kreativ röra

Jag är så lycklig över att du kallar det
älska
Själv förmår jag inte erkänna
att det vi gör med våra kroppar
är kärlek
Jag vågar inte säga det högt

Varför vill jag uppnå optimalt oberoende?

jag vill inte bygga barriärer
Jag vill bränna broar mellan oss och
valmöjligheter.
För jag vill inte ha möjligheterna
Jag vill ha dig
Jag vill inte samla mina tvivel i små vassa klippskrevor
Jag vill att mitt tvivel inte ska ligga tryggt i lä
Det ska flyga med havsvinden
inte bara röras upp i storm
Jag vill inte hänga svikna löften
som strumpor att torka i spöregn
Jag vill torka dem framför brasan och
elda upp dem eller spara dem
som vissna löv
eller kuriositeter

(Men jag bygger barriärer, omärkliga i början
jag samlar mina tvivel till de går in i
grundvattnet och berggrunden
tills alla mina klippor fräts upp av
tvivel och allt jag är är stenöken
och jorderosion
och jag blöter på nytt alla svikna löften
Så de känns fräsha och aktuella
även om de tappar färgen och
blir en enda stor grå massa
som jag inte kan urskilja
ur tillvaron)

Jag är inte van vid ögon som inte ljuger
det blir så enkelt att jag ibland
förlorar fotfästet
och vågar luta mig mot dig

Och jag vill bo i dina blodådror
i ditt ljusaste skratt
Jag vill vara i din kropp, under
din hud
Jag vill tillbringa min tid åt
att få dina hårstrån att
blåsa åt olika håll
Jag vill andas din doft
när du sover
Jag vill vara ande i din kropp
spöke i din hjärna

Min destruktivitet är så fryst
den finns i missnöjdheten, ledan, innesittandet
Vägran att utmana verkligheten
Den sitter i tankarna
Jag orkar inte
Jag måste lära mig vara med andra

Om det bara är jag
blir livet omöjligt
inget att referera till
för det är i relation till dina ögon
Jag blir till
Du utgör mig, i och med att du
är min förutsättning
Så det spelar ingen roll
hur vi bryter regler
eller förlorar oss i varandras dofter
för om det bara
Är jag
är livet omöjligt
Utan din röst i mitt bakhuvud

Jag har aldrig varit full av liv
dethär är så det alltid varit
Du gör mig full av liv
Varför kan inte livet göra mig full av liv?

Jag har aldrig varit full av liv
dethär är så det alltid varit
Du gör mig full av liv
Varför kan inte livet göra mig full av liv?

Jag väntar otåligt eftersom
Jag vet inte varför jag är så otålig
det gör mig rädd, får mig att tro
att jag är beroende av dig
Jag har hemlängtan efter dig
jag borde kunna leva mitt eget liv
Det är som att jag använder dig
och behöver dig så fort något blir
segt eller jag blir ledsen
Anknytningsbeteende
Jag springer
till dig när jag behöver något
Det skrämmer mig
Jag försöker stå emot det
Med hela min person,
alla försvar jag har,
alla rädslor

Och du låter mig bli som jag faller
Fångar upp eller viskar tröstande ord
men du låter mig falla
Jag får skrapa upp huden och luckras upp
i rötan och spyan
Jag får skratta och flyga och
allting är självklart
Jag får bli min egen
du tar emot det jag har
vad jag ger dig
Och jag får räcka till

Jag återvänder till något slags liv
Jag kan lyssna på mitt hjärtas hjärtslag
inifrån
Det känns i kroppen om jag tänker efter
Och alla människor jag skulle tycka om
om det fanns tid

Jag skulle nysta upp ditt hjärta
om du bad mig
lossa alla knutar, långsamt
tvinna en ny boll av mjukt garn
skapa löslighet och andetag
Du skulle släta till min
pannas rynkor
om jag bara bad dig
Om jag bad dig
skulle du kyssa min kind i rätt ögonblick
och minnas våran första kyss
hur hjärtat blev trassligare
jag minns det idag
huir jag sprang och sprang
mot dina varma armar
Det är som ett ljusår sedan
innan jag älskade dig
Men det landar nu, som en  viskning
att du är jag, och jag är du

om jag kunde
skulle jag gå med dina eviga ben
till de eviga bergen
Jag skulle sitta
på din eviga rumpa
och stirra in i dina eviga ögon
på en evig sten
och du skulle förklara
med din eviga röst
om vår eviga kärlek
Du skulle berätta
att ingen är evig så att
evighete inte finns
Och dina eviga läppar
skulle skapa rysningar
i min temporära ryggrad
enkelheten skulle
finna tröst i motsägelser
och komplexiteten
 i våra hjärtan
Vi skulle sjunga
dina eviga sånger,
jag flyktiga sånger om död och evinnerlighet
sånger om skratt och glädje och ögon
som glittrar i natten en kort sekund
Jag har små stenar i fickan
men de försvinner mot evigheten
som du bär i hela din uppenbarelse
som jag förtvinar

