kreativ röra

Och jag har i allafall en spindel till vän
Någon som vill bygga bo på mina solglasögon och krypa på mina bokstäver
Fånga pyttekryp med sina pyttenät och förgifta med sitt pyttegift
Jag önskar att hon ville bita mig
så jag blev lika liten som hon (det är så det fungerar)
så skulle jag få springa i gräsdjungeln som hon och fånga dem som är mindre än mig

Och jag blir menlöshet
du anar inte vilka avgrunder jag
fallit igenom
Mörker jag öppnat ögonen i
Men de är borta nu, svävar i grå dagar
marken har höjts en smula
Jag har byggt broar och flottar
Inget märkvärdigt
Så det blir ofarligt
Jag har bundit sidenband runt handlederna för att inte falla
Dragit remsor runt farliga platser
Landskapet har skiftat från majestätiskt till platt
Inget ökenlandskap, ingen djungel
inte vida slätter, inget andnödsvackert
inte dödstorkat, inte livsutsugande
ingen frodig, grönskande plats
Inte ens grå aska
Bara beige kullar i eftermiddagssol
Lite grenar och sly, inget tragiskt
Inga känslor

Det rör sig frammåt
livet, läget, tiden (den)
Du rör händerna i sidled och tror du uppfunnit hjulet
Jag känner hånet växa i obehaget och den allmänna rastlösheten döljs inte bakom sminket
Jag vet att jag är inbunden, men det blir irrelevant och mina försök att andas
tappas bort i den allmänna röran
Och du
Jag ser dig sprattla bakom ramar
i dina egna nät av regelsystem du inte känner av
I frigörelsen blir du naken
och små röster viskar små lögner
slippa hålla i mig
Och jorden går under så sakterliga,
och månen går ner i havet
visar mig världar jag inte lagt märke till
Du kallar det kanske följsamhet
men det känns som att sitta instängd bakom dina tankegaller

Jag saknar livet i mina blodådror
inte i mitt hjärta, det minns jag inte
ser dagarna i mina ögon ibland
riktar inget solsken utåt
minsta fladder
asplöv, fjärilsvingar
minner om känslan
känslan
men luft tränger inte igenom
stannar utanför min hud
jag stannar upp i utgjutelsen
famlar efter väggen
med handen
finner inga stöttande funktioner
fastnar i mitt sinnes vanvett
jag lyssnar efter spindelben i natten
efter rysningar längs ryggraden
söker ett par ögon som skulle lysa
saknar livet i mina blodådror

Det är någon annan bakom din hud
Det låter fantastiskt men så är det
Du blir någon annan när du söker ögonkontakt
Jag känner inte igen dina måsögon
Jag blir något annat, ett vilt litet djur, som en insekt
Jag blir en spindel som väntar på att få bita ihjäl dig äntligen
Jag önskar att du kom tillbaks och vände upp magen

Redan mitt uppe i känslan är jag vilse och felaktig
Det är inte befriande
Annat än i att det är en igenkännbar vilsenhet
en oföränderlig felaktighet
Och jag saknar den för att den gör mig specifik
Och jag skyr den för att den gör mig hudlös och instängd
Jag har avståndet redan i ansiktet

Men att människor inte når
Att smekning inte skulle kännas
Och det är vad jag bygger mina murar av
Den känslan, och att vandra i den
Det är däri orden växer
Och växer in i mig, blir min hud
Stänger ute, ibland, mig också
Och jag kan inte, vill inte,
befria mig från möjligheten
att känna så igen

Och jag vill klättra upp i ett träd
Egentligen vill jag klättra ut ur min hud
Jag hade glömt sådana dagar
hur det jag en gång ettiketerade kärlek
sitter och tar upp lite för stor plats i bröstet
som en ångest, fast vackert
Jag hade glömt hur rastlös det gör mig
Jag glömmer bort att hantera det

Fallandesjuka, små violblå blommor i gräsmattan
myror längs armstödet
(jag skulle nog behöva fler stöd än så,
och definitivt fler myror att hålla blicken på)
Fallandesjuka
Du förvandlas till en spindel och jag minns bilder av dig som barn, din tillitsfulla blick
Jag minns den inte från verkligheten
Men alla andra känns som otrohet, även om otroheten inte känns
För ingenting räknas och jag hamnar mellan dig och saftglaset
Jag fyller funktioner, men de är överflödiga i solljuset
Och alla bara klamrar sig fast vid dagarna, hur de faller

