telepatetisk

Så sitter man här igen, med en mage så full av stress att den vill skrika. Eller jag vill skrika. Det är lite svårt att veta, å andra sidan är min mage (ju) en del av mig så jag vill skrika helt enkelt. Aj, vill jag skrika. Dumma dumma magen! Anledning: tenta på måndag, klientarbete, handledning, nytt jobb, för lite pengar.
Toppen, toppen, toppen. Eller snarare höjden. Höjden av sämsthet! Jag har en vag känsla av att jag inte kommer sova bra i natt, och att jag kommer svimma under gympan i kväll. Bra kombo. Ja.
Men jag har bestämt mig för att sluta tänka i alla fall. För så fort jag tänker blir det onda i magen större, ondare och surare. Vad jag ska göra istället för att tänka är oklart. Plugga vore nog en idé. Eller dunka huvudet i skrivbordet.

Nu börjar det i alla fall på riktigt, yrkeslivet. Jag känner mig stolt och förärad med sekretessens fulla tyngd. Det känns faktiskt viktigt och väldigt, väldigt priviligerat. Men läskigt som bara attan!