kreativ röra

och ett ögonblick är jag förlamad i tanken
fåglarna har stannat i luften och människorna smälter undan
allt jag har kvar är dina isögon, de rinner längs ryggen nu
och när vinden slår tillbaks med fullt vinande i träden
och tiden långsamt börjar rulla igen
faller vi tillbaka, och du blir samma gamla tankemönster.
Samma gamla tankemonster
Och jag upphör att förvåna mig
(vinterns rasande attackskri)
väller ut som inälvor från ett uppskuret djur
över oss, som vi blir blodiga och kladdiga
jag gråter för att det är omöjligt att tvätta sig ren
för att jag alltid kommer ha blod i håret
och jag kan inte bleka bort själven
det blir för farligt, för stort och ensamt
För det skulle ändå fungera
om jag fick stå fastfrusen med blod i håret
och din hand tryggt i min
Tills tiden lugnat ner sig, tills mitt hjärta återfår
någonting som liknar slag
Bara jag har lite förnuft kvar längst in