telepatetisk

Idag trodde en vuxen person att jag var 13-15 år. Ok att kidsen tror att jag är 16 de har ju inget perspektiv, men vuxna! Nåja, jag befinner mig ju i en skola så det är kanske inte helt långsökt.

Jag är dessutom van så jag tar inte illa upp, jag håller bara inte med. Jag ser ut som 20+ vilket jag är. Men det är väl bara att skaffa lite stressrynkor så löser det sig. Och har jag tur blir jag som min mamma, hon ser ut som 45 ungefär, men är 60+. Det är stabilt, det kan jag leva med. Då kan folk få kalla mig tonåring i sju år till.
Men efter det får det vara, jag tänker inte se ut som 18 när jag är 30, det gör jag bara inte.
Jag har ingenting emot att bli äldre, jag gillar att bli gammal. Jag tror jag kommer trivas som 45-åring.

... Speciellt om jag ser ut som 35...

Nåja, ålder är ju inte allt, intelligens, erfarenhet och utseende är också viktigt. Jag har allt utom erfarenhet, men det har jag hört ska gå att bygga upp över tid så det löser sig.

För tillfället samlar jag erfarenhet om hur man handskas med krångliga medarbetare. Det finns många krångliga människor.

Men de är åtminstone inte elaka, som på HS jobb (och Ms) där är folk ganska läskigt elaka. Säger allting de tänker rakt ut och sprider rykten.

I övriga nyheter har min ansiktskräm utgått från apotekets sortiment, vilket brutalsuger. Har använt den i flera år och nu måste jag hitta en ny, lika bra och billig.

Några tips?