telepatetisk

Jag har inte ens orkat köpa mjölk.
En sak med att vara trött är att man sparar pengar genom att inte orka handla.
Jag ser lätt i kors också. Galet stabilt. Speciellt som jag är nykter menar jag. Suposedly...
Har jag tur har jag fått en släng av luftburen AIDS eller mental svininfluensa.

Nu har jag hört att jag ska tina köttbullar och koka pasta. Eller lägga mig och sova under sängen. Svårt val.

Jag var i alla fall produktiv på jobbet. Jag tror jag gillar att sitta i möten lite för mycket bara. Det tyder nog på att jag behöver mer sociala fikapauser. Men som blivande psykolog har man inga raster. Alla tror nog bara att man tjuvlyssnar på dem och smyganalyserar allt de säger. Därför ser de minsann till att hålla klaffen.

Jag kan bara be om att få upplysa om att jag inte lyssnar på mer än väderprognoser om det är fikabröd i närheten.
Sådetså.

Några av dagens betraktelser:
Coca-Cola Zero smakar plast
Att sitta i ett syrelöst rum en hel dag ger en fantastisk huvudvärk
Handsprit har en extremt lugnande effekt i influensatider
Men inte så mycket annan effekt.
Speciellt om man glömmer bort att det är influensatider och skiter i att tvätta händerna.
Men orka leva i ständig skräck!

Nu ska jag göra något annat.

M läser högt för mig ur en blogg hon hittat.
Det är fantastiskt vad den flickan kan prata finlandsvenska. Oja. Nämde jag att hon är totalgalen?
Jag har lätt damp idag.

Jag skriver mest för att det ser så flängt ut när man ser min nya bakgrundsbild till min nya bakgrund. Tårta på tårta liksom.
Tårta... Mmmm...

Klockrent. En djurrättsaktivist ville släppa fritt lite höns men lyckades döda 5000 jäkla hönor. Smart tänkt. Jag gillar när det går fel för folk som är puckon.

Jag tvättar mitt enorma berg av tvätt, vulkanen som jag kallar den. Hade nästan börjat fästa mig vid den. Lite som jag saknar min huvudvärk. Har ju ändå haft den en hel vecka och börjat bli intim med den. Inte.
Igår hade jag tenta. Det är rätt skönt att det inte är till exempel idag eller på måndag. Jag kommer vara sjukt lycklig när denhär kursen är slut. Hoppa och sjunga ska jag fanimej göra. När jag sovit konstant i en vecka och orkar röra benen.

I natt sov jag 11 timmar och är uppe på en normal trötthets/pigghetsnivå. Vadå utsliten..?

Efter tentan igår ville jag i princip bara dö. Inte bara för att den gick käpprätt dit pepparn växer utan även för att jag var så trött att jag inte visste vilket ben jag skulle stå på. Och arg och ledsen och lätt hysterisk.
Ibland (alltid?) är det skönt att bara få släppa taget, rabbla maniskt inför en person som faktiskt får betalt för att lyssna och därför inte får tycka att man är jobbig, utan bara komma med fina små kommentarer ibland.
Jag känner att mitt yrkesval kommer passa mig som grisen i säcken.

Jag drack kaffe idag för första gången på några dagar. Självklart blev jag totalt förgiftad, darrig, stirrig och illamående. Men det var gott! Värt.

Nu ska jag typ bädda sängen, hämta min tvätt, ta en powernap (hah, jag är fortfarande koffeinpåverkad så lycka till...) och sen åka till Systemet och sedan Knivsta. Varför stavas det inte Knifsta? Det hade varit mycket roligare för mig.

I övrigt har vi i skolan diskuterar huruvida överdrivet datorspelande skulle kunna bli en diagnos i DSM. Jag hoppas inte. Genast när vi började prata om det fick jag World of Warcraft-abstinens. Trots att jag inte spelat sedan jag var 19!

Eh, spretigt inlägg kanske. Men jag är fan spretig idag.

Okej jag inser att det är själviskt av mig att inte totalt och komplett dela med mig av min helg.

Det har som ni kanske märkt att det vrålsnöat precis hela dagen. Igår hade jag och HS en mysig romantisk kväll tillsammans med tre flaskor vin. Tre flaskor vin är rätt mycket på två klena personer som inte ännu är påväg att bli halvalkade.
Vi såg två filmer, och kände oss extremt smarta och bra.

