telepatetisk

Det känns som att jag vaknade med ett ryck klockan 4 i morse. Det känns som att klockan är 5 nu. Det är den alltså inte? Kanske beror det mer på att tusentals tankar snurrar runt i mitt huvud än den sena timmen jag gick och la mig på. Nu lyssnar jag på Fleetwood Mac och försöker nysta ut hjärnan. Problem? Ja, vi kan ju kalla det 25årskris, men ärligt talat. Egentligen handlar det nog mer om att jag fortfarande inte fattat sådant som förbryllade mig som tonåring. Skillnaden är kanske att jag i allafall vet att jag inte förstår det nu.
Nåja, halva mig ungefär sitter och tänker på sånt, den andra halvan rycker i mig och säger att hallå, det är faktiskt sommar, du är ledig, och borde slöa lite. Det är mycket sant. Alltså ska jag röja hemma idag. För att tysta båda sidorna, inte tänka, men inte heller slöa. (Eftersom tänkandet, otippat nog, oftast dyker upp just när jag ska ha det lugnt och skönt).

För att bevisa (för mig själv) precis hur onödigt det är att tänka på det jag tänker på ska jag dra en kort genomgång:

• Mina föräldrars skilsmässa (som ägde rum cirka 18 år sedan) (hur stavas förresten skilsmässa? måste googla)
• Att jag måste träna på att stå på mig och säga ifrån
• Hur de två kan hänga ihop
• Alltså, mer hur mina päron skötte sin skilsmässa än att de faktiskt skilde sig.
• Vilket enbart var positivt att de gjorde
• Men de kunde ju frågat mig vad jag tyckte?
• Mina föräldrars underbara förmåga att överföra sina egna problem på mig
• Exempel: "är det inte lite spänt mellan dig och Sonny?" ... - Nej det är spänt mellan dig och mig, pucko. (Svarade jag inte)
• Exempel 2: "jag lyssnar gärna om du vill prata" -ja vad bra för såhär mår jag... "nä nu ska jag inte störa mer" ??? - eh nänä, ok..
• En grej som H sa igår, nämligen att "Man borde ju kunna förstå sina föräldrar bäst, de har ju gjort en till den man är". Ej exakt citat. Men visst är det konstigt att man inte förstår dem? Sonny förstår jag däremot 90 procent av tiden. Och honom har jag bara känt i 3 år.
• Varför jag bryr mig om det här när jag snart är 25, aka vuxen.

Ärligt talat, jag behöver inte ha världens sundaste relation till min familj, jag skulle bara önska att den uppför sig. Det som kanske hör till själva 25årskrisen är väl att hela rasket ska upp och äta tårta när jag fyller. Jag hoppas att jag kommer kunna kräva fullkomlig lydnad av den. Att den biter ihop om sina olikheter och fokuserar på mig - jag fyller ju 25 en gång bara. Vad jag vet.

Jag har i alla fall nått en insikt om: varför skriver jag listor om allt? Tja, när jag pratade med min far om lite av detta var hans förslag att jag skulle skriva en "ordentlig lista, och sedan hålla dig till den".
Ja herregud, är det inte den ena så är det den andra.



Nä, det här blev ju ett lagom deppigt inlägg. Nu ska jag iaf ta itu med att:

1. väcka Sonny (lär ta cirka 1 timme)
2. Klä på mig
3. Äta frukost
4. Börja röja
5. Känna att jag får lite ordning på livet också