Odöpt 2003
Floden förvandlas till flytande guld.
Du står och ser ut över världen, ser vågorna stilla skölja upp över sanden.
Du ser så fridfull ut, du andas långsamt som om din kropp gått in i det yttersta viloläger, som om du nästan var död. Det ser så skönt ut.
Om jag satte mig i sanden bredvid dig, skulle du sjunka ner bredvid mig? Skulle jag luta mig mot dig? Jag skulle föredra om du stod kvar och inte lät dig störas. Och när jag lutar mig mot dig är det bara som för att bevisa något som varken du eller jag vill. Men om jag gick ut i vattnet, om jag bröt den perfekta stillheten och började simma, skulle du då gå din väg? Jag vill ändå inte bada.
Jag ser på dig, står en bit bakom, och jag vet inte vem du är. Vem är du? Och känner du samma okontrollerbara sinnesfrid här som jag gör? Tänker du att du vill stå här för all framtid och se solen gå ner i vattnet? Eller är du för upptagen av din egen värld, är du kanske blind för skönheten?
Jag ser på dig och fylls av ömhet, jag skulle vilja ta hand om dig.
Du vänder huvet och ser på mig, och förbi mig. När du vänder dig om igen, vänder jag och går in i skogen bakom oss, där vi kom ifrån. Det känns så rätt att lämna dig, att blunda för mina behov och begär. Jag måste komma ifrån säkerheten, jag vill inte veta vad jag vill.
Varför darrar jag? När jag sätter mig ner i det mjuka gröna skogsgräset börjar jag gråta, jag kan inte hejda det. Men jag slutar snart och såret som jag aldrig märkte när jag rev upp slutar blöda. Jag torkar inte kinderna utan går tillbaks till dig med salta vattendroppar glittrande på huden. Jag går fram till dig, gör ett litet frågande ljud så du ska höra mig. Jag ger dig en kram.
Men jag vill slå dig. Du ger mig ingen trygghet. Ju närmare jag känner dig, ju närmre din hud är mot min, desto mer försvinner du. Dina konturer suddas ut och jag ser dig knappt. På nära håll vet jag inte vad du tänker. Sluter du dig med flit? Att jag ändå inte riktigt vet vad du känner gör mig tvivlande. Jag anar ju sanningen, men jag vill helst inte se den. Men det är den som gör att jag vill slå dig. Såret är ett ärr nu, ett litet tunt streck, knappt märkbart. Jag kommer alltid dölja blodet för dig. Det finns en plats i mitt hjärta, dit du aldrig kommer in. Ändå är det där jag helst vill ha dig. Därför håller jag det stängt. Vill inte veta vad jag vill! jag vill slå dig, men jag kramar bara hårdare.
Helts av allt vill jag springa härifrån, jag vill gömma mig i skogen igen. och du får aldrig se det som skapades för dig. Det jag vill dela med dig låser jag in. Så du känner inte mig.
Jag vill lämna dig kvar, vill stänga dig ut från hela min värld. Plötsligt blir jag rasande och springer ut i vattnet, förstör din tavla. Jag vill drunkna och skriker åt dig att gå.
Otroligt nog gör du det jag ville att du skulle, du stannar. Du kommer närmare mig, jag står en bit ut i vattnet och är genomblöt. Du rör mig inte, sträcker inte ut en hand, men du ser på mig. Du ser lite lessen ut, men samtidigt förstående. Jag undrar om du också känner så ibland. Men jag vågar inte fråga.
Jag går min väg igen. jag bara går och stannar inte förrän jag har bestämt mig. När jag är tillbaks verkar du inte ens märkt att jag var borta. Du förstår inte att något är annorlunda.
Jag vill släppa mig fri. Jag vill låta mig flyga som en frisläppt burfågel.
Jag ser på dig att du har tråkigt. Det är ju lite synd, men inget jag orkar förändra. Jag kommer gå härifrån, och även om jag kommer återvända ibland för att skina lite guld på dig kommer jag lämna dig ensam till slut.
Jag vet inte hur jag påverkar dig.
Men jag vill inte längre slå dig. Det är ju inte ditt fel att du aldrig kan förstå. Hur mycket jag älskar dig.
Solen har gått ner.
Månen förvandlar vattnets yta till silver.
Men djupt där nere ligger guldet kvar, och glittrar.
