kreativ röra

Jag sitter utanför helvetet, solen lyser, det är hett ute. Små barn springer omkring och leker, de pratar om omöjliga saker.
Hon är där inne. Jag får inte gå dit längre. Det var en del av helvetets policy, för att få vara där måste man höra dit och följa reglerna. Det gjorde inte jag. jag såg demonen i ögonen, såg vad han var och jag trotsade hans regler. Jag exploderade, skrek rakt ut att jag inte kunde acceptera helvetet. Jag blev fri därifrån. Jag skulle inte få gå dit även om jag ville.
Men hon, hon måste bo där.
Hon födes till helvetet och i helvetet måste hon förbli. Helvetet är hennes vardag. Hon säger att hon vant sig, det har ju alltid varit så. Bara hon inte käftar emot, bara hon ger rätt svar.
Hon tar inte åt sig längre. Hon har vant sig vid att hon aldrig kan duga vad hon än gör, hur hon än gör det. Det han säger till henne, det han skriker rakt i hennes ansikte. Det är sådant som man inte ens säger till sin värsta fiende.
Hon stannar. Hon tror inte ens att hon har ett val, hon kan inte komma därifrån. Hon måste stanna tills hon vuxit upp, blivit stor. Men hur ska hon kunna växa?
 Hon får leva med demonen i helvetet. Det finns ingen vuxen hon kan tala med, ingen som kan hjälpa. Det är vad hon vet och hon litar inte på någon. Hon bara hoppas att hon klarar sig och blir normal. Hon säger att helvetet gjort henne stark.
Även jag undrar hur det ska gå för henne, jag kan se hennes svagheter, där hon liknar demonen. Nuförtiden blir jag rädd om henne och lägger ner det vi pratat om. Jag vill inte att hon sak se hur lik hon är.
Hon skäms över sitt ursprung, skäms för helvetet. Hon vill flytta så långt bort hon kan. Demonen kommer att förstöra hennes liv och hon vill inte att någon ska veta.
Hon är ju redan hjärntvättad, till viss del. Hon tror ju på en del av det han säger, han sprider sina åsikter till henne, sin ideologi. Han förgiftar hennes sinne med sin demoniska auktoritet, han utövar all den makt han aldrig fick på henne.
Hon har ingen respekt för honom, hon är bara rädd, hatar honom. Men hon älskar honom.
Hon älskar demonen. Jag kan inte acceptera det. Jag vill få henne därifrån. Men jag vet att det inte går. Hon är bunden till helvetet med band jag aldrig kan förstå. Hon har alltid levt i helvetet, det är normalt för henne.
Som åhörare kan jag se hur sjukt det är, som åskådare kan jag fördöma. Den vidrighet och omänsklighet som är demonens vapen.
Han tar bort hennes människovärde.
Jag gör allt jag kan för att ge henne det tillbaks, men hon kväver mig med sin berättelse. Som inte är någon saga. Men jag skulle hellre veta och bli nertyngd än att hon inte kan berätta för någon.
Ibland får jag nog, men jag vet att det är en fruktansvärd lyx. Att kunna få nog, hon måste stanna.
Hon säger att hon aldrig någonsin kan ta sig därifrån. Jag tror henne inte.
I min värld får det inte vara så hemskt.
Det är ett ruttet liv, men hennes liv. Det enda hon har.
Det är ett helvete, men det är hennes helvete. Det enda hem hon har.
Hon säger att det gör henne stark. Att hon kan ta kritik.
Men jag tror att hon blir hård på utsidan, och skör på insidan.
Styrka, är att inte hårdna, att inte krossas inuti. Att känna, och dö men leva.
Det kan omöjligt göra henne stark, demonens dotters helvete.
Hon är demonens dotter.