Och avgrundsdjupet
som att vi står precis nära
blickar ner i svartvattnet
hand i hand som att vinden
kanske blåser oss ner
som att solen kanske lockar
att sökar svalka
i vattenströmmar
i avgrundsdjupet
och vi skrattar, ekot flyger
vi andas så lungorna fylls
som att det blir större, kärleken
nära avgrundsdjupet

Allt jag håller i nu är en vilja
att stanna precis där jag är
För på något sätt kan du konsten
att upphäva kosmos
Det finns ingen rationalitet i oss
Du är allt som får plats i mitt blickfång
Jag vill stanna mot din mjuka arm för alltid
Vi ska bemöta världen så
hand i hand, med vinden i håret
Jag borde kunna stå pall för allt
För alla betänkligheter flyr
ut när jag ser dig

Jag älskar dig
som att mitt hjärta skulle gå sönder om du försvann
som att allt jag har i min mage
är du
alla mina känslor
Du får mig bara att känna mig ratad
när jag gråter och är arg
Och jag förstår, klart jag förstår
att du måste vara arg när vi är arga
Jag är bara inte van att vara arg tillbaka
Vi måste lära dig att acceptera mina tårar

Jag behöver allt som jag inte ber om ändå
Men det är som att jag tror att jag har outtömliga resurser
Och en röst som aldrig ber om något
Kommer du att tro mig när jag säger
att allt är enkelt och jag är stark?
För allt är svårt och jag är svag

Du ger mig allt och förstår det inte ens

Och jag fastnar i någon typ av livrädsla
Men det är klart att vi sackar efter
Jag måste få göra allt det förbjudna annars
kan jag inte släppa taget
om min egen strikthet, rädslan
Jag vill spotta den i ansiktet
Det är ju så
Jag vill förstå min sexualitet
(Så hypokondrisk att jag blir galen)

Det är inte förnedring

Det slår mig
att du kan konsten att vara
oprovocerat elak
Det går inte att förstå varifrån det kommer
du som hävdar dig sätta andra före
(vilket alla vet är ren
självisk rädsla att bli lämnad
men du gör det med stolthet)
Och det gör mig lite mörkrädd

Jag sjuder av rastlöshet och
dina ögon gnistrar panik
Vi väntar på tiden som ska föra oss framåt
Hur kan vi vänta när vi inte behöver?
För ljuset minskar inte än
vi har timmar, dagar och minuter
De står dig kanske upp i halsen
men jag hoppas att
du kan andas ändå
Att du kan vänta stilla

Jag vet att jag odlar mina neuroser
(de är de enda "roser" jag har)
Neurala
Förbjudna gränser överskrids
och jag blir livrädd
Varför inte bara få det överstökat?
Och jag vet att det är irreversibelt,
men jag älskar dig omåttligt,
obegränsat

och du älskar ju ovillkorligt

Och ja, jag vet att du har svårt att bli älskad ovillkorligt
men du älskar ju ovillkorligt
Jo, du sätter upp gränser och
du svänger dig i meningar
för att skrämma mig
Men du tror inte jag hör
skräcken och ängslan i din röst
(Men du är inte din pappa, du är inte din mamma,
inte jag heller,
jag kommer inte överge dig,
bara sådär,
jag är inte din bror,
jag är jag och jag är inte mina föräldrar
jag är bara skrattet i dina ögon
och mjukheten bredvid dig
varje morgon)
Jag är din familj

Det går att andas
jag får existera
Det finns förklaringar
och varför får jag inte?
Varför måste jag alltid?

Jag går upp i dig
hur kan det möjligen
vara farligt?
Är inte det meningen
är inte det kärleken?
Jag tror det är kärleken och meningen
Jag tror tystnaden försvinner när du ser mig
Det var allt jag behövde
för att orka definiera mig själv
Hitta min egen röst,
för jag har en egen röst
och att lyssna på den
är inte att utplåna hänsyn
Även om det ter sig hänsynslöst

Du misstar dig
allt jag har är lätthet
jag vill höra dig tjuta som vinden
när mina naglar penetrerar din hud
Vi formas till vardagligheter i varandra
invant, alldagligt
Men det gömmer sig
i allt du motbevisar mig
alla rätt du gör som raderar mina rädslor
Det här är större
än vardaglighet
du vill uppenbarligen se mig
Det gör mig lugn och överraskad

Men jag vågar inte säga att jag skäms
för min skamlöshet

och det är fantastiskt, ljus dag
Jag får vara ensam i mitt huvud
det får vara min röst och tystnad
För du bad aldrig att få kontrollera mig inifrån

(Tal till nationen)
älskade! Jag minns inte längre vem jag var
eller hur jag levde
innan du
(det kommer som i små, små smärtfyllda bilder)
(och jag försöker blinka bort dem, gnugga dem ur mitt medvetande)
älskade! Du gör mig helare än jag någonsin kunnat
drömma
(jag var alltid trasig förut, men
nu håller du i mina bitar när de faller
och sammanfogar dem med dig)
älskade! jag famlar inte längre,
i mörkret
(jag ligger stilla i det, med örat
mot dina hjärtslag och
oroas för när de kommer att upphöra)