygghet
Och samtidigt har vi inget mer att säga
det tog slut när du höjde rösten

som vi existerar i varandra, bygger jag på bilden av dig i din tystnad
halvmörkret, och sedan motsäger du den
avsvär alla enkelheter, du vänder mig ifrån, och sanningsenlighet i kvotskala
och jag behöver det
behöver frusenheten i förtvivlan
och närmare till gråten under eftermiddag
så destruktivitet och äckel kristalliseras, formas
som vi handlar oss igenom, jag får bara luft om det är iskallt, om det tar emot
men den tar sig in genom huden istället
blir en friskhet över ansiktet och all sorgsenhet blir uttrycklig i ögon som blundar bort
så länge det sitter kvar kan jag leva i förtvivelse och rannsakan över huvudet
jag bygger små bon att ruva mig i
blir klarheter framför mina ögon och när jag blundar
sluter sig mot min hud, jag vill inte ut härifrån
jag behöver att alltid, jordens stelhet
gräver sig upp genom halsen
men i ointresset slår du mig till marken
lika oavsiktligt varje varv

Jag klarar inte mer utblick, behövrer ingen insikt här
Inga strider att ta upp, inga medeltal att förvränga
Du gör dig så tung över lätta små moln
Allt jag svävar i faller ner mot marken
Inga spelpjäser ger luft ifrån sig
Allt jag har att hänga fast vid är minnet av ett ansikte och all förvirring
Jag tappar förmågan att reagera korrekt
Blir handfallen i ögonen, tidsrymder stannar upp här
Jag har inga tillflykter igen
Varför kan jag inte få synas som en vanlig människa?

med ryggen mot marken gör ingenting ont
inget är farligt, jag kan inte sjunka djupare
jag tänkter låta bli att existera idag
(som jag kliar migsjälv blodig)
jag kan inte mer än vackla
fåglarna inte mer än skrika
min hud drar ihop sig, jag kan rassla sönder
och stillhet
i ett ögonblick impregnerar mina sinnen
(jag vadar i kalluft, ge mig bara saktare egenskaper)
om jag skulle känna efter
skulle jag känna fågelskriken, precis under huden

jag blir låst av din röst
den uppenbarar sig så oavvikligt
det blir ingenting kvar och jag är bara rädsla
väntar på att jag ska fastna mellan dagarna
jag har inte råd med dethär, kan du inte förstå det?

och som du påstår att solen kommer närmare,
växer det plötsligt en värme innuti mitt hjärta
och jag kan inte gråta mer, det finns inte utrymme
inte egenskaper
jag vet inte mer än att jag har tystnad
och att livet går långsamt förbi, värre än om du
river ut mitt ansikte ur medvetandet
jag har bara fåror i ögonen, och det går över