kreativ röra

och allting jag förvägrar mig instinktivt
Det sista döende slaget, i klockklang genomljuder
vibrationens trygghet, och alla minimala paradigm jag snart förvisar
under förevändning av felaktigheter i min ryggmärg
Jag kan översätta mig till alla språk
utom det Du talar när dina ögon sluts och munnen formas till en onåbar vilja
Din kropp kan inte kommunicera med tanken som jag vill
För den syns inte för dig
Men genomförelsen i sista stunden
hur ögon blickar upp och plötsligt formas, blåhet
som vindar eller klockspel igen
Ge mig stjärnbelysning och jag väver stilla silkesnät om natten
för att fånga in det sista, den ultimerade betoningen av alla ljud
du inte utger inför mig
Det blir föraktelse i sista stillhet, och jag skyr iväg för allting ställs på kant
Allt min hud skrapas upp men jag ser vägen framför mig i minnet,
frostbetäckt men ren, oändlig
Vill och känner hur jag klarar av att finnas om vi inte stannar
upp, vrider sig vägen under mina fötter så
att allt mörker blir obekant trygghet
Och samtidigt har vi inget mer att säga
det tog slut när du höjde rösten