Svart 2003
Klumpen i magen.
Jag sluter ögonen och försöker andas, när jag öppnar dem igen ser jag vad som gör ont.
Magen är vidöppen och det svarta tunga flyter ut, det lägger sig i luften runt mig. mörkret blir tätare och breder ut sig mer och mer.
Till slut är allt svart.
Det enda jag ser är min egen svarta oresonlighet. Jag ville ju att den skulle försvinna och den flödar ur min kropp nu.
Jag borde vara nöjd.
Oresonligheten blandas upp med misstro, osäkerhet och den grå likgiltigheten.
Allt blir svart så fort det kommit ut. Det blir tungt att andas och svårt att röra mig. Ögonen svider och rinner. Det känns som att jag blöder när mörkret rinner ur mitt öppna sår. Det blir varmt, tjockt och lite kladdigt.
Jag töms, nästan smärtfritt. Men hur mycket som än sipprar ut ur mig, finns det alltid lika mycket kvar i magen. Så strömmen upphör aldrig.
Jag skulle kunna andas in allt, dra in det i min kropp och inte visa min misstro. Det skulle onekligen göra andningen lättare för alla omkring mig.
Men jag kan inte ens överväga det.
Tar jag in det så sprängs jag, eller så blir jag död inombords. Jag vill inte låta det svarta ta övertaget. Jag kniper ihop ögonen, lägger mig på marken och andas in jordlukten och fukten. Sedan täcks även den med svart. Vinden har slutat blåsa, allt är stilla som för att få det svarta att stanna hos mig. Det vill in igen och söker ingångar. Min kropp är mer än mottaglig. Samtidigt som jag gör mig av med mörkret ur såret i magen, dras det in i mig genom hår, naglar, ögon, mindre sår och jag andas in det. Jag försöker hålla andan och letar efter frisk luft. En luft som kanske inte skulle kväva mig.
Jag längtar efter solen, efter ljus. Om jag anstränger mig kan jag forcera fram känslan av riktig fri värme mot min hud. Och vinden i mitt hår. Men allt det där är borta nu. Och som det är, känns det väldigt långt borta. Jag vet att jag någon gång kan få det tillbaka. Jag vet att min mörka tyngd kommer att upplösas och försvinna från mina sinnens vetande.
Jag vet hur det kommer att se ut.
Jag har sett det förr, ljuset kommer att flöda in i mitt hjärta, hela jag kommer att stråla av lycka, värme, tilltro, tillit och ljus. Mina sår kommer att sluta sig, och bara lämna ett tunt litet ärr, knappt märkbart. Jag kommer glömma det.
Och sedan kommer såret att öppna sig igen, och allt det svarta kommer att välla ut. Jag kommer tillbaks dit jag är nu. Och jag kommer att tycka det är värt det, en evighet omgiven av svärta, blödande och övergiven, gråtande. Det är värt allt ljus som kommer sedan.
Tanken på ljuset, på riktiga känslor annat än smärta och uttömning, får mig att försöka lite till.
Jag reser mig, andas in det svart, ögonen flödar öppna. Jag rör på min stela ömmande kropp, tvingar min förgiftade hjärna att tänka. Långsamt börjar jag fungera.
Jag vandrar i mörkret.
Men det är lugnt, en dag blir det ljust.
Jag vet det. Om en evighet.
Jag sluter ögonen och försöker andas, när jag öppnar dem igen ser jag vad som gör ont.
Magen är vidöppen och det svarta tunga flyter ut, det lägger sig i luften runt mig. mörkret blir tätare och breder ut sig mer och mer.
Till slut är allt svart.
Det enda jag ser är min egen svarta oresonlighet. Jag ville ju att den skulle försvinna och den flödar ur min kropp nu.
Jag borde vara nöjd.
Oresonligheten blandas upp med misstro, osäkerhet och den grå likgiltigheten.
Allt blir svart så fort det kommit ut. Det blir tungt att andas och svårt att röra mig. Ögonen svider och rinner. Det känns som att jag blöder när mörkret rinner ur mitt öppna sår. Det blir varmt, tjockt och lite kladdigt.
Jag töms, nästan smärtfritt. Men hur mycket som än sipprar ut ur mig, finns det alltid lika mycket kvar i magen. Så strömmen upphör aldrig.
Jag skulle kunna andas in allt, dra in det i min kropp och inte visa min misstro. Det skulle onekligen göra andningen lättare för alla omkring mig.
Men jag kan inte ens överväga det.
Tar jag in det så sprängs jag, eller så blir jag död inombords. Jag vill inte låta det svarta ta övertaget. Jag kniper ihop ögonen, lägger mig på marken och andas in jordlukten och fukten. Sedan täcks även den med svart. Vinden har slutat blåsa, allt är stilla som för att få det svarta att stanna hos mig. Det vill in igen och söker ingångar. Min kropp är mer än mottaglig. Samtidigt som jag gör mig av med mörkret ur såret i magen, dras det in i mig genom hår, naglar, ögon, mindre sår och jag andas in det. Jag försöker hålla andan och letar efter frisk luft. En luft som kanske inte skulle kväva mig.
Jag längtar efter solen, efter ljus. Om jag anstränger mig kan jag forcera fram känslan av riktig fri värme mot min hud. Och vinden i mitt hår. Men allt det där är borta nu. Och som det är, känns det väldigt långt borta. Jag vet att jag någon gång kan få det tillbaka. Jag vet att min mörka tyngd kommer att upplösas och försvinna från mina sinnens vetande.
Jag vet hur det kommer att se ut.
Jag har sett det förr, ljuset kommer att flöda in i mitt hjärta, hela jag kommer att stråla av lycka, värme, tilltro, tillit och ljus. Mina sår kommer att sluta sig, och bara lämna ett tunt litet ärr, knappt märkbart. Jag kommer glömma det.
Och sedan kommer såret att öppna sig igen, och allt det svarta kommer att välla ut. Jag kommer tillbaks dit jag är nu. Och jag kommer att tycka det är värt det, en evighet omgiven av svärta, blödande och övergiven, gråtande. Det är värt allt ljus som kommer sedan.
Tanken på ljuset, på riktiga känslor annat än smärta och uttömning, får mig att försöka lite till.
Jag reser mig, andas in det svart, ögonen flödar öppna. Jag rör på min stela ömmande kropp, tvingar min förgiftade hjärna att tänka. Långsamt börjar jag fungera.
Jag vandrar i mörkret.
Men det är lugnt, en dag blir det ljust.
Jag vet det. Om en evighet.
Kommentarer
Trackback