Självporträtt (2003)
jag låter tystnaden äga mig.
En kall ilning som stannar kvar över ryggraden. Underkäken som värker av att alltid bita ihop. Handleder som ömmar och knakar, likadana fotleder. Små kalla genomskinligt vita händer med uppbitna nagelband. En ständigt värkande nacke, axlar, rygg.. säg en enda led i min kropp som aldrig gjort ont. Magens tysta hungerskrik, huvudvärk.
Går fram till spegeln. Allt är så tyst, det sprakar i min hjärna.
Trasiga jeans med glittertext, fragment av min själ på byxorna, ingen fattar allt, men några fattar lite.
En svart munkjacka att försvinna i. En jättelik drake på ryggen, tre små på varje arm och en mellanstor över brösten.
Blå drakar.
Ett vackert, slutet, glansigt, sminkat ansikte.
Hyn ser jämnare ut än den är.
Svart runt ögonen, bleka ögonbryn, rödblond trasslig lugg och några lösa slingor, röda osminkade läppar.
Det svarta sminket gör mina ögon blåare och mörkare, intensivare och svartare än när jag är sminkad som jag brukar.
Jag kan inte låta bli att träna föraktfulla blickar i spegeln, föraktet riktat mot mig.
Reser mig upp, ser mot benen. Hud i revorna.
Ser rädslan och fulheten i mitt ansikte, känner den i magen. Vill inte.
Gömmer mig, ser upp håller i.
Andas, lutar mig mot. Väggen. Den vita trygga väggen, glider bakåt, blundar, naglarna vitnar, håller hårt. Mjölksyra i armen, fortsätter.
Ser mig själv inifrån.
Har ont. Sväljer.
Ner med luvan, upp med hakan.
Håret syns, skakar på huvet.
Ut med det långa trassliga guldhåret som inte är mitt men ingen annans heller.
Hon i spegeln, är det jag? Lycklig?
Del av mig som finns ibland. Ja, jag tror det.
Drakens mörka mage.
Ilningen, andas, tungt och djupt.
Svart sot, vita tänder, röda läppar.
Vild och farlig, vacker.
Varför, varför älskar ingen mig?
Slutgiltigt.
Tomhet.
Min egen smekning över låret som gör det varmt bakom ögonen.
Tårar?
Minnen av tårar, minnen av smärta, självhat, agresivitet, bedövande tomhet som tog upp hela mig.
Minnen av tysta skrik av starka känslor.
Borta nu, men då.
Vacker flicka, söt som vaniljsås, ville vara, ville våga, bäst som skedde, sakta ner! Snurra inte så fort!
Jag är ju rädd.
Trötta svart ögon. Varför inte också jag?
För att jag vill ha mer.
Mer än bara smekningar, kyssar, ord.
Mer än bara väntan, lära känna och lust.
Jag vill ha rätt och fel och hela livets stora visdom, lycka, frihet, känn dig själv känn hela mig! För DET är kärlek, och mer än nån kan ge.
Sminka av mig.
En kall ilning som stannar kvar över ryggraden. Underkäken som värker av att alltid bita ihop. Handleder som ömmar och knakar, likadana fotleder. Små kalla genomskinligt vita händer med uppbitna nagelband. En ständigt värkande nacke, axlar, rygg.. säg en enda led i min kropp som aldrig gjort ont. Magens tysta hungerskrik, huvudvärk.
Går fram till spegeln. Allt är så tyst, det sprakar i min hjärna.
Trasiga jeans med glittertext, fragment av min själ på byxorna, ingen fattar allt, men några fattar lite.
En svart munkjacka att försvinna i. En jättelik drake på ryggen, tre små på varje arm och en mellanstor över brösten.
Blå drakar.
Ett vackert, slutet, glansigt, sminkat ansikte.
Hyn ser jämnare ut än den är.
Svart runt ögonen, bleka ögonbryn, rödblond trasslig lugg och några lösa slingor, röda osminkade läppar.
Det svarta sminket gör mina ögon blåare och mörkare, intensivare och svartare än när jag är sminkad som jag brukar.
Jag kan inte låta bli att träna föraktfulla blickar i spegeln, föraktet riktat mot mig.
Reser mig upp, ser mot benen. Hud i revorna.
Ser rädslan och fulheten i mitt ansikte, känner den i magen. Vill inte.
Gömmer mig, ser upp håller i.
Andas, lutar mig mot. Väggen. Den vita trygga väggen, glider bakåt, blundar, naglarna vitnar, håller hårt. Mjölksyra i armen, fortsätter.
Ser mig själv inifrån.
Har ont. Sväljer.
Ner med luvan, upp med hakan.
Håret syns, skakar på huvet.
Ut med det långa trassliga guldhåret som inte är mitt men ingen annans heller.
Hon i spegeln, är det jag? Lycklig?
Del av mig som finns ibland. Ja, jag tror det.
Drakens mörka mage.
Ilningen, andas, tungt och djupt.
Svart sot, vita tänder, röda läppar.
Vild och farlig, vacker.
Varför, varför älskar ingen mig?
Slutgiltigt.
Tomhet.
Min egen smekning över låret som gör det varmt bakom ögonen.
Tårar?
Minnen av tårar, minnen av smärta, självhat, agresivitet, bedövande tomhet som tog upp hela mig.
Minnen av tysta skrik av starka känslor.
Borta nu, men då.
Vacker flicka, söt som vaniljsås, ville vara, ville våga, bäst som skedde, sakta ner! Snurra inte så fort!
Jag är ju rädd.
Trötta svart ögon. Varför inte också jag?
För att jag vill ha mer.
Mer än bara smekningar, kyssar, ord.
Mer än bara väntan, lära känna och lust.
Jag vill ha rätt och fel och hela livets stora visdom, lycka, frihet, känn dig själv känn hela mig! För DET är kärlek, och mer än nån kan ge.
Sminka av mig.
Kommentarer
Trackback