The botten is nådd?

Jag befinner mig åter i civilisationens fäste och högborg. Stockholm altså, närmare bestämt hemma hos min mamma. Det finns många fördelar med detta, dels är all mat gratis, dels slipper jag göra något egentligt. Nackdelen är att jag måste använda en bärbar dator och att jag inte kan bada i mitt badkar.
Jag är brutalt trött så jag har skjutit upp min hemresa till imorgon. Denna kväll plägar jag glana på fotbollen och känna mig allmänt mätt och belåten. Åtminstone mätt.
Midsommaren var brutalt traditionell. Vi grillade och alla mådde mycket dåligt dagen efter. Speciellt jag som kaskadspydde på vardagsrumsgolvet till Ks (och alla andras, men mest Ks) stora förtret. Jag var altså i princip karatefull och har nu sovit i 12 timmar inatt. Men jag kan inte påstå att jag är jättepigg för det. Tvärt om. Men det var ganska kul det jag kommer ihåg och rent fantastiskt skönt att få komma hem igår.
Så fort jag tänker på  alkohol blir jag illamående. En vit vecka kommer sitta fantastiskt fint och jag ska verkligen ta hand om migsjälv och baka paj och träna och äta yoghurt och vänja mig av med kaffe och allt annat såntdär jag brukar lova migsjälv på måndagmorgnarna.
För övrigt har jag haft det väldigt bra. Och det är fruktansvärt fint i Es trädgård. Precis lagom vilt och jätteskönt i och med att jag sluppit medverka det minsta i dess utformande.
Jag funderar på att sova en skvätt. Eller äta kakor. Båda delarna låter onekligen lockande. Det enda jag inte känner jättemycket för är att åka hem till Uppsala. Inte för att jag inte vill hem, eller har saker att göra där, personer att träffa och golv att städa, personer att kasta ut ur lägenheten samt allmänna tupplurar att ta, mest är det för att jag inte vill handla mat och inte vill vara ensam. Jag har vant mig vid att ha människor omkring mig. Men, säger du då, du har ju M, ditt eviga husdjur. Visserligen, men hon råkar ha ett eget liv och så.

Det bästa jag gjorde i helgen måste ändå ha varit när jag kletade senap på T, inte för att jag minns det själv, men det lät ganska typiskt mig. Att ringa väldigt många personer jag inte borde ringt när jag var såpass påverkad var kanske inte jättesmart, men jag gissar att folk har förståelse för att jag vräkte ur mig aldeles för privata detaljer om mig och mitt liv. Det var ju midsommar och jag är som bekant ganska störd.
Nu ska jag rafsa upp någon gammal VHS och försöka kolla på den tills matchen börjar. Det kliar i mina små fingrar att ringa upp en person, men jag ska låta bli. Ingenting blir bättre av att jag krälar i stoftet och ber om ursäkt för min allmänna efterblivenhet. Lite stolthet har jag kanske?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback