telepatetisk

Yes! Mitt nya MasterCard från Ica ramlade in precis. Jag kan återigen köpa saker. Lyxartiklar som mat, m'n'ms, snabbkaffe och tågbiljett hem. Och tandkräm.
Jag hade nämligen spärrat mitt gamla, och passat på att ha alla mina pengar på det kontot. Alltså ALLA. (Folk verkar tro att alla betyder "alla utom 500 kr" typ, men jag menar alla.)
Det har varit helt fantastiskt att vara pank.
Förutom att det har sugit gammal strumpa. Sparat pengar har jag gjort i alla fall.

Dessutom var det inte mitt fel. Jag fick en ny kortkod, och den funkade inte. Så det var ju dömt att misslyckas.
(Människan i kundsupporten tog extremt lång tid på sig för att förhöra sig om att jag kanske hade hade använt inloggningskoden istället, eller om mina fingrar kanske slant... Jag gav upp innan hon gjorde det, sjukt omöjligt att bråka med servicemänniskor)

För övrigt är jag typ, deprimerad.
Det är ovant.
Jag menar inte att jag ligger och grinar i sängen hela dagarna. Jag går upp på morgonen, tvättar håret, bäddar sängen, igår tränade jag, jag tar promenader och lagar mat. Men jag blir aldrig hungrig, aldrig exalterad och är konstant trött. Ingenting är kul. Jag har gått ner 2 kg utan att tänka på det. (Nu blir väl HS sjukt sur)
Så det är väl inte kliniskt.

Jag skyller på IPRED, om jag hade fått ladda ner mina TV-serier i lugn och ro hade jag aldrig märkt hur tråkigt mitt liv kan vara. Att vara absolut pank har kanske inte hjälpt. Inte heller att det igår skulle varit min styvmammas 66:e födelsedag, om hon hade levat.

Men jag har inte ångest, så det känns skumt. Jag menar att när jag mådde såhär när jag var 14 hade jag liksom en anledning.
Typ, att vara singel, i puberteten, hatad i skolan, ha störiga föräldrar som tycker det är obcent viktigt att jag ska klara alla prov.

Nu har jag ett förhållande, trivs med min kropp, gillar skolan och min klass och klarar alla tentor (inte behöver jag anstränga mig så jäkla hårt heller). Och jag har ett sommarjobb och får tillbaks 6000 på skatten. Förra månaden kunde jag köpa nya kläder.

OCH jag går i terapi.

Jag borde alltså vara sprudlande lycklig. Men inte ens det bryr jag mig om, jag menar att jag skiter i att jag kanske är gnällig och otacksam över hur fint mitt liv är.

Men det är kanske bara ljuset och värmen, i vintras var det nog mörkret och kylan...

Räddningen är nog att åka hem över påsk, snylta på C och hänga med K, R och K-C. Och S såklart. Och bli full på vitt vin och sjunga sing-star och gulla med A som är tre månader snart. Bäbisar är fan det gladaste som finns!