kreativ röra

som tystnad
frätande som sol
bara sömnen kan rädda oss och sedan
som vindar
dövande som stenar
ruskande som döden
jag ser min kropp skakas om
allting hamnar fel
och jag har bara öppna ögon
som inte kan förställas
en röst som inte bär
varken dig eller mig
och tröttheten, kylan
att en människa kan leva i det här
den totala förnekelsen av dig
som splittrade väggar
jag hör dig, som utifrån
känner min kropp mot stolen, avlägset
någonting som mässar
ingenting som får ta slut
frätande som solen
är tystnaden mellan
alla ord jag försöker uppfinna
du nöjer dig tacksamt
med slitna fraser, ur sprucken hals
som sorgsna ögon förmedlar
för vi kan inte göra mer
det gick sönder trots att vi höll andan
men det tränger sig på, som luft
genom huvudet
faller igenom, minnesbilder
som trasiga filmstumpar som upprepas
bara sömnen kan spara oss sedan