telepatetisk

Jag är verkligen en binge-bloggare. Men något ska man ju överdriva till sin spets när man väl gör det, så varför inte bloggandet som ju andra kan njuta av. Bättre det än att äta åtta smörkrämsbakelser på fem minuter.

Tänkte att jag inte skulle göra mig en till kopp kaffe eftersom jag ska fika med H senare idag, MEN sen kom jag på att kaffe är blodtryckshöjande och mitt blodtryck är crazysuperlågt. Så jag får dricka obegränsade mängder. Go mitt nyårslöfte. Dessutom har jag byggt upp en eftermiddagstolerans och kan (läs: måste) nu dricka kaffe även efter klockan 17 utan att ligga vaken hela natten. Jag visste väl att praktiken skulle föra med sig andra fysiska förändringar än förtvinade muskler, ryggskott och lönnfetma. (På grund av stress, stress och ja, mer stress!)
Dessutom *yaay* är en av mina favoritvänner tillbaks i Uppsala! Ja! Nu har jag någon att börja träna med igen. Hurra!

Å vad härligt koffeinstinnad jag känner mig. Nästan så att jag får lust att springa in i Ms rum och skrika och hoppa och berätta att jag köpt en överraskning. Möjligtvis är det en självisk och påtvingad överraskning, men hon blir kanske glad ändå! Eller arg. Det är lite av ett vågspel. Det hela är mycket spännande.

En annan rolig sak är att min dator verkar må bättre. Eller grafikkortet i alla fall. Internet hänger sig fortfarande med tre minuters mellanrum. Ja, rebootknappen är min andra navel.

Jag tog en stärkande promenad igår och ska ta en idag också. Får en enorm lust att börja jogga igen, inte bara för att köpa snygga träningskläder... Min kropp mår faktiskt bättre än på länge. Jag har börjat göra solhälsningen på morgnarna och intalar mig att det höjer mitt blodtryck lite.

Jag kan ju passa på att berätta hur det känns att ha lågt blodtryck. Som en konstant baksmälla! Inte jättekul. Jag är trött som synden, yr konstant, när jag reser mig får jag käcka svarta fläckar framför ögonen och mest av allt har jag ont i huvudet som ingen värktablett kan råda bot på. Men idag känns det alltså marginellt bättre. Problemet är ju att jag naturligt reagerar på symtomen genom att vila, vila, vila lite mer och försöka DRA NER på kaffe. Dåligt, dåligt, dåligt och jättesämst.
Men nu ska det bli ändring, ta mig tusan!

För övrigt är det extremt skönt att vara obakis på söndagmorgnar. Jag gillar det. Skarpt. Bakis kan man vara på tisdagar, det är ändå en skitdag tycker jag. Rättelse, en ond dag.

Appropå språkpoliser är det nu två personer som påpekat att jag verkligen blommat ut. Känns ju fint att veta att mina glansdagar är över.. ;)
UPP blommar man. Upp.