telepatetisk

Jag är ganska ledsen, har varit det ett tag, jag orkar inte grotta ner mig i något kreativt, orkar inte tänka. Det är kanske en småsak att ens katt ska dö. Men det är en normal reaktion när man inte är kroniskt deprimerad eller manisk. Det är rätt skönt att vara ledsen, eftersom jag är det. Men det får mig också att tänka på en tid då den sorgen inte hade fått existera i min kropp. När den bara skulle tvingats omvandla sig till spänningshuvudvärk och illamående. För det har jag haft av och på sedan i måndags, när jag är på platser då det inte går att sitta och se ledsen ut och bara tänka på döden, och alla jag känner som är döda redan. När jag inte kan sitta och minnas hur det när jag fick reda på att min första katt hade dött. När jag måste plugga och inte sitta och tänka på hur sjukt det är att kunna veta den exakta dagen och tidpunkten som någon man känt och älskat i 17 år ska få en spruta och dö.

När man är deprimerad är man direkt självfokuserad, självisk och på alla sätt jävligt dålig på att orka med andra. Jag verkar bra på att omge mig med en hel hög med deprimerade människor. Vilket oftast är helt ok, värt det, med tanke på att de är mina vänner, jag gillar dem och allt sånt bra. Men jag måste få orka med mig själv också. Det kan inte en deprimerad människa förstå. Och när jag är upptagen av mig själv kan jag inte heller ha sympati för och agera klagomål för någon som inte vill ta tag i sitt liv och våga känna sina egna känslor. Eller åtminstone börja käka SSRI.
De som försöker kan jag respektera. Tyvärr är jag för mesig för att säga till de andra.

Men just idag orkar jag inte riktigt med allt och alla. Det är tyvärr problemet med mig, när det blir för stora problem kan jag lika gärna skita i det.
Så jag lyssnar på emo-musik, skriver bittra och osammanhängande blogginlägg som jag hoppas att ingen läser istället. Skickar ut några tankar i rymden så jag slipper dem en stund till.