Havsfågel (2003)
Känslan i magen när du lyfter från marken och känner vinden ta tag under vingarna, och när du ser ut över marken ovanifrån, ser hur allt där nere blir mindre och suddigare. Du flyger ut över havet, låter de salta vindarna kasta dig över vågorna. Du ser båtar där nere, och en liten fisk som inte gömt sig nere på botten. Men du är inte så hungrig, du flyger vidare. Du rider på luftströmmar och glidflyger i luften. Du flaxar till ibland med vingarna och tar det sedan lugnt igen.
Dina små mås ögon blickar ut över det oändliga vattnet, solen glittrar på vågorna, enstaka isflak ligger och flyter, våren är bara en liten skymt i horisonten än så länge. Du tänker på sommaren, på musslor som krossas mot solvarma klippor, på rosaaktiga jättegrytor i berget, på trift och ängsgräs i skrevorna. På martallar som vridits av vinden och krokiga som gamla häxor böjer sig över vattnet, på de gamla fågelbona som småfåglarna byggde under våren. På den glänsande tången i strandkanterna, på de små fläckarna med sol ljummen sand och på stenarna där du satt och tiggde bröd från familjer, på hur solen värmde dig i nacken när du var på resa. På de friska men varma vindar som då hjälpte dig på din väg över havet.
Du tänker på fiskar som du ätit, du börjar visst bli hungrig, men den lilla fisken du såg har försvunnit i djupet. Du spanar ut mot horisonten igen och ser den blåa randen i fjärran. Öppet hav. Vinden blåser starkare nu, och kylan smyger sig in under din vita fjäderdräkt, du minns måsungarna från förra året, deras bruna luddiga dun. Kanske minns du din egen tid som ungfågel, hur livet och dagarna alltid var nya, hur varje vind var ett äventyr, och varje äten fisk en erövring värd att applåderas. Du drömmer dig bort i luften. Vingarna rör sig automatiskt.
Plötsligt ser du den! Din sommarö, vågorna slår mot de kala klipporna, björkarna som i somras var gröna, är nu kala och kyliga. Du kämpar dig in mot land och slår ner i en tall. Fortfarande uppifrån ser du ner på vad som i somras var ett ljummet paradis, som piskats av hårda sommarregn och mjukats upp till dy för att sedan torka igen till myrornas förtjusning. Mossan från i fjol är täkt med smältsnö som stelnats till is och sedan smält igen, och omges av en tunn men hård skorpa. Barren som fallit under höst stormarna täcker de kala bitarna av marken, fjolårsgräs sticker upp här och var, brungult och uttorkat. Du ser hur tallarna runt din tall bildar en halvcirkel runt en sänkning i marken, solen lyser mellan stammarna och ger de gamla björklöven en nyans av guld. Du ser upp mot himlen där en annan mås cirklar runt vattnet på jakt efter mat.
Nu är du verkligen hungrig, du låter en vind ta tag i din strömlinjeformade kropp och flyger ut över havet. Du ser en liten fisk glänsa till, snabbt dyker du ner under vattnet och kommer upp till ytan med fisken i näbben. Du flyger in till stranden och river upp den kalla fiskens kropp. Mat, det var precis vad som behövdes, några andra fåglar har fått syn på dig och försöker ta den ifrån dig, men du flyger bara upp i tallen igen, där du sväljer det sista av fisken. Du känner dig nästan oövervinnerlig när du hör deras besvikna rop efter dig och din fisk. Du flyger iväg från tallen och höjer dig i luften, låter vinden leka med dig. Friheten som pulserar i varje ådra av ditt fågelblod drar dig högre och högre upp, du flyger högst av alla måsar omkring dig. En impuls får dig att dyka ner mot vattenytan, precis innan du snuddar vid det iskalla mörka vattnet vänder du om och flyger uppåt igen.
