telepatetisk

Jag befinner mig i någon typ av upplösningstillstånd. För det första försökte jag precis stava ordet befinner som beffiner, bara en sån sak.
Nej, ja, eh. OCH SÅ VIDARE. Jag är nog nervös. För det känns som att jag druckit 5 koppar kaffe precis, och det har jag inte. (Chockande, jag  vet)
Alltså, i  typ detta nu håller Sonny på att flytta hem till mig. Det är möjligt att jag inte ens riktigt har förstått det än. Jag har ju bara gaggat om det i typ ett år. Att bli sambo alltså. Och min livsplan har alltid varit typ såhär: träffa kille, bli kär, bli ihop, vara ihop i typ två år, flytta ihop... HJÄLP!
Alltså, missförstå mig rätt, jag är enormt glad. Men likaså skräckslagen. Jag har aldrig varit sambo. Tänk om jag är sämst på det? Tänk om... massa dumma saker som jag inte ens tänker skriva.
TÄNK OM! Liksom. Shit happens ju.
Även detta om-tänkande är ett bevis på min nervositet. Jag tänker nästan aldrig "tänk om". Det går emot min ideologi, och min biologi för den delen. Jag blir överhuvudtaget nervös av att tänka saker.
Tror jag ska låta bli då, och istället gå och dricka de där fem kopparna kaffe så jag har något att skylla på.

Men bara en sån sak att jag glömde att han behöver ha mat i morgon på jobbet! Och att han ska jobba i morgon glömde jag visst också att det har med mig att göra.

Herreminskapare är det SÅHÄR det är att vara "vuxen"? Det var väl inget att hänga i julgranen?



......

Återkommer i morgon med rapport om hur läskigt det faktist egentligen var. Jag menar, egentligen, varför skulle det vara läskigt?
Och framför allt, varför skulle jag bli vuxen på kuppen? Löjligt.