telepatetisk

Hemma!
Brutalt för trött för att prata. Stressad över jobbet som börjar imporgon.
Min släkt är maniskt lycklig, de kan uppenbarligen inte uttrycka en enda negativ känsla och det gör umgänget svårt för mig som dels känner igen den sidan hos migsjälv och dels är van att analysera konflikter öppet.
Det var hett i skåne och jag har ätit fisk. Jag har även åkt tåg i cirka 6 timmar så en dush kommer kännas skönt.
Tre ipren likaså.

Det känns som att komma hem.
Det känns som en augustikväll eller sen juli, efter semestern, klibbig av svett efter en lång bilfärd. (Och min tröja luktar av mig, det är första gången sedan jag flyttade hemmifrån som jag känner min egen doft utom i mitt gamla rum hos E, bara det är nog för att göra en utmattad Mimmi lite lätt gråtfärdig på ett bra sätt) Och en lite för tung väska. Och varma kvällsvindar och brutal trötthet.
Jag gick förbi alla människor på tågstationen, de var nynazister, tragiska tanter i rosa trendkläder, vanliga människor, lagomlyckliga par. Det fick mig att känna mig som en del av mänskligheten.
De senaste tre dagarna har jag känt mig som en 14åring igen. Ingen vetorätt, tusentals hormoner snurrades runt i en kropp jag inte kan styra över och vars reaktioner jag inte känner igen. Bara klibbighet och otillfredställelse.
Och jag insåg att det inte var mig det var fel på. För jag är inte som när jag var 14, jag har förändrat mig och ändå var de precis likadana.
Jag vill inte tillbaka dit. Inte på det sättet.

Nu ska jag lukta på mitt hem! Och i morgon kommer jag väl vara ännu tröttare.