Diffus drömvärld (2003)
Jag vet inte om jag tror på livet. Eller rättare sagt, jag tror inte på att allt som händer är verkligt.
Jag väntar fortfarande på att vakna.
Jag vet inte om jag vill vakna ur drömmen eller gå djupare in i den, jag kan inte bestämma mig. Så jag vandrar omkring på en mörk gata, omgiven av vitt dis.
Det är fuktigt i luften, gräset är vått och klockan måste vara ungefär tre på natten.
Det är bara jag på vägen. Jag känner igen mig, har varit här förut. Mina fötter vet var de ska. Men jag är inte påväg någonstans så jag stannar och står stilla och låter hela världen komma in i mig. Alla tankar snurrar inne i mitt huvud, de snurrar runt allt jag vet och någonsin har lärt mig, allt är välbekant och tryggt. Sedan lämnar jag de gamla banorna, lämnar de kända minnena, platserna och glömmer alla människor jag känner.
Plötsligt har jag aldrig varit här förut. Jag ser upp mot himlen och vet bara en sak. Jag vill inte hem, vill inte bort, vill inte tillbaks och inte framåt. Vill bara vara där jag står, orkar inte tänka igenom livet. Minns ingenting av mitt liv.
Jag lättar från marken, svävar i luften känner vinden som fåglarna gör, den tar tag i mig och jag flyter i luften. Ser trädtopparna och hustaken ovanifrån, de är fortfarande nära normalstora jag är inte långt ifrån dem. Gatan är fortfarande tom. Luften är fuktig men varm . Gatlyktorna skapar sina egna sfärer av ljus, de är sin egen måne. Jag ser världen som en mås. Som en skrattmås. Lycka.
Att komma ner är som att resa sig för hastigt. Yrsel, mitt huvud dunkar och det svartnar för ögonen. Nu när jag är nere på marken igen förstår jag hur det känns att flyga. Förstår att det aldrig kommer tillbaks igen. Men av någon anledning saknar jag det inte, det räcker så. Flygturen drog in mig i mera drömmar, och jag har fortfarande inte bestämt mig för vad som är verkligt och vad jag vill ha. Jag vet inte vad jag ser, men jag vet att det är vackert. Vet inte vad jag känner men vet att det är skönt. Jag tror att gräset är grönt och fuktigt, tror att jag står på en kyrkogård. Jag vandrar mellan gravarna. Ser de som bestämde sig för att leva och dö, deras själar hänger över gravarna. De är vackra, tunna spindelnät av ljus, oförstörbara men ändå obefintliga. Jag vet inte om jag tror på dem heller. De valde livet framför drömmen och en del av mig tycker att de valde fel. Ändå skriker min själ att den vill bli som dem. Den vill tvinga mig att leva och låta mig dö.
Men jag vill bara gå omkring här i obeständighetens dis, jag vill drunkna i min beslutsamhetsångest.
Drunkna i mörka vilda vågor, vill bli nerdragen och kämpa mig upp igen.
Är det en dröm? I såfall blir jag krossad mot en klippa i drömmen, kliver ut ur min egen kropp och ser mig själv falla ner i avgrunden, ner i havet. Jag blir slungad mot stranden, vilar på sanden en minut, andas. Men jag släpar mig ut i havet igen. jag vill både drunkna och klara mig. Vinden som sliter i mitt hår är min egen vilja.
Jag lär mig simma och flyter längre ut på de höga vågorna, ut mot djupare, farligare vatten. Stranden försvinner, jag är helt och hållet omgiven av vatten. Så jag dyker ner under ytan, ner mot bottnen, ner mot drömmen. Under ytan är havet lugnt, solen som inte fanns där uppe genomlyser nu de klara vattenmassorna, vet inte hur djupt nere jag är. Dyker djupare neråt mot en sten som jag vill ha. Hela min kropp skriker efter att få hålla den i min hand. När jag når den är den borta. Besvikelsen får mina ögon att producera eget havsvatten, hela min mage fylls av gråt, jag vill inte leva utan den stenen. Men vill jag leva? Jag ger upp. Blundar, flyter upp mot ytan och förbereder mig på att vakna.
Mina ögon är öppna. Jag kontrollerar att jag andas. Jag går upp. Jag går ner i köket, min familj pratar med mig och med varandra, deras röster skär i mina öron. Varför ska jag, som varit nere på minst hundra meters djup, behöva lyssna på deras vardagliga tjatter? Jag hör inte hemma med dem, vill inte ha dem där. Jag känner mig instängd. Men var jag än går finns det alltid någon där någon som pratar med mig. Någon som förväntar sig någonting av mig. Jag vill härifrån, jag vill till min mörka väg, vill springa in i dimman. Jag vill drömma bort alla dagar. Eller vill jag det?
Plötsligt vet jag. Jag vill dö, men ändå leva, jag vill leva men ändå vara död. Vill försvinna långt långt bort, till en plats utan krav, utan förväntningar, utan liv. Jag vill bli innesluten i en bubbla där ingen annan finns och där vill jag förbli. Jag vill hänge mig åt tystnaden och friheten i naturens varma armar. Jag vill ha ensamheten för mig själv.
Jag hör min egen röst, utifrån. Den skriker, och det är gråt i rösten. ”Låt mig leva! Låt mig drömma!”
Brukar jag prata i sömnen? Eller är jag vaken? Jag förlorar känsel och rörlighetsförmågan, men kan ändå se allting klart. Får ett nytt perspektiv, ser min kropp gå hemifrån, ner för trappan ut i världen. Går mot tunnelbanan, ser samma människor och samma hus som alla andra dagar, tänker samma tankar.
