kreativ röra

fågelskrik och svarta himlar
vem andas höstlöv?
vem skalar livsångest av frukt?
och allt som lämnar efter mig är diffusion
och saknad som tankebanor i rymden

Finns det framtidshopp om reparerbara strukturer?
Och nya fallvinklar, utbrott?
Hörde jag dig skrika ohörbart genom glaset
eller var det bara ljudisoleringen som föll?

Jag ville känna livet genom hjärtat igen
Anta att jag ändrar villkor
-Förflyttning utan ansträngning
Det finns möjligen fotspår kvar

världar blixtrar mellan
i mina fingertoppar
bakom gömda ansikten
inte en skugga av tvivel

du ser mig inte ens

jag känner det som hemligheter bakom mina öron
och skär sönder mitt djupseende
som tillfälligheter
som främlingskap
egentligen håller jag väl bara fönstrena öppna
känn igen mig på själen
kan du inte berätta för mig hur mina ögon ser ut när det blåser?

det värsta som kan hända är att vi brinner upp
det värsta som kan hända är att jag fryser inne
att jag fastnar fiskögd i ett isblock
att jag tappar bort den lilla självklarhet jag samlat på mig
för jag stöter bort världen
den fastnar inte i min kropp
det är inte så enkelt
Jag lovar att jag tappar fotfästet

utvecklar fantasiflugor
de har små, små vingar de med

det genomstrålar mig
och jag är ovan vid känslan
du anar inte

med hesaste röster
ska ändå inte tro mig
överleva livet
ut
och fånga den
samla den i glasburkar och visa dig
spara i mitt hår och mina kläder
din genomskinlighet ska inte hindra att
och, när du öppnar
stanna inne sekund
en sista gång under mina fingernaglar
genomtränga ljudvallen

Jag kan simulera adrenalin
eufori ett minne i mitt hjärta
som frihet
klara himlar, oändliga horisonter
solljus, snett infallande
som ögonglitter nedanför
om du släpper mina fingrar
om du kunde andas ut
men allt dalar långsamt som höstlöv
ingen fara
inget syre

det kan inte bli dödligare än såhär
större risker finns inte
släng mig i marken
jag kan bara falla samman
världen rasar oavsett
du blundar ihjäl mig

Någonting, det är en tomhet i mig
Jag vill inte ha den
Men jag har svårt att separera ångest från glädje
Båda fyller mig till någon slags bristningsgräns
Ut i mitt innersta hörn
Jag tar mig ut ur det mesta
Jag lyssnar ändå bara halvhjärtat

Du kan ändå inte släppa taget

Jag vill inte dethär
Vakna i en ny fosterställning
Mer tvångsmässigt än ångestframkallat
Förnekelse är mitt bästa försvar

Du kan släppa mina händer nu

Stillastående bäckar, jag vill också frysa in
Konservera livet lite till
Du vet att jag bleknar av inväntan
Syrefattig
Oerhördheten i verkligheten blir överväldigande
Jag kan inte stänga av dethär
Jag ska ändå inte hålla länge till

Jag vill avlägsna mina inälvor
Och min puls vibrerar i handen
Jag har skräck i halsgropen
Men det väller ur mig
Ge mig tre sekunders anledning

Får jag implodera över dig?
Jag känner mina andetag så tydligt
Mina inälvor drar ihop sig

Ut ur ensamheten
De vill ut ur dig

Jag vill ner på marken
ner på definitiva nivåer
garantier om att jag inte sjunker längre
Jag kan gräva mig djupare men livet verkar följa efter hur jag än gömmer mig
om nu det är det som är livet

(Minne)
Håll i mig hårt vi rämnar
Allt jag söker är förståelse
Saknar sommar, solvärme
Ihoptrasslade lakan, bara du
Möjligen lär jag mig uppskatta dig senare
Men just nu är det många före
Jag vill också slita av mig huden
Saknar besattheter, saknar ord

Allt jag ser är illussioner i ögonvrån
försöker söka efter tystljuden
suckarna i träet, suset i väggarna
knaster från gatan, avlägsna människor
Men hör bara mina egna andetag
Inbillade steg
Letar reflektioner i världarna
mellan glasrutor kan ingenting rämna
Jag lyssnar efter dofter från ett nära förflutet
Själva luften tynger ned mig

Mina armar separerar från kroppen
Och mina tankar dör en stilla, plågsam död
Regnet fortsätter utan mig
Överfallelse verkar ineffektivt
och jag kan inte skrämma ihjäl mig
Fungerar inte längre
Jag känner hur mina ben försöker rymma
Snart är jag bara mun och ögon
Jag känner bara tystnad i mina blodådror
Kyla mot huden när mina fingrar blånar
Inga fantomsmärtor i hjärtat idag
Jag försöker läka över alla sår,
för att spara dem i mig

Tystar inte ned min vrede
Den faller som blod genom luften
Men du kan inte se det
Tittar åt ett annat håll medan jag ritar mönster i vattnet
Och när jag sliter upp min hud
Behöver du inte lyssna
Jag går bara förbi dig ändå

Varför skulle jag sova?
Jag längtar efter livet
Har hört att det finns där ute, någonstans
Men jag letar efter dess pulserande i mitt hjärta