kreativ röra

när komplexiteten dör
när målat blir avskalat
och råheten sprids med vinden
och står naken inför allt
när trädstammarna ylar av yxan
och plankorna grånats i ladan
när ozonlagret splittras och solen skriker sönder oss
och blommorna bara betyder vår
när naturen och förunderligheten
förblindats
finns det då ord kvar?
förutom ögonens ord?
som beskriver storheten
och skönheten?
eller måste vi ta oss till havet
för att minnas evigheten?
kan vi fortfarande känna varandras hud
utan att få beskriva mjukhet?
eller vilar kärleken i
dess ordsprängda beskrivelse?