Livets eviga balansgång

Varför är det så svårt att göra lagom mycket av allt? Plugg och ledighet, arbete och lek, träning och vila, handla mat och andas ut, skriva bloggar och läsa bloggar, skriva annat, läsa annat.

Varför gör vi inte det vi vet att vi borde? Varför är det så svårt. Tänk om vi kunde skylla på att vi inte visste, typ, jahaaa nej jag visste inte att man mår bra av att jogga, /tjänar pengar av att jobba/klarar skolan om man pluggar/behövde laga maten för att äta den, jamen dååå ska jag gensast börja! Och så börjar man. Genast. Tänk om det var så. Vad enkelt livet skulle vara.
Så funkar mycket av det psykiska, alltså, när jag väl fattade att jag behövde säga ifrån och bli arg för att sluta känna mig överkörd och oförstådd, då började jag. Genast. Kanske gick jag lite överstyr i början innan ilske-instrumenten finjusterades men jag började. Jag började även känna efter mer och kommunicera det jag kände. Varför, undrar ni nu, varför var det så enkelt för? Svaret är tyvärr supertråkigt.

Jag var motiverad. 1. Jag ville inte gå runt och må dåligt utan att fatta varför, ni som vet hur det är att vakna med panik mitt i natten vet vad jag menar.. 2. Jag ville att andra också skulle fatta 3. Jag vill bli en bra psykodynamisk psykolog, och då måste man faktiskt ha lite koll på sig själv. 4. Jag ville inte bli en bitter surkärring/martyr som plockade upp efter andra och var sur över att ingen kunde läsa mina tankar 5. Jag vill bli en ok mamma någon gång i livet.

Så svaret, motivation, lyfter ju genast fram tusentals nya frågor. Eller några i alla fall. Varför vill jag inte äta något annat än fil och mackor till middag? Varför har jag inte värsta motivationen för det? Varför är jag inte astaggad på att tjäna massa pengar? Varför är inte mitt stora mål i livet att springa ett maraton och leva tills jag är 120?
Svaret på de frågorna är tyvärr också löjligt enkla. För att jag ju inte fattar att jag kommer få näringsbrist om jag inte lagar riktig mat varje dag, (vilket ju inte ens låter som att det är sant). För att jag hellre degar runt och gnäller över att jag är pank än tjänar pengar och blir av med CSN-lånet. För att jag inte fattar att jag kommer få dåliga knän vid 50, bli tjock vid 60 och få någon rolig slags skyll-dig-själv-cancer vid 73. För jag har ingen lust att fatta det. Och då tänker jag inte göra det heller.

Men det finns ju små mål också, som att vilja äta god mat för det mesta, vilja köpa en ny dator och att jag faktiskt tycker om att träna. Varför är det så svårt att göra då?
De frågorna slipper jag svara på, för jag ska bli psykodynamiker och inte KBT-are. HAHAHAHA!
Nej skämt åtsido, det är bara så jäkla svårt att motivera sig själv till att göra det man vill för sin egen skull.
Kanske blir jag bättre på att laga god mat när Sonny ska äta den, kanske kan vi peppa varandra till att spara pengar, jobba och jogga lite då och då. För allt man behöver är ju som alla vet kärlek.
Och kaffe.


Kommentarer
Postat av: Amanda i Ghettot

Vad är nu detta snack om KBT-are...??? ;-) Nä, ta istället hjälp av en trevlig kvinnlig KBT-are i din närhet som har koll på allt det där.. ehhhhumm

Postat av: Melina

Du är smart Mimmi. Och tack för promenaden och pratstunden igår. Den betydde mycket för mig!



Puss =)

2010-05-05 @ 12:15:05
Postat av: J

Oooh muy bien skrivet!

2010-05-05 @ 14:24:03
URL: http://enentreprenors.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback