telepatetisk

Denhär bloggen har enorm potential.
Jag skulle kunna skriva roligt. Något om mitt förhållande till min gummianka.
Eller mitt förhållande till M, som när jag frågar "Vet du vad det bästa är med min gummianka" svarar "Att den kan prutta". Och att det var precis det jag tänkte säga.
Och jag skulle kunna skriva något djupt. Som hur rädd jag är, och att jag blir arg utan orsak ibland.
Eller så skulle jag kunna skriva intima fysiska detaljer som ingen har att göra med. Som att jag är ensam hemma och går omkring naken.
Jag skulle kunna blogga om något ämne, till exempel musik. Hur den kan få mig att känna vad som hellst.

Jag skulle kunna låta bli att blogga, och låta min tid gå åt till värdefullare saker. Som att smsa människor mina rätta känslor om dem.
Jag skulle kunna skriva.

Du är den enda människa vars triviala slentrianåsikter jag verkligen oroar mig för, bryr mig om. Anpassar mig efter. Efter alla dessa år är det fortfarande Du som kan få mig att medvetet förlora kontrollen. Jag vill inte det. För du bryr dig inte.

Jag hatar att jag är så bra att driva människor iväg från mig, nu var det länge sedan igen.

Jag saknar dig, men jag tror inte att det någonsin kommer bli som det var innan jag förlorade tilliten till dig.

Hur mår du, egentligen? Vill du bli bättre?

Hur mår du, egentligen? Hur känns det? För jag gråter fortfarande, så du måste ha det fördjävligt.

Vad håller du på med? Och varför kan du fortfarande få mig att känna mig som att jag behöver ta kontroll? Eller, snarare, varför tror jag att det är dina normer jag internaliserat, du ser ju mig som perfekt.

Du är den enda person som får mig att överge mina ideal och göra det jag verkligen vill.

Varför har jag så svårt att bestämma mig?

Tack för att du finns.


Varför finns det så mycket skuld i förhållanden? Oavsett hur de ser ut.
Och varför glömmer jag så lätt?

Men jag vågar aldrig fråga. Eller berätta.