kreativ röra

som tystnad
frätande som sol
bara sömnen kan rädda oss och sedan
som vindar
dövande som stenar
ruskande som döden
jag ser min kropp skakas om
allting hamnar fel
och jag har bara öppna ögon
som inte kan förställas
en röst som inte bär
varken dig eller mig
och tröttheten, kylan
att en människa kan leva i det här
den totala förnekelsen av dig
som splittrade väggar
jag hör dig, som utifrån
känner min kropp mot stolen, avlägset
någonting som mässar
ingenting som får ta slut
frätande som solen
är tystnaden mellan
alla ord jag försöker uppfinna
du nöjer dig tacksamt
med slitna fraser, ur sprucken hals
som sorgsna ögon förmedlar
för vi kan inte göra mer
det gick sönder trots att vi höll andan
men det tränger sig på, som luft
genom huvudet
faller igenom, minnesbilder
som trasiga filmstumpar som upprepas
bara sömnen kan spara oss sedan

Men mest av allt vill jag ringa och bara gråta
Jag vill falla ihop och fråga varför världen är ond
och varför allting alltid blir verklighet på södersjukhuset

Tröttheten i kroppen, skräcken, fasan
Det är inte rättvist längre, du genomborrar mig med mina ord
Sanningar färgar av sig på min hud
och du samlar döda grenar att elda med
Så skogen brinner
så löven pyr och marken luktar rök och svagt förruttnelse
Hennes spegelblanka sjö blir upprörd
genomsnittet i den döda tallen korsas av grässtrån och drunknande fiskar
Och balansen förvirras under salpetersyran
Jag hamnar någonstans bortom din åsikt
Elden slocknar inte, du kan inte släcka den med hårdheter

Det finns mer tystnad i mig än du tror
Finns knarrande, gnisslande skrymslen
Du kan genomskåda, bara du ville
Natten längre upp och djupare in
Och jag viska med hesaste rösten, som rödluvan
Du hittar mig aldrig bakom bokhyllan

ibland ser jag min blick bakom hennes ögon
och det är hon som styr mig
hennes godtyckliga åsikter
och jag glömmer bort att jag är entusiastisk

Mina sista försök blir nog evighetsstora
eller univrsumsmå
jag vet ju att det bara börjar om
inget andrum, ingen gudstro
Du skulle bara förstå om jag slog det i huvudet på dig
Stillare kanske vi faktiskt kan få blåsa igenom varandra

Som myror över huden
fjärilsfladder, osäkert
som sand i munnen, viskningar
som att det inte är farligt eller skuldbelagt

Som myror över huden
fjärilsfladder, osäkert
som sand i munnen, viskningar
som att det inte är farligt eller skuldbelagt

Jag borde säga att du är mitt hjärtas svältföddhet
Att jag ser som vanligt bortom vem du är
Men jag misstar dig för någon

Men där kommer ansiktet
det skrattande, levande
med tyngden i ögonen
och fågeln
Den lilla fågeln, den arga människan
som tynade bort i ett hav av smärta
såg så fel ut i allt det vita
Varför kunde du inte vakna och se på oss?

Jag virade in mitt hjärta i bubbelplast
jag la det i en flyttlåda
Nu går jag dit ibland och försöker peta upp tejpen
spräcka bubblorna
för att befria det
återföra det in i min kropp
eller ge dig det i handen,
så att du äntligen får slänga det från 10 mils avstånd upp i luften
så det får krossas i tusen små droppar
ligga som en sörja över asfalten
Eller träffa mig i huvudet, slå mig till marken
Så att jag kan skrapa upp det
försiktigt skölja av det och urskilja dess
konturer
Bygga upp det.

Att flyta stilla med känslorna
de trycker och tynger och hämmar andningen
Men de är där, de väller inte ut
jag håller dem inombords men de är där
Jag håller fast i dem.
De får plats.

Och kroppens tyngd under huden är sedan länge försvunnen
Vansinnet långt, långt borta
För allt är i ett dis och du ser inte
att mina ögon inte ser, att mitt hjärta inte känner
Och jag vet inte ensamheten längre
Rör mig som drömlikt genom landskap
Hjärta lika sönderblommat som alltid
Jag vill dela dina ögonblick och dina tankar

För jag vill ha överväldigandet, den fysiska känslan
Inte bara formulerat till en prydlig hög
Jag vill känna som jag är

Och jag har i allafall en spindel till vän
Någon som vill bygga bo på mina solglasögon och krypa på mina bokstäver
Fånga pyttekryp med sina pyttenät och förgifta med sitt pyttegift
Jag önskar att hon ville bita mig
så jag blev lika liten som hon (det är så det fungerar)
så skulle jag få springa i gräsdjungeln som hon och fånga dem som är mindre än mig

Och jag blir menlöshet
du anar inte vilka avgrunder jag
fallit igenom
Mörker jag öppnat ögonen i
Men de är borta nu, svävar i grå dagar
marken har höjts en smula
Jag har byggt broar och flottar
Inget märkvärdigt
Så det blir ofarligt
Jag har bundit sidenband runt handlederna för att inte falla
Dragit remsor runt farliga platser
Landskapet har skiftat från majestätiskt till platt
Inget ökenlandskap, ingen djungel
inte vida slätter, inget andnödsvackert
inte dödstorkat, inte livsutsugande
ingen frodig, grönskande plats
Inte ens grå aska
Bara beige kullar i eftermiddagssol
Lite grenar och sly, inget tragiskt
Inga känslor

Det rör sig frammåt
livet, läget, tiden (den)
Du rör händerna i sidled och tror du uppfunnit hjulet
Jag känner hånet växa i obehaget och den allmänna rastlösheten döljs inte bakom sminket
Jag vet att jag är inbunden, men det blir irrelevant och mina försök att andas
tappas bort i den allmänna röran
Och du
Jag ser dig sprattla bakom ramar
i dina egna nät av regelsystem du inte känner av
I frigörelsen blir du naken
och små röster viskar små lögner
slippa hålla i mig
Och jorden går under så sakterliga,
och månen går ner i havet
visar mig världar jag inte lagt märke till
Du kallar det kanske följsamhet
men det känns som att sitta instängd bakom dina tankegaller

Jag saknar livet i mina blodådror
inte i mitt hjärta, det minns jag inte
ser dagarna i mina ögon ibland
riktar inget solsken utåt
minsta fladder
asplöv, fjärilsvingar
minner om känslan
känslan
men luft tränger inte igenom
stannar utanför min hud
jag stannar upp i utgjutelsen
famlar efter väggen
med handen
finner inga stöttande funktioner
fastnar i mitt sinnes vanvett
jag lyssnar efter spindelben i natten
efter rysningar längs ryggraden
söker ett par ögon som skulle lysa
saknar livet i mina blodådror

Det är någon annan bakom din hud
Det låter fantastiskt men så är det
Du blir någon annan när du söker ögonkontakt
Jag känner inte igen dina måsögon
Jag blir något annat, ett vilt litet djur, som en insekt
Jag blir en spindel som väntar på att få bita ihjäl dig äntligen
Jag önskar att du kom tillbaks och vände upp magen

Redan mitt uppe i känslan är jag vilse och felaktig
Det är inte befriande
Annat än i att det är en igenkännbar vilsenhet
en oföränderlig felaktighet
Och jag saknar den för att den gör mig specifik
Och jag skyr den för att den gör mig hudlös och instängd
Jag har avståndet redan i ansiktet