telepatetisk

Jag är bäst i världen!
(Det går alltid mycket bättre att blogga när man lyssnar på musik)
Jag och M ska till systeeeeemet nu, snart. Hon skulle tvaga sin kropp först. Sedan är det bara att vänta på att det äntligen blir kväll.
Jag har inte varit ute på evigheter, inte på något som inte är nationspub i allafall. Sedan har jag ju varit utomhus ett antal gånger, men jag vet inte om det gills? Gör det det så var jag ute senast igår. Och tänkter man på hur extremt ohipp jag är så är jag ju ute jämt.

Det blir alltid såhär när jag inte har något direkt uppslag, jag behöver störa mig på saker för att inspireras. Faktiskt.

Till och med mitt trådlösa nätverkskort påminner mig om hur seg jag är, genom att internet går ner.
Det torde vara dags snart att pimpa min dator. Dvs byta ut alla delar i den utom hårddiskarna. (Notera pluralis) Men då måste jag ju installera om hela skiten också. Och jag vill inte ha vista.
Jag vill egentligen ha en Mac. En för 30000 gärna. Så om någon skulle ha en över kan jag gärna stjäla den. Jag skulle aldrig mer behöva gå ut. Varje dag skulle vara som att sväva på dumma, rosa, alkoholmättade moln.

Jag känner egentligen för att skriva ett menlöst inlägg ala världenstråkigastemänniska eller vad han heter, har förträngt adressen faktiskt, och skriva om att det är trist med dåligt väder men att livet nog går över och att ish då men skönt att det är lördag.
Men jag är rädd för arkebusering. Något som han alltså inte verkar sky. För det kommer ju ske någon gång.
Vi längtar alla.