telepatetisk

Jag bakar en cheesecake, till det behöver man florsocker. Det hade jag inte köpt. Så fick springa ner till ICA och stirra på den mycket tomma hyllan där det står florsocker på en ettikett under. Jag hittade en i personalen som mycket vänligt (för han jobbade i mejeriet) letade upp florsocker åt mig på lagret.
Då blev jag oproportioneligt glad. Att inte säga lycklig.
Jag köpte vaniljsocker också. Alltså inte vanilinsocker. Här har jag gått runt och tänkt att jag använder äkta vanilj i allt jag bakar (var de svarta prickarna hållit hus har jag inte reflekterat över). Idag läste jag på förpackningen, och mycket riktigt, vanilin var det. Så jag köpte äkta vaniljsocker i en mycket liten kartong med en mörkhyad kvinna på. Bara det borde ju få en att fatta att det är gammaldags, rasistiska etiketter liksom! När jag kom hem och öppnade paketet fick jag en omedelbar flashback till min barndom. Hur det tunna pulvret sprider sig över ens fingrar när man öppnar oförsiktigt. Min mammas gamla måttsats. Hur det i äldre kokböcker står måtten för både vanilj och vanilinsocker. Hur vi fnös över de avlägsna, omoraliska personer som använde vanilin.


Svårt att se vilket som är äkta? Nej just det.