telepatetisk

Jag tar det som en personlig pik att låten Hopeless med KT Tunstall smög sig in på min jagskavaradjupochlyssnapåmigsjälvCD som jag brände igår.
Tack för den.
Men det är sant så det gör inte så mycket.
Jag ger upp för fort.
Hej det är jag som övervägde att ta ut min absoluta hittills bästa favoritpiercing som jag vet att jag är skitsnygg i bara för att den svullnade upp på Arvika. Tur att jag inte gjorde det för nu är den helt normal.
Det är jag som klipper av mig håret för att jag inte orkar vänta på att det ska bli långt. Det är jag som färgar om det hela tiden fast jag vet att jag vill se min riktiga hårfärg. Och försöker spara till långt hår fast jag vet att jag passar bättre i kort.
Jag ger upp om allt. Inte viktiga saker kanske, som prov och vänner, men allt annat. Jag slutar helt enkelt bry mig. Och jag är fenomenalt bra på att göra dumma saker utan konsekvenstänkande, men jag gör det inte på impuls, det är alltid överlagt. Jag kan inte hjälpa det.
Jag städar 4 gånger dagligen för att jag även stökar ner lika mycket. Jag gör sju matlådor i taget för att jag vet att jag annars skulle leva på typ, popcorn, bullar och bake-up-pizza och svindyra sallader. Jag oroar mig för saker som skulle kunna hända och sedan händer de inte. Inte för att det var otroligt från första början utan för att jag tröttnat bara.
Jag har specifika morgonritualer för att jag vet att jag annars skulle kunna ligga kvar i sängen utan att sjuka mig från jobbet, jag vet för så blev det en halv termin förra året fast med skolan.
När jag väl börjat med något ger jag inte upp, jag låter helt enkelt bara bli att börja.
Jag har fortfarande inte börjat leta terapeut fast jag vet att jag måste ha en i september, för skolan, jag bara väntar på att det magiskt ska lösa sig. För allting löser sig så fort jag tar itu med det.
Det är jag som gör wok för att bli av med lite vitkål och sedan glömmer att ha i vitkålen, som tar upp en halv kylskåpshylla. Vad gör man med vitkål när man inte har den i wok eller sallad?

Jag drömde att jag köpte hårtoning inatt, så det är säkert ett tecken. Jag vill till frisören jag vill färga håret knallrött igen. Eller bara snagga mig. Det skulle de gilla på jobbet, jag skulle se ut som en flata och inte ha något emot det. Jag börjar känna mig mer och mer lesbisk, rent mentalt altså, inte sexuellt, sexuellt är jag bara avstannad och inte alls som jag har hört att det ska vara på sommaren.

Jag vill inte gå till jobbet, jag vill gå ut i skogen och plocka svamp och blåbär med Che och S eller E och S eller M och tvinga henne plocka slånbär så jag kan göra saft. Jag vill stanna hemma och baka bröd och tvätta golven och jag vill sjunga. Jag vill bränna CDs åt alla jag känner och ha en enorm fest som alla får komma på och baka muffins och så vill jag sitta i tre timmar på katarina kyrkogård och bara gråta och plantera rosor.
Inte alls visitera svettiga PAX och ta deras vattenflaskor och skratta åt söta hundvalpar och bäbisar och låtsas vara trevligast i världen.
Jag vill lägga mig under sängen och äta damm.