telepatetisk

Det är kört. Allt mitt velande i onödan. För Röyksopp kommer till Arvika. Och jag älskar Röyksopp.
När får jag bli vuxen?

I övrigt ostmacka med kaffe. Solsken och förhoppningsvis klarad tenta.

Och jag drömde att man kunde ta ut pengar ur the sims. Japp, den ultimata drömmen.

Av någon anledning var det inte måndag igår, det var tisdag. (aka hatdagen)
Den började med äckelväder, klockan 8.30 när jag släpade min cykel till banérgatan (det är lååångt från Flogsta, tog 50 minuter) eftersom herket har vinterpyspunka och behövde tryckluft, och jag skulle ändå dit.
Hah, pumpen var trasig, tack BMC. (dödödödödö!)
Asade mig till Hum-C och lämnade cykeln där på eftermiddagen. Nåväl nu ska vi inte gå händelserna i förväg.
Klockan 13.00 hade jag tid hos studenthälsan. En ond barnmorska skulle klämma mig på livmodern och fråga om det gjorde ont, jag skulle säga "ja, som fan" och hon skulle säga "vad bra".
Inte komplicerat nej. Jag fick tiden i JANUARI och skrev upp den på 19 ställen.
När jag kommer dit stirrar receptionisten på mig som en dum ko och säger med sin mest nedlåtande ton att barnmorskan ska komma ut och berätta när min tid är.
Barnmorskan är ett skelande monster. Leende upp till tinningarna ungefär, och samma skenheliga nedlåtande röst.
"Du har tid på onsdag, 25/3 klockan 13", hon ger mig världens minsta post it där samma sak står.
Jag hindrar en impuls att slå henne på käften och gnäller om att de troligen läst fel och att jag bokade tiden i JANUARI samt att jag inte är efterbliven.
Cyklar tillbaks till banérgatan (på lånad cykel, inställd för normallånga människor, inte mig) och är arg som en fluga resten av dagen.

Idag vaknade jag 0735 av strålande sol. Men alla vet ju hur länge den höll i sig.
Jag åkte till en tjej i klassen för att plugga, (tenta på torsdag aka lilltisdag) och blev knallavundsjuk på ett glatt sätt över hur sjukt fint hon bor! Jag vill också vara gift och ha en nybyggd bostadsrätt...
Terapi på e.m.
Hem igen och sedan ut i snöstormen för spinning.

Hmm, jag tror att gårdagens tisdag neutraliserade dagens tisdag. Alltid något!

Vill bara förtydliga för alla som klickade på länken att jag faktiskt inte tog en öl. Jag har inga öl. Det var en riktig smoothie. Utan hemkola.
Ok?

Okej, nu ska jag skryta lite.
Jag vaknade i morse, klockan nio. Drog på mig mjukisbyxor och drog med mig största lasset tvätt till tvättstugan, efter det joggade jag! I hela 15 minuter. Okej, kanske inte så mycket att skryta med, men ärligt talat handlar allt om att sätta upp realistiska mål. Och 15 minuter om dagen tycker jag att jag borde ha.

Det skumma var att jag inte ens var ensam i tvättstugan, någon morgonpigg jävel stod och sorterade sin tvätt extremt tvångsmässigt efter färg i säkert fyra maskiner. När jag började lassa i min tvätt var han till och med tvungen att gå och titta så att jag inte snott hans maskin. Han glodde på mig ganska misstänksamt och surt.

Jag har även pluggat, det kommer ju väl till pass eftersom jag har tenta nästa torsdag. Sedan har jag ätit pytt-i-panna uppiffat med wookblandning. Jag är helt enkelt nyttigheten själv.
Jag riktigt känner hur jag utstrålar vitaminer och hälsa.
Om nu inte mitt hår var så smutsigt kanske. Orka tvätta hååååret. Det tar ju så lång tiiiid.

Och tänk er, allt detta bara för att kunna validera att jag kommer spela the sims och ha Final Destination-maraton ikväll.
hehehe

Idag är jag tråkig men lägger ut iaf fina bilder från min mobilkamera. (Trött, jag vet)

Det är så mycket jag vill göra.
Jag vill gå på inspelning av Parlamentet, och På minuten. Jag vill börja jogga igen. Jag vill jobba extra så att jag kan. Jag vill köpa nya kläder. Jag vill göra en miniominredning av mitt hem.
Jag vill sjunga i kör (står i kö nu!!) Jag vill hoppa och dansa. Jag vill klippa, slinga, växa ut och kanske permanenta håret.
Jag vill promenera mera. Jag vill plugga bättre. Jag vill åka till Stockholm. Jag vill skriva mer och blogga oftare.