Vi vaknade till fullkomligt kaos, (Inget fungerar allting rasar)
sedan dess har jag fördrivit tiden med Kenny Starfighter (kickass) och sånt. Nej, jag har inte pluggat, inte på hela helgen faktiskt. Det är för att jag tror att jag är smartast i världen och kommer klara tentan ändå. Jag undrar verkligen hur länge den attityden kommer hålla i sig.

Missförstå mig rätt, jag är uppenbarligen ett pucko som, trots att jag färgat skallen sedan jag var 15, lyckats skaffa sig grå-gröna slingor.
Men-eeeh, det får bli en ny trend eller något. Klär jag mig totalt i grått i morgon kanske ingen märker något.

Nu ska jag äta min middag och lyssna på kärlekslåtar. Möjligen boka tid hos frissan...
Men orka vara fåfäng! Jag färgade ju bara håret för att det skulle ha min naturliga färg överallt. Min naturliga färg kanske ÄR grått? Jag kan ju alltid skylla på att den här kursen har gjort mig 30 år äldre!

Jag var precis med om en intressant sak. Detta gör att jag kan ta ställning i huruvida blekt hår kan bli grönt eller inte i Uppsalas trötta vatten.
Det blir det. Jag har nu grå-gröna slingor i mitt annars mellanblonda. Skit.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, så på det sättet är det ju en ny intressant utmaning.
Jag tror jag ska äta middag helt enkelt.

Japp.

En intressant sak med förhållanden är att oavsett hur stabila de är så kan jag alltid göra bort mig i dem. Och jag vet att jag kommer få höra det tills jag dör.
Men bara för att alla andra vet att det är en dålig idé att sitta hemma en fredagkväll och lyssna på deppig musik när man vanligtvis är kung på att inte känna sina känslor men har börjat gå i terapi.
Jag börjar bli bra på att panikgråta och övertolka.
Men det betyder inte att jag accepterar att det kallas för att överreagera.

Men det kommer alltid en ny morgon, nya problem.

Det är snö ute. Jag har ont i huvudet och orkar inte tänka.

Eller så är jag en hemsk människa som inte kollat sina kommentarer på skitlänge!
OND!
Jag skyller på temporärt vansinne, extrem trötthet och 4 av 5 obligatoriska symtom på depression. (3 av dem handlade om att jag är trött så jag vet inte om det gills... tyck synd om mig ändå. Om ni vill)

Tydligen är det smartaste man kan göra är att ta blogguppehåll. Alla som kommenterar verkar så lyckliga när det kommer ett nytt, hehe.

Pratar med HS och skrattar så jag får ont i magen. Han pratar riktigt dålig göteborgska.
Jag undrar om det är för att jag älskar honom som jag garvar, av förtjusning liksom, för att han är så underbar att allt han gör synes mig gulligt, coolt eller asroligt.
Troligen är det så. Eller så har jag bara låg humor.
Vid närmare eftertanke kan det bero på min humor. Jag höll på att sätta i halsen av skratt i går när jag gick förbi en bil som hade registreringsnumret ASS, då skrattade jag ännu mer. Nästan så jag satte mig på marken

Idag har vi jobbat med diskussionsinledning, det var kul. Jag var den störigaste versionen av mig själv troligen. Jag inbillar mig att mina klasskompisar uppskattar det. Fast det går ju inte så bra att inbilla sig sånt, det gör inte så mycket. Jag tror de gillar mig ändå.

Idag har jag gett bort lite av mitt blod, alltid lika kul. Man får macka, äpple, kaffe, saft och idag fick jag en ryggsäck. Något jag aldrig skulle skaffat mig på egen hand. Fett. Allt man behöver göra är att sitta i en stol, snacka med lite sjuksyrror om blodpudding och järnhalt i broccoli och sträcka ut armen så de kan sticka en.
Jag tycker sånt är kul.
Intressant är att jag inte blev så snurrig efteråt, men däremot visste jag inte vilket datum det var precis innan. Men det beror nog snarare på min begynnande alzheimers än något annat. (Visste ni förresten att schizofreni är en selektiv demenssjukdom, som bara drabbar frontalloberna? Visste ni även att schizofrena ALDRIG får synhallucinationer. Nej, det visste ni inte! Utom om ni går i min klass, men annars är jag smartare och vet mer! HA! Små vinster förgyller vardagen)

Förr i tiden, när jag var ny som blodgivare, kände jag mig alltid superduktig efter att ha gett blod. Typ, extremt bra människa. Nu är jag mest glad att de tar emot mitt sunkiga B-negativa blod och proppar in det i bättre behövande.