Du ser solen stå lågt på himlen och inser att det är dags att åka hemåt igen, du bestämmer riktning och svävar över havet. Du ser mot horisonten som nu blivit röd och på de små lätta ljusgula molnen, solen går ner i havet. En dag kommer du tillbaks till min hamn, mås. Jag ser dig flyga där ibland längs kajen. Och jag skulle så gärna vilja vara en fågel, som du.
Dina små mås ögon blickar ut över det oändliga vattnet, solen glittrar på vågorna, enstaka isflak ligger och flyter, våren är bara en liten skymt i horisonten än så länge. Du tänker på sommaren, på musslor som krossas mot solvarma klippor, på rosaaktiga jättegrytor i berget, på trift och ängsgräs i skrevorna. På martallar som vridits av vinden och krokiga som gamla häxor böjer sig över vattnet, på de gamla fågelbona som småfåglarna byggde under våren. På den glänsande tången i strandkanterna, på de små fläckarna med sol ljummen sand och på stenarna där du satt och tiggde bröd från familjer, på hur solen värmde dig i nacken när du var på resa. På de friska men varma vindar som då hjälpte dig på din väg över havet.
Du tänker på fiskar som du ätit, du börjar visst bli hungrig, men den lilla fisken du såg har försvunnit i djupet. Du spanar ut mot horisonten igen och ser den blåa randen i fjärran. Öppet hav. Vinden blåser starkare nu, och kylan smyger sig in under din vita fjäderdräkt, du minns måsungarna från förra året, deras bruna luddiga dun. Kanske minns du din egen tid som ungfågel, hur livet och dagarna alltid var nya, hur varje vind var ett äventyr, och varje äten fisk en erövring värd att applåderas. Du drömmer dig bort i luften. Vingarna rör sig automatiskt.
Plötsligt ser du den! Din sommarö, vågorna slår mot de kala klipporna, björkarna som i somras var gröna, är nu kala och kyliga. Du kämpar dig in mot land och slår ner i en tall. Fortfarande uppifrån ser du ner på vad som i somras var ett ljummet paradis, som piskats av hårda sommarregn och mjukats upp till dy för att sedan torka igen till myrornas förtjusning. Mossan från i fjol är täkt med smältsnö som stelnats till is och sedan smält igen, och omges av en tunn men hård skorpa. Barren som fallit under höst stormarna täcker de kala bitarna av marken, fjolårsgräs sticker upp här och var, brungult och uttorkat. Du ser hur tallarna runt din tall bildar en halvcirkel runt en sänkning i marken, solen lyser mellan stammarna och ger de gamla björklöven en nyans av guld. Du ser upp mot himlen där en annan mås cirklar runt vattnet på jakt efter mat.
Nu är du verkligen hungrig, du låter en vind ta tag i din strömlinjeformade kropp och flyger ut över havet. Du ser en liten fisk glänsa till, snabbt dyker du ner under vattnet och kommer upp till ytan med fisken i näbben. Du flyger in till stranden och river upp den kalla fiskens kropp. Mat, det var precis vad som behövdes, några andra fåglar har fått syn på dig och försöker ta den ifrån dig, men du flyger bara upp i tallen igen, där du sväljer det sista av fisken. Du känner dig nästan oövervinnerlig när du hör deras besvikna rop efter dig och din fisk. Du flyger iväg från tallen och höjer dig i luften, låter vinden leka med dig. Friheten som pulserar i varje ådra av ditt fågelblod drar dig högre och högre upp, du flyger högst av alla måsar omkring dig. En impuls får dig att dyka ner mot vattenytan, precis innan du snuddar vid det iskalla mörka vattnet vänder du om och flyger uppåt igen.
Du ser solen stå lågt på himlen och inser att det är dags att åka hemåt igen, du bestämmer riktning och svävar över havet. Du ser mot horisonten som nu blivit röd och på de små lätta ljusgula molnen, solen går ner i havet. En dag kommer du tillbaks till min hamn, mås. Jag ser dig flyga där ibland längs kajen. Och jag skulle så gärna vilja vara en fågel, som du.
Kommentarer
Trackback