telepatetisk

Det är mitt i natten och jag känner mig lagom sentimental efter att ha sett om Amelie från Monmartre för jag vet inte trettionde gången kanske.

Jag har alltid haft ett speciellt förhållande till nackar, sedan jag gick i lågstadiet åtminstone.
En nacke är skör och sårbar och vacker. När jag var liten kunde jag enkelt förälska mig i pojken som råkade sitta framför mig i skolan, en förälskelse enbart baserat på hans nacke.
Speciellt efter sommaren, då nacken oftast var solbränd och nyklippt.
Jag var troligen lättpåverkad, och jag vet inte hur många gånger jag har blivit besviken när nackens ägare vänder på huvudet.

Som vuxen, och jag använder ordet i dess vidaste bemärkelse, tycker jag fortfarande att ingenting är mysigare än att nosa min pojkvänn i nacken. Människor luktar som godast i nacken, det är en mjukare doft där tror jag.

Jag vet inte varför jag känner såhär, eller om alla människor på jorden tycker likadant, för jag har aldrig diskuterat ämnet, men jag tror att en stor komponent i att jag vet att jag är heterosexuell är killnackar.
Det är helt enkelt någonting jag automatiskt finner attraktivt.

Och det var dagens betraktelse.

Nu ska jag antingen sova eller titta på Kill Bill. Svårt val.