En sak som stör mig är vampyrer. De tar ju massor av blod som andra, kroniskt sjuka, människor skulle behöva bättre. Dålig stil tycker jag. Verkligen.

Nu kommer jag inte på något mer att skriva, för nu ska jag baka(?)! varm choklad med grispvädde! JA! Och bada med min älsklingshamster. (Nej, jag badar inte med djur, jag har inga djur.)

Så, för att summera, jag är jättesmart, asrolig, har ett genomträngande skratt (kanske inte lika fantastiskt som E i min klass, hennes skratt är underbarast), är altruistisk och slåss mot vampyrer på lediga stunder.

Kommer tillbaks från allmän trötthet och bloggfrihet. (Snarare typ, bloggimpotens och stress) Självklart har det hänt hemska saker som att Jonas har lagt ner för ett tag. DEPP! Får trösta mig med att läsa gamla inlägg helt enkelt. Jag och K och alla andra jag tvingat läsa den bloggen sörjer. Men alla har rätt till sina fria val.
Om man inte är schizofren förstås. Då ska man nämligen sättas på billig medicin med mycket äckliga biverkningar som man genast slutar med eftersom det inte finns någon slutenvård kvar i Sverige. Jag är ett stort fan av sluten- och tvångsvård. Samt att man ska skriva ut det bästa shitet man HAR! Jävla idioter. Det värsta är att om man helt plösligt slutade ge cancerpatienter det bästa som vården har att erbjuda och istället typ sa "Men drick några koppar grönt te så ska du se att knölen i armhålan försvinner" så skulle varenda tidning, blogg, nyhetsprogram och Janne Josefson ilsket och förvånat över hur mänskligheten kan vara så dum stå och skrika ut i största möjliga typsnitt någon snyfthistoria och arga debattartiklar. Men nu gäller det människor som har haft oturen att utveckla sjukdomen schizofreni. Och de ska inte få bra läkemedel som gör att de kan fungera i mänskliga sammanhang för att det är för dyrt. Livskvalitet? Vem bryr sig? Right?

Nåja. Det var inte det egentligen.
Jag tänkte skriva om att jag insett att jag ju inte måste må dåligt jämt, att jag inte måste städa alla dagar och att jag är en allmänt trevlig tjej som behöver socialt umgänge.
Stora insikter för någon som mig.

Nu skiter jag nog i att skriva om det och tar ett bad istället.

Mina sår i munnen har försvunnit i alla fall. Och idag tog jag en promenad till och från skolan. Totalt 2 timmar. Ska göra samma i morgon, inte bara för att det är skönt utan även för att jag är totalt och brutalt pank. Jag har försökt få tag på hon som ska ge mig pengar från institutionen hela veckan. Men hon jobbar bara måndagar och onsdagar. Utom denna vecka. Då är hon på kurs.
[insert various awful cursewords]

Jag har även insett att jag är den person jag känner som är sämst på att bara luta sig tillbaks och njuta av en åktur. Inte bara för att jag har resfeber och inte är helt lugn förrän jag är på väg hem igen.
Igår gick jag och tränade BARA för att det skulle bli kul.

Jag börjar gradvis tänka mindre på vad jag gör. Jag tränar på att bara vara istället. (Så extremt mycket klysha jag vet!) Det är svårt.

Mitt rum luktar tonfisk för det var min middag, jag är trött på tonfisk. Tonfisk blir min lunch i morgon.

DEPP! Jag vill köpa saker! Oj. Börjar jag låta som en galen materialist nu? Det är bara det att det suger att ha 67 kronor på kontot.
En vecka innan CSN.


Allt går i allafall bra med HS. Fantastisk människa.

Jag är ju uppenbarligen sämst på att blogga. På att faktiskt göra det alltså.
Jag skyller på att jag har haft ont i handen och extremt lite tid.
Jag har inte tid idag heller.
Däremot har jag hela jävla näsan full av katthår. Och snor.
Söta katter, onda hårstrån.

Igår upplevde jag, K och R ännu en brush av dödens föreliggande när vi var ute. Jag var nämligen hemma igen vid 22-tiden. Gamla är vad vi är.
Tragiskt.

Idag ska jag träffa en klasskamrat som ska ha bebe snart. Hon heter också K, fast inte samma som K. Jag borde börja med efternamn istället. Mindre rörigt.

Jag är 35% säker på att kaffet jag dricker är koffeinfritt. Tusan järnvägar.

Jag befinner mig i mitt modershem, (inte moderliv, ish) hon har katter och endast pulverkaffe. Sådant är hemskt även om jag gillar både och. Katterna gillar mig lite för mycket. Hittade min älskade Tistelkatt (a.k.a. Puckokatten) i min rena-tvättkorg. Han verkade ju i alla fall stortrivas där.
Den andra tjockisen sover på någon matta, bättre uppförande. Ja.
Fast jag bävar inför att hon ska upptäcka min kaffekopp och stoppa ner sin långa svans i den. I brist på marmelad menar jag.

Himlen är blå! Jag ser den!
Värt!

Jag ska skriva mer om stress när mina händer har läkt.
Och mina sår i munnen.
Det verkar gå sådär, jag vaknade med ett nytt glatt sår i munnen. 2 just nu alltså.

Jävla skolan, jävla mig som somatiserar alla mina problem.
Jag är försenad också, måste gå om 10 min men har inte klätt på mig klart eller lagt ner något i min väska.
Jag tror jag blir försenad idag. Det får bli ok.

Jag kommer inte alls komma försent. Jag är aldig sen jag står inte ut med det.
Nu gör det ont i mina händer igen så jag slutar skriva nu.

Är det weird att se det som en stor personlig framgång att jag plockade upp en penna från golvet i badrummet nyss?
Jag är extrem tidspessimist. Det är därför jag överväger om jag hinner handla och laga lasagne på tre timmar. Det kan även ha något att göra med att jag bara är spontanpessimist och tycker att allting är onödigt.
Alltid kul att skatta intervjuade personers hopplöshetssymtom. När man uppfyller många själv.
Men det är konstigt. För med andra människor omkring mig, typ HS, M, S, L, L, K och massor andra känner jag mening i tillvaron.
Kan det vara så att jag är ett socialt djur? Dumhe!

Typiskt.

Okej, jag börjar förstå varför medelsvensson intresserar sig för helt onödiga saker. Som ifall idol-martin åkte ut och om de femton senaste modetipsen och hur man gör för att få en rik kille att ligga med en. (Se rik ut, var naken. Lär ju funka. Eller bara vara blondinbella)

Svaret är tristess.
Skit, nu glömde jag styckeindela hela förra inlägget. Jag har ju lovat mig själv att bli bättre på det. Det blir overkill nu istället.

I alla fall. I min extrema tråkighet (alltså, JAG är fortfarande den mest intressanta och roliga personen någonsin och min själsliv är galet rikt, det är bara det att M och HS är bortresta och jag måste plugga. PLUGGA. NU. Nix, självövertalning funkar inte)
så har jag tagit till de mest extrema metoder jag kan komma på. Städa, då håller man sig i gång i alla fall. Och kolla på idolklipp för att se hur bra Lars verkligen var och hur dålig den blonda äckliga bruden som liknar min förra chef G på TM och även en hamster (dock inte den söta sortens hamstrar man vill pussa på och mata med marsipan utan den typen av hamstrar som har för mycket mat i sina kindpåsar så att ögonen står ut, hamstrar ska kisa för att vara söta) verkligen sög rävröv denhär veckan också.
Nu kom jag på att kolla vem som åkte ut. Men liksom. Jag bryr mig ju inte, det påverkar inte mitt liv ens lite. Mindre än att de bombar Guatemala. Mindre än att norrmän fiskar mycket lax. (Jag äter bara odlad lax, billigare, elakare)
Jag borde kanske kanalisera min tristess till att bry mig om huruvida lille P, 12 år verkligen har en uppförandestörning och hur i hela fridens namn man botar borderline. Men jag vill inte.
Jag skulle kunna gå och träna, som sagt.

Det är världens grinigaste väder idag. Jag vill inte!

Kanske att jag bryr mig så mycket om världen att jag läser tidningen idag. Kanske.
Skulle tydligen vara en riktigt spännande analys av finanskrisen i DN Ekonomi. Toppen.

Jag behöver uppenbarligen distraktion.

Kill me now.