Om leken var en plats skulle den vara uppdelad
En ljus och grönskande
en lerig, mörk med döda träd
Om kärlek var valuta på denna plats
skulle jag stå med knäna upp i leran och kvistar i håret
med ett litet bortglömt mynt längs ner i bakfickan
Jag skulle skratta högt åt människor som drog förbi
inte sträcka mig efter de andra
Från min plats till leran förtorkar torkar jag
Jag skulle vara nöjd
Tills jag såg regnet falla i solskenet och tills stjärnorna tändes, kalla över mig
Och jag skulle vilja slita min hud från kroppen för att slippa frysa
För att slippa tänka

Och marken röjer mig inte, (jag röjer inte marken,
jag brukar inte jorden, jag ligger bara stilla i en björkdunge och upphör att andas var tredje sekund)
Solen blir fjärmande och du slår ner som en sparvhök i mina mjukaste och mest egocentriskaste delar
Jag sliter upp såren som ett djur för att avge en doft av död och samtid

Du har inga vindar
Det blåser inte i din kropp
Jag vet, för jag ser aldrig ett lugn före storm i dig
och aldrig är du urblåst eller vindpinad som jag
Aldrig genomblåst, aldrig river regnet i dig
Som det gör i mig, som det sliter och drar
rensar och befriar
Du har ingen stillhet för du vet inget annat, du har inga vindar

och tjäran klibbandes under fötter
jag kan uppnå, utföra storverk
det viskar fåglarna, jag sjunger med
om ni höll öronen stilla, ögonen stängda
jag skulle hamna bakom insikten
men det håller inte
solen visslar så bara hundarna kan höra
blommor torkar i jorden

För jag älskar när det gör sådär ont, du vet
(Men du vet inte)

Det gör livet enklare och mig svårare
Vet jag ens om jag går sönder
Jag har saknat dig så mycket
Berättade jag någonsin för dig hur mycket jag hatat migsjälv?

Jag hade nästan glömt hur människorna känns
Hur de rör sig i klunga, hur de tänker så det syns i ansiktet
Och jag klarar inte riktigt av det

(vi kan bli mer än klockors tickande
vi kan bli hammares slag
vi skulle kunna smälta samman som cement och bygga en grund att stå på
om du tar din hand över mitt bröst och ser mig djupt i ögonen)

Eller tittar bort, fantiserar nya vägar
Jag vill hålla dina händer mycket närmare,
Jag vill hålla dina händer under min hud
Jag vill att de ska hålla mina inälvor

För stanken är olidlig, och maktlösheten alltför stark
Jag blir en del av något helt förfärligt
(suggregerar in migsjälv i mardrömmen)
Jag blir en del av det förmedlade
och hela min kropp som bostad för denna restprodukt som kallas perfektion och allmän strålglans
Och jag urvattnas

Den obeskrivliga tystnaden i avsaknaden av andetag
Slutet, susandet i huvudet, som efter en örfil,
förvåningen
Avgrunden vi plötsligt faller genom
Varför vågar vi inte tala om det med varandra?
Jag ber om ursäkt, jag faller samman

Med kallnande händer och ledsnare röst
jag saknar alla små vilseledelser
Alla små regndroppar vi tappar som smulor på trädgrenar
Och att tårar inte gör oss vackra
för sorgen blir genomskinlig som ett spindelnät,
allomfattande, snärjande
Vi fastnar i väntan på att sorgspindeln ska komma och äta upp oss
Bara sitta still och hoppas
och inte röra sig, då snärjer vi oss djupare in i väven

Tillräckligt för att lösa upp tyngden
Tyst så jag inte överröstar eventualiteterna
Se vad som lossnar, faller mot kinder
Men kanske inte mer än så
Av smärta, tills jag går isär
Och jag önskar sista skrikets högsta övertoner

Det känns som att röra på sig
Och att bli uppvärmd i hjärtat
Känna i magen att precis här och nu
Och se milsvidder
Bara för att sol
För att världen börjar ljusna och jag med den i hjärtat
För att mossa i klippskrevor

Det luktar melankoli och vårtecken, och stjärnor
Tystanden gör mig törstig, och jag samlar sekunder för att hitta ut
Kanske bara för att det minner om dig
Lätt kyla, sorgsenhet längst bak och obeskrivlig skönhet
Tills själva natten blir
Medvetenhet
Och dina ögons grunda ljus
Och något fasansfullt i utkanten

Utan uppenbar underbar uppfyllelse
bara lugnet av att vara precis i din doft
Förvirringen
Som att det är självklart
Ingen egentlig önskan