telepatetisk

Vintertid. Jag vaknar med ett studs och är aspigg klockan åtta. För min kropp är van vid att mögla upp någon gång vid niosnåret. (och för att jag inte är bakis...) Plötsligt är jag ett under av energi och dygd. Som att livet är fullt av möjligheter, som att... som att jag kommer hinna lösa söndagskrysset. Att glo ut genom fönstret kväser dock all känsla av att vilja uträtta något, och den kalla luften ifrån detsamma intalar mig att gå tillbaks till sängen, men en kopp kaffe kanske.
För varför i helvete ska man vara vaken när solen inte är det?