Jag vägrade blogga igårkväll. Mest för att det inte hade blivit något kul.
Jag tvättade. Vilket visserligen behövdes. Jag kände mig sådär härligt felaktig som man gör när man är ensam på en fredagkväll. Alltså det var helt självvalt. Jag behövde verkligen tvätta!
Jag är inte tragisk. Jag looooooovar. Hjääääälp.

Jag kom i allafall på att man inte behöver ha sina tragiskaste mjukisbyxor med hårfärgsfläckar som jag bara annars har när jag fryser hemma eller joggar och vill känna mig smalare efteråt. (Röven blir cirka 4 gånger bredare)
I tvättstugan var ett par förälskade (detta är bara ett antagande helt gripet i luften, de yttrade typ två ord till varandra, men de tvättade ihop så jag bara antar att de tjongar) ungdomar. Tjejen hade SINA mest tragiska mjukisbyxor på sig. Det fick min konstigt nog inte alls att bli lyckligare.

Jag gnäll SMSade HS som är i Gävle, eller nåt, och kollar på film, dricker vin och myser med sina bästastebästa vänner. Kul för honom. Det unnar jag honom.
Jag vill bara inte ha tråkigt.
Jag skulle gå på promenad med det känns ovärt. Tänkte gå och träna men det är ju lördag.
Om jag ska gå till ICA måste jag göra det innan klockan fyra för att ingen ska fatta att jag inte har någon förfest att gå till.
Ja, jag vet, vem bryr sig egentligen...
Jag ska kolla på Saw 4 ikväll, om jag blir klar med att orka skriva PM. Sedan har jag ett helt nytt fabulöst PM att börja skriva på söndag. Toppenmotiverande. Verkligen.

Klockan är redan två, jag gick upp nio. Och har typ inte gjort NÅGONTING. eller jo, jag har kollat på asroliga intervjuer med psykiskt störda personer. Det är visserligen skådisar men hur kul som helst. Verkligen. Speciellt de schizofrena.
Jag tror inte jag ska jobba med folk som har vanföreställningar, jag skulle bara börja asgarva. Sorry.

Nu ska jag typ, hoppa i sängen eller något. LÄSA EN BOK OM DBT, så var det.... skit....

Det är ändå ingen skillnad på KBT och PDT, allt går ut på samma grej till slut.
Ja, men googla förkortningarna!

Nu blev jag ilsk. Dags för mer kaffe!

Det slår mig plötsligt att jag inte alls vill gå till skolan idag.
Jag vill sitta hemma och lyssna på PJ Harvey precis hela dagen.

Jag har vaknat flera gånger i natt och känt att jag lika gärna kunde gå upp.
Dels drömde jag bara om hur man diagnosticerar borderline personlighetsstörning, och visst det är kul, men SÅ kul att jag vill göra det även i drömmen vet jag inte..
Nåja, första gången var klockan halv tre och jag var inte ens kissnödig, så jag lät bli att gå upp och lyckades ett kort ögonblick drömma något annat. Sedan vaknade jag igen vid halv fem och halv sju, men inte heller då var jag kissnödig. Jag lyckades gå upp när jag skulle i allafall. Sådant är minst sagt fantastiskt. Det betyder visserligen inte att jag har tid att morgonblogga. MEN DET STRUNTAR JAG I! (obs, skrivet med shift intryckt, inte caps lock)
Jag ska försöka att inte svära idag. Tror jag.
Igår var jag så trött att jag inte orkade dö. Efter fyra avsnitt av Arrested Development (världens bästa nedlaggda serie...) och ett Cold Case orkade jag bada. Efter det orkade jag baka och skriva tre meningar i mitt PM som numera uppgår till 2 sidor svammel, det borde vara 4. Plus att jag ska skriva två stycken. Jag har inte förberett inför gruppdiskussion vilket känns lätt sagt korkat MEN jag har å andra sidan prioriterat sömn. Det är å andra sidan det enda jag prioriterat.
Jag har inte lätt panik över att det enda vi gör på föreläsningar är går igenom statistik som vore det första gången och glor på dåligt upplösta uppdrag granskning.
Alla filmer vi sett har varit minst 5 år gamla. Och alltså ganska rejält ur tiden om det är debatt vi borde ha.

Nu orkar jag inte tänka mer på det, eller något annat för den delen.

