20071122

och jag tappar känseln
huden domnar bort i vad jag upplever som kyla
under ögonen stramar verkligheten
en tankegenomgång av jordens undergång
lämnar mig ensam och likgilltig
(du kan ta dina stjärnor och pressa upp dem,
ta dem tillbaks dit därifrån de kom)
alla löften om återskapning, bebyggelse
gömmer jag bakom mitt hjärta
Men kylan blir påtagligare, varje ögonblinkning

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback