kreativ röra

jag kan inte hitta mina tuchpennor
så konturerna förblir oifyllda
jag tror du tog dem med dig
på din långa resa över havet
och det har regnat på mig
så jag är fuktig och suddig
all min text har runnit ut
och jag minns nästan inte
hur det känndes att älska dig
så där extremt mycket
så hjärtat går sönder och fylls på samma gång

för jag har varit här så många gånger att jag inte vet hur jag ska ta mig härifrån
kan inte springa, orkar inte
kan inte sjunga för det biter inte
och jag kommer inte upp ur sägen mentalt
och mina tankar lämnar inte kylskåpet
men maten gör mig besviken ändå
och ingenting hjälper för jag är för trött och apatisk
för att bry mig

här kommer vårdepressionen
tung som solen
varm som utsiken att krypa in i
och alla mina kontroller
det finns ingen stans att gömma mig
ingen umjängesgrupp att fly till
ingenting som håller mig ifrån
det finns inga vindar här som når mig
inga stup att hisna för
bara tomhet och obarmhärtiga strålar av ljus
snurrar, snurrar och förvånar mig över att jag fortfarande ligger i sängen när jag öppnar ögonen efter en evighet
här kommer herr vårdepression, välkommen

kanske när jag slutar söka min spegelbild i alla glasrutor
kanske när jag slutar le
kanske när människor slutar förvåna sig över att jag inte är tom
kanske blir jag nöjd?

kanske vill jag inte vara skenhelig längre

men älskade ångest!
du kommer krypande
sluter din kalla hand smeksamt runt mitt hjärta
och vårt förhållande är en rutin
med samma gamla soundtrack

och jag tror att det är dags för dig att komma hem, because I'm getting restless.
och jag är trött på att ha rosa hår
igen.
och jag saknar dig så jävla mycket när jag orkar drömma
så det blir bara mellan två och tre på natten
ibland till fyra
och jag orkar inte tänka
så jag pratar om dig
och blockerar alla minnesbilder
för då kommer du längre ifrån mig
och jag vill bara spela en låt för dig
som kanske skulle få dig att förstå
hur jävla negativ jag är till allt dethär ibland när jag ska somna
eftersom det inte går
och så fort jag gör såhär så börjar det där äckliga svarta liksom sprida ut sig under tröjan på mig
för jag borde inte vara ensam där

varför är människor så tomma?
ni är så fattiga i hjärtat
och måste jag också vara människa?

jag tror nästan inte snön smälter
på min kind
den bara blåser förbi
(men jag bara önskar att jag var så statyisk)

Iband har jag en insikt
iband fyller den mig med vitt helium så jag flyger till taket
ibland vet jag att
att vara stark, är att våga vara svag
inför sig själv och allt utanför fönstret

ibland kan du bli förvånad och imponerad
du tycker att jag är smart och vet så mycket
och jag är så välformulerad i mina åsikter
så kvävande precis och överkörande
för jag lyssnar inte

inte på migsjälv längre ens

och jag vränger ut och in på mig själv tills jag inte ens vet vad som är jag och mina åsikter och varför
och en gång om året är jag inte rädd ungefär
och två gånger om året är jag öppen kanske

och aldrig i livet att jag lever som jag lär mig själv
jag är en enda stor föreläsning

jag blir bara mindre och mindre
svagare och svagare
räddare och räddare
tills jag bara är en prick mot horisonten

I en värld där cynismen
är ett sätt att överleva
och ingen vågar tro på gud
tillräckligt för att älska alla
I en kaotisk värld
där jag springer som en kyckling
bland andra yra höns
för att hinna köpa en mening med livet innan rean slutar
På en jord där ingenting längre är rent
utan köpt och korrumperat
sålt och dissekrerat
investerat
inventerat!
är du min ledstjärna
min ö i havet
mitt öppna hav bland grund

och när du kliar dig i huvet
och funderar över vad cynisk betyder
inser jag, att jag måste älska dig
för att orka överleva
med en liten bit barn inom mig

Du är mitt ariel ultra efter gytjebad
och min prickigkorvmacka
när ingenting är som jag minns det
är du oberäknelig

allt är tomt och himlen ljus
allt natt och vinter porlar vitt
det är skjutet från mig
nu, när det är tilllåtet igen
men borta är väntandets
djupt ner förankrande oro
overklighet för ingenting är rättvänt
här finns bara ett upplyst hörn