telepatetisk

Är det någon annan som märkt att det regnar ute? Jag märkte det. Det är dåligt för jag hade tänkt spara pengar idag och inte åka buss utan gå till dit jag ska. Nu lär ju det inte hända.

Jag sitter med rufsigt hår och kliande öron (jag har örhängen i, det stod att de var nickelfria så det är nog nickel i dem men jag tänker inte ta ut dem, allergiska reaktioner har väl aldrig dödat någon?) i ett rum hos min far med många många böcker längs väggen. Böcker som jag längtar efter att få sätta tänderna i. De är fulla av psykologiska termer och krångliga teorier och porträtt av människors reaktionsmönster och livsöden. Sådant som jag tycker är det mest intressanta på hela jorden.
Några av böckerna är min pappas, andra var min styvmammas. Alla kommer en dag bli mina.
De heter krångliga saker som "The psychological birth of the human infant", "The mask of shame" "Personlig dialektik" och "the primitive edge of experience".

Igår var vi på begravning, det var fint. Jag och S sjöng två sånger med darrande stämmor och klumpar i halsen. Det var nervöst och hemskt och jag hatar sorg. Men sorg är viktigt. Det kändes konstigt att känna de sörjande men inte den besörjda, men fint att bli tillbedd att komma.
Jag tycker så mycket om mina bonussyskon och deras familjer. Kärnfamiljen är för liten, fyra personer inneslutna i sin egen bubbla, då är det bättre med många trassliga släktband som ibland kanske bara är känslomässiga.


Stockholm är inte min stad längre, jag gick hem igår i natten längs hamnen och det var inte min stad. Jag kom hem till min pappas lägenhet och det är inte min lägenhet längre. Men den luktar hemma. Den luktar som när man kom hem på sommaren efter en bilsemester och det är barndom.
Uppsala är min stad nu, och den är mindre, behändigare, närmre och inte lika full av folkmassor som gör mig nervös. Ändå kan jag gå över hela Stockholm utan att gå vilse, instinktivt, jag hittar i tunnelbanan och i busssystemet bättre än i Uppsala.
Det är konstigt.