Jag ber om ursäkt för mitt senaste inlägg.
Dels för att det spoilade, dels för att det var fullständigt ointressant för alla som inte är exakt som jag. (vilket krasst sett borde vara endast jag.)
Sedan ber jag om ursäkt för att jag inte kan stava till ordet kokos. Detta beror troligen på måttlig retardation. (IQ mellan 75 och 84, visste ni förresten att man i Sverige måste kalla IQ för IK? Visst är det löjligt. Det lärde jag mig i skolan idag)

Jag har badat. Jag behövde bada. Inte bara för att blondinbella säger att hösten är till för att (och nu CITERAR jag) "ta de där baden du aldrig hinner ta" eller för att jag var ofräsh, utan för att jag överväldigades av ledsenhet när jag var på väg hem. Troligen inte endast för att jag missade bussen.
Jag orkar inte gräva i varför jag blev ledsen faktiskt, utan skyller helt sonika på att det var mörkt som fan redan klockan 16.18 i eftermiddags.

Jag ska i allafall uppsöka min trygga bas (aka HS eller The Big Love of My Tiny Life) för att få uppmuntran, komplimanger, klappar på kinden och förhoppningsvis något som liknar kakor.
Risken är att han inte kan läsa mina tankar, så det vore kanske bäst om jag införskaffade sagda kakor på eget bevåg.

JAG HAR INTE ALLS SOCKERSUG. Jag åt inte alls ett chokladwienerbröd till frukost idag.
Det var asgott. Helt perfekt blandning av choklad (mörk), krispighet, fett, socker och vaniljkletighet. Om jag nu inte har en djup och meningsfull vänskap till personen som gav mig mitt första chokladwienerbröd så har jag iaf chokladwienerbröden. Det har inte hon, hon flyttade ifrån dem, stackars tjej.

Min odiskade kaffekopp sedan i morse står och glor på mig. Troligen kräver den uppmärksamhet så jag passar på att be den om ursäkt för att jag inte orkade diska den i morse. Tror inte den bryr sig så överdrivet mycket, men ändå.
Bäst att passa på att ångra sig för saker när man ändå är på G.

Dessutom kom jag på en rätt otrevlig sak idag på lektionen, som av ytterst privata skäl inte kommer yppas i denna blogg, men ändå. Det har säkert lite påverkan på allmän ledsamhet och sockerbrist. (Alla pratar alltid om vitaminbrist, varför pratar de inte om sockerbrist? Jag tycker det är mycket mer obehagligt att lida av den senare.)

KOLLA! JAG HAR STYCKEINDELAT! STOLTHET! PERFEKTION.

Okej, nu diskar jag.

Är det patetiskt att veckans händelse för mig är att Cuddy och House hånglade i avsnitt 6?

Jag vet nog tyvärr redan svaret.

Nu ska jag se om det.

Jag söker förgäves inspiration, jag läser bra bloggar och dåliga bloggar, jag har badat, ätit frukostnudlar och försökt lösa ett case lite halvhjärtat.
Men den forskningsartikel jag planerar att sammanfatta har ändå inte blivit färdigsammanfattad av mig. Jag skyller lite på att min hjärna känns som en kockosboll (och då menar jag inte chokladboll, utan en sådan där med vitt mums-mumsskum i, hade jag velat göra det enkelt för mig borde jag kanske skrivit att min hjärna känns som en mums-mums...)

Den här månaden kommer DSM-IV vara min allra bästa vän. (Diagnostic Statistic Manual).
Tydligen verkar det funka att intala sig det, för M stälde sig precis och dansade bredvid mig och jag gav henne en så sur blick att hon gick ut ur mitt rum. För det första var det inte min mening, och för det andra brukar det ALDRIG funka att blänga, det tycker hon är kul.

Det som händer idag är att vi ska ha fest, men det verkar ingen annan ha fattat. Typ, tio confirmed guests på Assbook (okej, jag ljög, det är nio) och det känns tragiskt, men ärligt talat vet jag inte om jag egentligen bryr mig. Lite kanske. Men jag menar det är allahelgona, alla åker hem eller har fest själva. Man ska aldrig ha fest på sådana helger, då ska man gå på fest. Men eftersom jag och M är notoriskt lata orkar vi inte ta oss ut ur lägenheten utan låter berget komma till oss. HS kommer och då kommer jag iaf ha något att göra!

Nu ska jag rannsaka lägeneheten efter smärtstillande. (OBS, inte morfin)