Skit också, en 25-årskris.
Deppade ihop lite smått för några minuter sedan, eller snarare fram tills för några minuter sedan.
Den här dagen har definitivt präglats av panik, jag har stressat upp mig själv över att jag måste ha ett sommarjobb, måste få en PTP-plats och ett jobb. Och helst inte i typ Haparanda, för då kommer inte Sonny kunna flytta med. Han är ju ingen Mary Ainsworth (cool psykolog som kom på massor av bästiga saker om anknytning, bland annat kom hon på Strange situation-metoden, hon flyttade runt hela världen och dumpade ideligen sina egna jobb för att hennes man fick jobb i tex Uganda. Han var sedan otrogen mot henne.) och jag vill kanske inte heller bege mig allt för långt från Mälardalen.
I alla fall lyckades jag rätt bra med att bli jättestressad och blockerad, när det släppte blev jag tokdeppig istället. Nu sjunger jag med till min ipod och mår bättre. Jag behöver plugga lite också, vill vara grymt förberedd inför lektionen om anknytning i morgon. (Ni märker att jag briljerar med sjukt onödiga fakta istället för innehåll, det ska förändras till kl 9 i morgon...) För det är jätteintressant.
Och jag är lite deppig också för att jag kommit på vad jag VERKLIGEN vill jobba med. Jag har visserligen alltid vetat det, som det brukar heta, men nu har jag fattat det. Oh-oh tänker ni nu, hon ska hoppa av psykologutbildningen med ett år kvar.
Nix pix, jag har bara kommit på att jag vill bli psykoterapeut. Vilket ju psykologyrket är en start på. Men det är en lång lång bit kvar av det. Lång lång tid kvar tills jag kan öppna en egen mottagning och bedriva massor av högkvalitativ terapi alltså. Tänk om det aldrig händer? Tänk om jag gör något annat. Neuro tex? Det är säkert jätteintressant, men det är inte min stora dröm.
På ett sätt önskar jag att jag var 45, då skulle allt redan var fixat.. Att bli 45 stressar mig mycket mindre än att bli 25. Är detta den berömda 25-årskrisen. I så fall blir jag rejält besviken på mig själv, orka vara supermainstream och krisa ihop bara för att jag blir äldre..
Ber om ursäkt för den deppiga nivån på inlägget. Jag ska rycka upp mig. Jag skyller på årstidsdepression eller något. Nu blir det plugg och halv åtta hos mig.
Den här dagen har definitivt präglats av panik, jag har stressat upp mig själv över att jag måste ha ett sommarjobb, måste få en PTP-plats och ett jobb. Och helst inte i typ Haparanda, för då kommer inte Sonny kunna flytta med. Han är ju ingen Mary Ainsworth (cool psykolog som kom på massor av bästiga saker om anknytning, bland annat kom hon på Strange situation-metoden, hon flyttade runt hela världen och dumpade ideligen sina egna jobb för att hennes man fick jobb i tex Uganda. Han var sedan otrogen mot henne.) och jag vill kanske inte heller bege mig allt för långt från Mälardalen.
I alla fall lyckades jag rätt bra med att bli jättestressad och blockerad, när det släppte blev jag tokdeppig istället. Nu sjunger jag med till min ipod och mår bättre. Jag behöver plugga lite också, vill vara grymt förberedd inför lektionen om anknytning i morgon. (Ni märker att jag briljerar med sjukt onödiga fakta istället för innehåll, det ska förändras till kl 9 i morgon...) För det är jätteintressant.
Och jag är lite deppig också för att jag kommit på vad jag VERKLIGEN vill jobba med. Jag har visserligen alltid vetat det, som det brukar heta, men nu har jag fattat det. Oh-oh tänker ni nu, hon ska hoppa av psykologutbildningen med ett år kvar.
Nix pix, jag har bara kommit på att jag vill bli psykoterapeut. Vilket ju psykologyrket är en start på. Men det är en lång lång bit kvar av det. Lång lång tid kvar tills jag kan öppna en egen mottagning och bedriva massor av högkvalitativ terapi alltså. Tänk om det aldrig händer? Tänk om jag gör något annat. Neuro tex? Det är säkert jätteintressant, men det är inte min stora dröm.
På ett sätt önskar jag att jag var 45, då skulle allt redan var fixat.. Att bli 45 stressar mig mycket mindre än att bli 25. Är detta den berömda 25-årskrisen. I så fall blir jag rejält besviken på mig själv, orka vara supermainstream och krisa ihop bara för att jag blir äldre..
Ber om ursäkt för den deppiga nivån på inlägget. Jag ska rycka upp mig. Jag skyller på årstidsdepression eller något. Nu blir det plugg och halv åtta hos mig.
Kommentarer
Postat av: Gaymasen
Sv: Haha, gillar kommentaren! Min puss är dock utbildad beteendevetare och gillar att läsa om andras konstiga och roliga funderingar. Han är extremt psykologisk i sitt tänk. Jag vill bli kirurg. Han funderar på psykiatriker (?) eller något liknande. Fast han vet inte ännu. Han har fått mersmak av det naturvetenskapliga nu och förstår att det är bättre än det abstrakta. Höhö. ;)
Postat av: J
25-årskris? Ha! Vänta bara till du ska fylla 26 ;)
Trackback