kreativ röra

Jag klarar inte mer utblick, behövrer ingen insikt här
Inga strider att ta upp, inga medeltal att förvränga
Du gör dig så tung över lätta små moln
Allt jag svävar i faller ner mot marken
Inga spelpjäser ger luft ifrån sig
Allt jag har att hänga fast vid är minnet av ett ansikte och all förvirring
Jag tappar förmågan att reagera korrekt
Blir handfallen i ögonen, tidsrymder stannar upp här
Jag har inga tillflykter igen
Varför kan jag inte få synas som en vanlig människa?