Men jag gör inte nåt av allt det där.
Jag gör inte så mycket annat heller.
Jag lyssnar på musik. Och går och slölyssnar på föreläsningar.

Mitt liv är så jäkla aktivt.
....

Har ni sett att det är sol ute?
I Uppsala har någon vacker och vänlig människa bestämt att det är dags att sopa bort gruset från gatorna. Utom i Flogsta såklart, där jag bor.
Men det går inte att vara bitter när det äntligen nästan kanske är vår. Faktiskt.


Nu tappade jag all inspiration. Jag skyller på den nära förestående tentan. Eller Kanada.

Jag ska få lön.
Jag kommer bli RIK!
Okej, inte jätterik, men ändå. Jag ska inte köpa någonting vettigt för mina pengar, bara kläder och smink och eventuellt lite godis.
HAAHAHAHAHAAAAA
För det förtjänar jag. För jag har betalat dyrt för mina pengar, jag har betalat med tristess.

Inget bringar mig mer lycka än att störa mig på saker.
Det gör mig kreativ. Jag och M kollade på supervärdelösmänniska.blogg.se's hemska videoblogginlägg. (Vem filmar när de snattar godis?!)
Sedan körde jag igång Criminal Minds.
Då kom M på att vi ska göra en film som heter Criminal Coffeecups.
Det kan bli extremt bra. Tänk er.

Kaffekoppen - You will be addicted
Rädda barn - Noooo spare us, we beg you
K - Nooooo you shall be posessed by me
R - Oh help us!!!

Typ, nåt sånt...

Och i och med att detta inlägg som spoilar hela ploten slipper vi att göra filmen. Vilket alla vinner på.

Jag är förkyld.
Det är väl inte överdrivet intressant kanske. Men att läsa en bok om drömtydning är rätt intressant. Speciellt som jag har drömt extra mycket i natt.
Tyvärr är jag rätt dålig på att minnas mina drömmar, men jag minns att jag drömt i alla fall.

Jag har även kokat ingefärste och gjort mackor för att döda min förkylning.
Så jag lär ju äta dem och kolla på Flight of the Conchords. 

Jag är förkyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyld.
Det Suger.

Söndag morgon, kaffestund.  Jag har brutaltråkigt. Har läst ett halvt kapitel om psykometri och nu känns det som att jag inte vill lära mig mer om det.
Psykometri är psykologins baksida. Den jobbar statistisk om man säger så. Jag har på känn att jag nog vill arbeta mer individuellt.
Och definitivt inte med friska människor! Skjut mig om jag blir expert på personlighetstest. När det finns SCID menar jag. Personlighetsstörningar är så mycket mer intressant än hur utåtriktad man är.

Missförstå mig rätt, självklart vill jag veta hur det går rätt, inte bara fel. Men jag förstår inte njutningen i att jobba med människor som inte behöver det.

Lite som att man gillar att kolla på TVserier där folk är lätt galna, eller har vänner som är det. Det ger helt enkelt tillvaron lite krydda!

Hah! Plötsligt har jag inte så tråkigt, jag glädjer mig istället åt att jag kommer ha världens bästa jobb inom typ 4 år.

Morgon har gått isunder som den allra första moorgoooneeeeeeen...
Ja, eh. Jag tror jag blev så lycklig av att slippa drömma att jag hela tiden drack enorma (alltså ur två kannor samtidigt) mängder vatten men aldrig var törstig och inte blev kissnödig. Samt om råttor i en läghenhet (döda och levande, inte tama) som ägaren vägrade flytta på/slänga eller rota ut. (Ägaren var för övrigt han som gjort musiken till HSs film, egentligen mycket ologiskt eftersom han ju har fru och barn, nåja en dröm är en dröm)
Sedan även att jag skulle spela huvudrollen i en pjäs där 32 personer skulle vara utklädda till träd och stå runt omkring mig.
Som sagt, jag grep livlinan vakenhet och stapplade upp 40 minuter innan jag måste.
Tänk att jag redan hunnit dusha, klä på mig, dricka vatten (jävla dröm, jag blev sjukt sugen på vatten) samt felanmäla vårt trötta kylskåp.
Jag gillar att vakna tidigt. Det vore dock trevligt om solen ville vara uppe med mig.

Sedär nu rang mitt alarm. Dags att göra något annat!