Du står och ser ut över världen, ser vågorna stilla skölja upp över sanden.
Du ser så fridfull ut, du andas långsamt som om din kropp gått in i det yttersta viloläger, som om du nästan var död. Det ser så skönt ut.
Om jag satte mig i sanden bredvid dig, skulle du sjunka ner bredvid mig? Skulle jag luta mig mot dig? Jag skulle föredra om du stod kvar och inte lät dig störas. Och när jag lutar mig mot dig är det bara som för att bevisa något som varken du eller jag vill. Men om jag gick ut i vattnet, om jag bröt den perfekta stillheten och började simma, skulle du då gå din väg? Jag vill ändå inte bada.
Jag ser på dig, står en bit bakom, och jag vet inte vem du är. Vem är du? Och känner du samma okontrollerbara sinnesfrid här som jag gör? Tänker du att du vill stå här för all framtid och se solen gå ner i vattnet? Eller är du för upptagen av din egen värld, är du kanske blind för skönheten?
Jag ser på dig och fylls av ömhet, jag skulle vilja ta hand om dig.
Du vänder huvet och ser på mig, och förbi mig. När du vänder dig om igen, vänder jag och går in i skogen bakom oss, där vi kom ifrån. Det känns så rätt att lämna dig, att blunda för mina behov och begär. Jag måste komma ifrån säkerheten, jag vill inte veta vad jag vill.
Varför darrar jag? När jag sätter mig ner i det mjuka gröna skogsgräset börjar jag gråta, jag kan inte hejda det. Men jag slutar snart och såret som jag aldrig märkte när jag rev upp slutar blöda. Jag torkar inte kinderna utan går tillbaks till dig med salta vattendroppar glittrande på huden. Jag går fram till dig, gör ett litet frågande ljud så du ska höra mig. Jag ger dig en kram.
Men jag vill slå dig. Du ger mig ingen trygghet. Ju närmare jag känner dig, ju närmre din hud är mot min, desto mer försvinner du. Dina konturer suddas ut och jag ser dig knappt. På nära håll vet jag inte vad du tänker. Sluter du dig med flit? Att jag ändå inte riktigt vet vad du känner gör mig tvivlande. Jag anar ju sanningen, men jag vill helst inte se den. Men det är den som gör att jag vill slå dig. Såret är ett ärr nu, ett litet tunt streck, knappt märkbart. Jag kommer alltid dölja blodet för dig. Det finns en plats i mitt hjärta, dit du aldrig kommer in. Ändå är det där jag helst vill ha dig. Därför håller jag det stängt. Vill inte veta vad jag vill! jag vill slå dig, men jag kramar bara hårdare.
Helts av allt vill jag springa härifrån, jag vill gömma mig i skogen igen. och du får aldrig se det som skapades för dig. Det jag vill dela med dig låser jag in. Så du känner inte mig.
Jag vill lämna dig kvar, vill stänga dig ut från hela min värld. Plötsligt blir jag rasande och springer ut i vattnet, förstör din tavla. Jag vill drunkna och skriker åt dig att gå.
Otroligt nog gör du det jag ville att du skulle, du stannar. Du kommer närmare mig, jag står en bit ut i vattnet och är genomblöt. Du rör mig inte, sträcker inte ut en hand, men du ser på mig. Du ser lite lessen ut, men samtidigt förstående. Jag undrar om du också känner så ibland. Men jag vågar inte fråga.
Jag går min väg igen. jag bara går och stannar inte förrän jag har bestämt mig. När jag är tillbaks verkar du inte ens märkt att jag var borta. Du förstår inte att något är annorlunda.
Jag vill släppa mig fri. Jag vill låta mig flyga som en frisläppt burfågel.
Jag ser på dig att du har tråkigt. Det är ju lite synd, men inget jag orkar förändra. Jag kommer gå härifrån, och även om jag kommer återvända ibland för att skina lite guld på dig kommer jag lämna dig ensam till slut.
Jag vet inte hur jag påverkar dig.
Men jag vill inte längre slå dig. Det är ju inte ditt fel att du aldrig kan förstå. Hur mycket jag älskar dig.
Solen har gått ner.
Månen förvandlar vattnets yta till silver.
Men djupt där nere ligger guldet kvar, och glittrar.
Kommentarer
Trackback