telepatetisk

Jag har inte alltför höga ambitioner i livet tror jag. En trevlig plats att bo på, ett jobb jag står ut med, någon att bita i örat. Sovmorgon lite då och då, gå och lägga sig tidigt ibland. En ny bra bok lite här och där, eller en gammal.

Jag har märkt att det är en sak jag vägrar vara utan. Människor, de gör mig glad. För inte så länge sedan började jag inse att det jag älskar i musik, litteratur, psykologi, film, arkitektur, design, kläder, teknik och råvaror härstammar från människor. (Även kaffe)
Inte så att jag varit totalt vilse och trott att allt ovanstående skapas i rymden och trillar ner genom atmosfären i närheten av mig.
Jag har bara inte trott att min fascination(kommer jag någonsin kunna använda det ordet utan att tänka på dig K?) för de sakerna har bottnat i ett intresse av att ha människor i närheten av mig. Jag ville bara aplicera dem på mig. Och allt jag såg eller gillade eller lyssnade på skulle tvunget representera mig.

Det var ganska ansträngande.

Ordet sociotrop betyder "person som älskar umgänge" fritt översatt, motsatsordet är autonom. Guldordet i vår äckliga tidsålder och mitt ständiga ledord.

Jag vill inte låta dramatisk men jag hade kunnat bli det perfekta exemplet på människan vars socialisering överskriver hennes gener. För vi är ju gjorda för kärlek och närhet och allt sånt smet.
Jag var i allafall oberoende till tusen, men det gör ögonkontakt farligt. Speciellt i tonåren. Jag var nog övertygad om att jag var genomskinlig och krånglade därför till hela min begreppsapparat.

Det är nog ganska vanligt? Alla tror att de är helt unika, och att de vill vara det.
Men nu börjar jag känna att jag kan få vara det på lite lugnare, inte så moraliskt överlägsna, sätt. Jag behöver inte ta ställning precis hela tiden.

Jag börjar också förstå vad min mamma menar med "rädd för människor". Jag blir allt mindre rädd för vad människorna ska göra med mig. (Åt mig? Till mig? För mig?)
Detta bidrar, kryptiskt nog, till att jag blir mindre emotionellt exhibitionistisk på neutrala platser, typ internet ,och känner mindre ansvar för andra människors liv. Jag menar att om jag haft den här bloggen för fem år sedan hade ni vetat allt om mig. Nu kan jag berätta det som är privat på privata sätt. Hoppas jag i alla fall, ibland är jag rädd för att kleta ut mig. (Men jag intalar mig själv att jag är så galet intressant att det inte gör något...)

Nu tror jag att jag får mig att låta som en total kuf, men jag tror faktiskt inte att det märks så mycket utåt. Det är så att säga en inre attitydsförändring. Jag har haft vänner och tyckt om att vara med dem, har vänner. Älskar min familj och psykologi handlar ju om människor.
Men tänk om jag hade blivit en hemsk teoretiker som var rädd för mina patienter och deras överföring?
Det är kanske grejen med terapi, om man går i den på riktigt kan man inte hålla på och vara rädd för sin terapeut för evigt. Och då kanske andra människor inte heller är farliga?

Nu tror jag att det är många aspekter som fått mig att förändras, som att bo med M och trivas med det, att träffa HS och trivas med honom och att han tycker jag är söt i smutsigt hår, snorig näsa, svettlukt och mina jättefula pyamasbyxor. Träffa nya människor som är vänligt inställda. Bli ensam på riktigt och inse att det bara gör mig deppig.

Förut till exempel kunde jag älska att gå ut själv, alltså till uteställen, eller i allafall tycka att jag gillade det, nu gör det mig lite mörkrädd och uttråkad. 

En revolution.

Men det är lite svårt också, att se alla mina ideal hoppa ut från balkongen och stuka fötterna. Mest är det skönt att inte tycka att allt man gör måste underbyggas av en personlig ideologi, det blir mer gjort då. Och jag slutar jämföra mig så jäkla mycket med alla andra!
Och jag kan se kommunikationen i konst och musik och allting annat. Det är stort.