telepatetisk

Den sjukaste bloggen jag läser handlar om muffins. Det är en tokig människa som skriver den, antar jag. Hon verkar leva för muffins och nu har hon gjort ett luciatåg av muffins. Alltså muffins med små luciakronor, stjärngossestrutar och små ljus av sockerslem i glasyren.
De ser inte goda ut alls. Men det är bloggen jag älskar att störa mig på. I början var jag imponerad, tills jag insåg att personen vägrar göra enkla (eller goda) recept, (chokladmuffins med chokladbitar och chokladglasyr tycker jag verkar så fruktansvärt vidrigt) och dessutom verkar hon ha ett personligt korståg för muffins. Hon blir upprörd så fort någon skriver ner muffins, muffinsbloggar och kvinnliga stenåldersideal. (Att tjejer ska sitta hemma och baka, blogga om det och inte äta själv) Hon verkar också vara en sån som inte äter sina egna bakverk, utan tvingar dem på andra. Antagligen kommer hon bara ge bort muffins i julklappar.

Förut älskade jag att hata en annan blogg, men den var så fruktansvärt urbota dum att jag inte kunde låta bli att kommentera elaka kommentarer. Och då har det ju gått överstyr. Jag börjar känna att det är ditåt det barkar med muffinsbloggen. Jag måste hitta en ny hatblogg, och det snabbt. Men den måste vara tillräckligt intressant också.
Jag får ju mycket av min inspiration genom ironi, cynism, hat och allmän aggression. Från nyheter, min vardag eller andra bloggar. Det är den energi jag tar mig fram på.
Annars skulle jag antagligen börja blogga om statistikprogrammet Statistica, vilket ingen skulle fatta något av, eller ens bry sig om. De flesta andra som ens håller på med statistik använder dessutom spcs eller vad det heter. Spss kanske. Jaja, inte viktigt.
Det är däremot viktigt att jag bloggar om allmängilltiga saker. (Obs, jag tänker inte blogga om det som hände på drottninggatan, jag kan inte sluta dra otroligt roliga, dåliga skämt om det och det känns inte så pk)
Och speciellt om dåliga bloggar. Om de är dåliga på rätt sätt. Liksom, en djup dålighet, inte bara slarvig eller felstavad. En ointelligens och en självdistanslöshet är vad jag söker.
Ah, the quest goes on...