Jag hatar bloggsidor där man måste vara medlem för att få kommentera. Höll i godan ro på att skriva en vacker kommentar i någons blogg om att fler barn som blir gravida borde göra abort (apropå Alfie Patten). Mest roligt var det för att hela bloggen verkade handla om att man kommer till helvetet om man har sex innan äktenskapet och att fler borde bli troende.
Älskar sådana åsikter. Ja, jag älskar att hata dem.
Det är som att säga att fler borde gilla jordgubbsglass. Man kan väl inte hjälpa om man inte gör det? Eller att man gör det?
Man BLIR väl inte troende för att man tänker, "Hejhopp om jag skulle ta och bli lite kristen idag, kanske skulle liva upp vardagstristessen?" Eller?
Jag vet att jag övervägde i 10års åldern om jag skulle börja ta och tro på gud, men det fastnade liksom inte.
Det har ju att göra med hur man är. Har man aldrig ätit jordgubbsglass kanske man inte gillar det när man får det i 45års åldern. Eller så inser man att jordgubbsglass var det som fattades i ens liv.

Ja ja, att jämföra gud med jordgubbar är väl lite löjligt...
Men det går ju inte att övertala någon att börja eller sluta gilla det bara för att det passar med mina syften.

(För övrigt ska det väl inte vara rädsla som är poängen med att tro? Då kan man ju lika gärna aga sina barn?)

Jag läser en bok som jag inte läst på många år. Det står så bra i den om hur kärlek känns. Utom den har jag inte hittat en enda som beskriver det så bra. Och jag vet, för när jag blev kär i somras slet jag nästan ut mig på att hitta någon som visste vad jag menade.
Direkt illamående.

Alla andra verkar ju mest tjata runt om fjärilar, blomblad och fåglar som sjunger. Ingen skriver någonsin om hur jäkla moody man blir. Sur och djävlig och osäker och illamående och förväntansfull.

När jag blir stor och skriver den där boken jag tänkt skriva sedan jag var cirka 16 och insåg att jag kan böja ett verb och slänga mig med adjektiv (pytt, sedan jag lärde mig läsa snarare) ska jag inte skriva om rosor. Om någon blir kär i min bok vill säga. Kanske bestämmer jag mig för att skriva om trädgårdsskötsel och då petar jag nog in en ros här och där.
Jag gillar ju rosor, missförstå mig rätt, men mer när de sitter på sina taggiga buskar än i huvudet på folk.

Eller så skriver jag bara ode till min kaffekopp

Älskade kopp
Som väntar troget varje morgon på mitt uppvaknande
Därvid jag fyller dig till brädden
Fyller dig med kärlek och med fröjd
O, vackra kaffekopp
Dina former är mig övermäktiga
Din färg så blå och klar
Var dag då jag till skolan gå
Jag trånar så att åter få
Dig hålla i min hand

Nåt sånt ungefär. Fast på 450 sidor. Blir snyggt i pocketverson sedan.

Fast en sak vill jag bara påminna mitt framtida jag om.

I tonåren är alla inte alls för upptagna av sig själva för att glömma bort vad man själv gjort för fel. Kortsiktigt fokuserar man istället på vad det är för fel på dem i sin omgivning och skrattar åt dem för att gömma sina egna gräsliga hemliga fel.

Jag ska fan aldrig ljuga för mina blivande missfits till ungdjävlar.

Det är den 1a mars och jag firar med att lyssna på Girl from Mars (vet ni hur svårt det är att hitta låtar med månaden mars med i titeln, så ursäkta denna nödlösning)
Den är i allafall lagom emo-svängig med lite brus och sånt som jag älskade som sjuttonåring.
Sjutton år är det alltid bättre att vara när man ser tillbaks på det. Medan det pågick var 17 en ganska värdelös ålder.

Jag älskade massor av annan musik också, men EMO verkar ha varit störst i mitt hjärta. Jag älskade Dashboard Confessional, Jimmy Eat World och massa annan gegga. Men det var innan någon visste att det var EMO.

Jag tror jag förändrats rätt mycket, men jag vet inte hur. Jag är väl mer cynisk och mindre oförbehållsamt lycklig. Och mindre olycklig. Jag har enklare för att befinna mig ensam i ett rum fullt av människor också. Numera pratar jag med dem. Jag känner mig mer som alla andra, och jag trivs med det.
För alla känner sig unik som satan, som ett ufo, i tonåren. Det är därför alla ser likadana ut och gör exakt samma saker och hävdar sig gilla samma saker och blir kära i samma personer. För att ingen ska se hur udda man är innuti.
Sedan inser man att alla är annorlunda.
Och sedan fattar man att ingen är annorlunda. Inte ens jag.

