kreativ röra

som vi existerar i varandra, bygger jag på bilden av dig i din tystnad
halvmörkret, och sedan motsäger du den
avsvär alla enkelheter, du vänder mig ifrån, och sanningsenlighet i kvotskala
och jag behöver det
behöver frusenheten i förtvivlan
och närmare till gråten under eftermiddag
så destruktivitet och äckel kristalliseras, formas
som vi handlar oss igenom, jag får bara luft om det är iskallt, om det tar emot
men den tar sig in genom huden istället
blir en friskhet över ansiktet och all sorgsenhet blir uttrycklig i ögon som blundar bort
så länge det sitter kvar kan jag leva i förtvivelse och rannsakan över huvudet
jag bygger små bon att ruva mig i
blir klarheter framför mina ögon och när jag blundar
sluter sig mot min hud, jag vill inte ut härifrån
jag behöver att alltid, jordens stelhet
gräver sig upp genom halsen
men i ointresset slår du mig till marken
lika oavsiktligt varje varv