kreativ röra

det är dimman som gör världen suddig
och uthärdlig, nästan vacker
och mig uthärdlig, nästan vacker
snön i luften gör livet stillsamt
nästan rent
havet är omänskligt!
och bara ofattbart skönt och vilt

jag ville vara vacker
jag ville vara vild
jag ville reflektera ljuset, vara havet

men det gör inget längre

världen ser så overklig ut
som någons lekplats eller stadsmodell
så fyrkantiga hus
så gråa vägar och färgglada bilar
eller som en målning eller fantasi
speciellt vattnet
och solen som skiner

jo jag har ett hjärta
jag bara använder det inte som jag borde
jo jag har en hjärna
jag bara tänker på fel saker konstant
jo jag har begåvning
jag bara slösar bort den
jo jag saknar dig
jag bara vågar inte erkänna det

som när man fyller lungorna med iskall luft och ljusblå himmel
och solen lyser en rätt i ögonen
allt som var suddigt och diffust
plötsligt får form och skarpa kanter
och världen återgår till färg från svartvitt
och att allt detta kan hända
på bara en sekund av ingen särskild orsak

och jag tänker inte ens på riktigt
mina tankar har förpassats till en vandrande väg
(ja vägen vandrar inte jag, allt flyger förbi och jag står still)
jag kan inte känna mig själv
känner mig inte levande
bara fungerar på rutin
jag lever inte längre
och kan inte lyssna på musik
allt har tystnat runt omkring mig
och jag såg inte solen imorse
när du sa att det var vacker ute undrade jag var allt ljuset kom ifrån
jag vill inte vara här
men var annars ska jag vara?

jag hatar dethär stället i min hjärna
känner mig inte ens vacker

ta mig härifrån
ge mig någon att sukta efter
så vaknar mitt hjärta till liv

men det är ju det jag är rädd för

du vet jag tar sönder mig själv
inifrån och med lupp och täckglas
för att se vad det är som känns fel
de säger att jag tänker för mycket
men jag kan inte sluta
och jag vet
kan jag inte förändra
när jag ljuger
jag känner mig så ensam
trots att lägenheten är tom
och jag kan sjunga högt rakt ut
jag orkar inte prata
jag vill inte gå ut
jag känner mig helt tom och ljusgrå
jag drömde att jag grät inatt
och vaknade med våta kinder

fösöker äta snö
för att riktigt känna vintern
den smakar vinter

smular sönder min kalla vinterdiamant
världen flyttar sig en millimeter
och så börjar jag gråta

hela jag är tömd på längtan
och förväntelser
inga förväntingar inga besvikelser
men inte cyniskt, det går bra

jag känner mig precis
som ett oskrivet papper
vit och blank och tom
men ändå inte utan mening
eller användningsområde