En sak som väl kommer med att fatta det är väl att jag misslyckades med att vara helt ensam.
Några smarta djävlar (Sartre bland annat, men han sa ju även existensen före essensen och vem fattar vad han menade med det?) har sagt att vi endast blir till i relation till andra. Det har jag alltid tyckt var brutal bullshit.
Nu börjar jag väl tänka att det kanske är vettigt att tänka så. För det är ju alltid människor i min hjärna ändå. (Nej, jag har inte hörselhallucinos)
Jag menar bara att man aldrig är så smart som man tror när man är tonåring.

Det som är tragiskt med att bli äldre är att man plötsligt fattar vad alla vuxna/äldre menade när de sa att man var dramatisk, att det går över, att man kommer ändra åsikter osv. Och plötsligt är man själv någon som tycker att treåringar är söta, lågstadieelever roliga i sitt ologiska resonerande och tonåringar dramatiska, jobbiga och överdrivna.

Men å andra sidan har jag inte börjat fatta grejen med att bli trettio, femtio och sjuttiofem. Så det är väl en hel del tragik kvar.

Fatta när vi är 80 och garvar åt hur hemskt vi tyckte det var när vi upptäckte första rynkan, grå håret och åderbrocket.

Nu har jag i allafall perspektiv nog att fatta att jag troligen inte kommer blogga när jag är 50.
Alltid nåt!

Jag läser uppenbarligen inga feministiska artiklar om vetenskap. Jag har dem framför mig, men min blick vandrar inte neråt. Eller jo, lite ibland, jag har läst en sida på en timme. Go me!
För övrigt.
Jag har 6 pappkassar i soffan. Samt en symaskin, och en svart sopsäck full med kläder. I sängen står en bag, en sopsäck och två plastlådor. På golvet, lutade mot sängen står tre sopsäckar. Mina bokhyllor är tomma och dammsugaren står ilsket lutad mot en av dem.
Mitt fönster är rent, och min golvbrunn måttligt rensad. (Jag gjorde så gott jag kunde, men odefinierbart svart klet var svårt att få bort, ok?)
Från högtalarna: Dylan, Blood in my eyes.
Om två och en halv dag är det dags.
Då slipper jag äntligen låtsas att jag är trevlig när jag inte vill, att jag är glad när jag inte är det och jag slipper klä på mig för att gå ut i köket!
Jag slipper  F! YES!
Och jag kommer slippa hålla inne med mina politiska åsikter bara för att jag inte orkar diskutera. För människor kommer tycka likadant! Och jag kommer kunna föra intelligenta samtal vid matbordet! Som kommer vara mitt matbord! Med FINA stolar! Och jag kommer kunna fylla mitt hem med rosenmönster och vad fan som hellst!

Så förutom att jag inte fått något skolarbete gjort är jag nöjd. Vill ut på prommenad.
Det borde jag ju förtjäna! ska bara läsa klart denhär artikeln först... *gah*

Jag har precis haft ett moment. En inomkroppslig känsla.
Jag låg på min säng, nydushad och lyssnade på Dylan och allting var fullständigt stilla. Solen sken in genom mitt norrfönster för första gången på hela vintern, jag hade ingen klocka på mig och behövde ingenting. Jag bara kände efter, tänkte inte.
Och skrev.

Det är sådant som jag behöver mer av.
Mer Dylan i mitt liv också, mer mjuka nästanfula röster med perfekt gitarr.
Det ger mig barndomskänslor och andra mjuka minnen.
Och jag minns massor av saker just nu, för jag har bara legat och låtit det skölja över mig.
Och det känns bra, jag tycker om när jag minns i bilder, i känslor.

Det är något med solen också.

Jag ska låta plugget vara för idag, och gå ut och äta något skumt med M.
Och att packa går fortare än jag trodde. Nu har jag hela rummet fullt med pappkassar.
Men det gör ingenting, för jag tror att jag bara städar för att slippa ta itu med kaoset inom mig, och nu får det liksom bara ligga.
Och jag kan ha kaoset precis under huden istället, och känna mig ren och mjuk.

Om tre dagar ska jag iväg igen.
How does it feel, how does it feel? To be on your own . Without a direction home. A complete unknown?
Like a rolling stone