Jag väntar fortfarande på att vakna.
Jag väntar fortfarande på att vakna.
Jag vet inte om jag vill vakna ur drömmen eller gå djupare in i den, jag kan inte bestämma mig. Så jag vandrar omkring på en mörk gata, omgiven av vitt dis.
Det är fuktigt i luften, gräset är vått och klockan måste vara ungefär tre på natten.
Det är bara jag på vägen. Jag känner igen mig, har varit här förut. Mina fötter vet var de ska. Men jag är inte påväg någonstans så jag stannar och står stilla och låter hela världen komma in i mig. Alla tankar snurrar inne i mitt huvud, de snurrar runt allt jag vet och någonsin har lärt mig, allt är välbekant och tryggt. Sedan lämnar jag de gamla banorna, lämnar de kända minnena, platserna och glömmer alla människor jag känner.
Plötsligt har jag aldrig varit här förut. Jag ser upp mot himlen och vet bara en sak. Jag vill inte hem, vill inte bort, vill inte tillbaks och inte framåt. Vill bara vara där jag står, orkar inte tänka igenom livet. Minns ingenting av mitt liv.
Jag lättar från marken, svävar i luften känner vinden som fåglarna gör, den tar tag i mig och jag flyter i luften. Ser trädtopparna och hustaken ovanifrån, de är fortfarande nära normalstora jag är inte långt ifrån dem. Gatan är fortfarande tom. Luften är fuktig men varm . Gatlyktorna skapar sina egna sfärer av ljus, de är sin egen måne. Jag ser världen som en mås. Som en skrattmås. Lycka.
Att komma ner är som att resa sig för hastigt. Yrsel, mitt huvud dunkar och det svartnar för ögonen. Nu när jag är nere på marken igen förstår jag hur det känns att flyga. Förstår att det aldrig kommer tillbaks igen. Men av någon anledning saknar jag det inte, det räcker så. Flygturen drog in mig i mera drömmar, och jag har fortfarande inte bestämt mig för vad som är verkligt och vad jag vill ha. Jag vet inte vad jag ser, men jag vet att det är vackert. Vet inte vad jag känner men vet att det är skönt. Jag tror att gräset är grönt och fuktigt, tror att jag står på en kyrkogård. Jag vandrar mellan gravarna. Ser de som bestämde sig för att leva och dö, deras själar hänger över gravarna. De är vackra, tunna spindelnät av ljus, oförstörbara men ändå obefintliga. Jag vet inte om jag tror på dem heller. De valde livet framför drömmen och en del av mig tycker att de valde fel. Ändå skriker min själ att den vill bli som dem. Den vill tvinga mig att leva och låta mig dö.
Men jag vill bara gå omkring här i obeständighetens dis, jag vill drunkna i min beslutsamhetsångest.
Drunkna i mörka vilda vågor, vill bli nerdragen och kämpa mig upp igen.
Är det en dröm? I såfall blir jag krossad mot en klippa i drömmen, kliver ut ur min egen kropp och ser mig själv falla ner i avgrunden, ner i havet. Jag blir slungad mot stranden, vilar på sanden en minut, andas. Men jag släpar mig ut i havet igen. jag vill både drunkna och klara mig. Vinden som sliter i mitt hår är min egen vilja.
Jag lär mig simma och flyter längre ut på de höga vågorna, ut mot djupare, farligare vatten. Stranden försvinner, jag är helt och hållet omgiven av vatten. Så jag dyker ner under ytan, ner mot bottnen, ner mot drömmen. Under ytan är havet lugnt, solen som inte fanns där uppe genomlyser nu de klara vattenmassorna, vet inte hur djupt nere jag är. Dyker djupare neråt mot en sten som jag vill ha. Hela min kropp skriker efter att få hålla den i min hand. När jag når den är den borta. Besvikelsen får mina ögon att producera eget havsvatten, hela min mage fylls av gråt, jag vill inte leva utan den stenen. Men vill jag leva? Jag ger upp. Blundar, flyter upp mot ytan och förbereder mig på att vakna.
Mina ögon är öppna. Jag kontrollerar att jag andas. Jag går upp. Jag går ner i köket, min familj pratar med mig och med varandra, deras röster skär i mina öron. Varför ska jag, som varit nere på minst hundra meters djup, behöva lyssna på deras vardagliga tjatter? Jag hör inte hemma med dem, vill inte ha dem där. Jag känner mig instängd. Men var jag än går finns det alltid någon där någon som pratar med mig. Någon som förväntar sig någonting av mig. Jag vill härifrån, jag vill till min mörka väg, vill springa in i dimman. Jag vill drömma bort alla dagar. Eller vill jag det?
Plötsligt vet jag. Jag vill dö, men ändå leva, jag vill leva men ändå vara död. Vill försvinna långt långt bort, till en plats utan krav, utan förväntningar, utan liv. Jag vill bli innesluten i en bubbla där ingen annan finns och där vill jag förbli. Jag vill hänge mig åt tystnaden och friheten i naturens varma armar. Jag vill ha ensamheten för mig själv.
Jag hör min egen röst, utifrån. Den skriker, och det är gråt i rösten. ”Låt mig leva! Låt mig drömma!”
Brukar jag prata i sömnen? Eller är jag vaken? Jag förlorar känsel och rörlighetsförmågan, men kan ändå se allting klart. Får ett nytt perspektiv, ser min kropp gå hemifrån, ner för trappan ut i världen. Går mot tunnelbanan, ser samma människor och samma hus som alla andra dagar, tänker samma tankar.
Jag väntar fortfarande på att vakna.
Kommentarer
Trackback