20080116

Du kan ändå inte se igenom dem, det är ändå försent för ursäkter
Och halsgropar är det försent för
Jag kan bara röra på mig, hoppas att stillheten finns kvar
Vänta ut jordens undergång
Och vänta in våren
Jag vill sabotera all min rastlöshet och betvinga all känslomässighet tills du svalnar
Och vandra jordens skogar
Du bakbinder mitt självförtroende men jag kan inte se
Du ber mig inte om mer
Men jag har mer i mig
Det vet du att jag har
Har samhällsvete, fågeltjut och blod i ofantliga mängder
Lika nersmittat som allting annat
Den befogade hopplösheten och livets mirakel
Och avsaknaden av livets mirakel
Det faller inte mer, och ansikten gör sina små krumbukter,
Alla språng i luften, mina händer darrar
Drunkna mitt medvetande i tystnader i avsky

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback