telepatetisk

Igår var ett ypperligt exempel på världens sämsta dag. I kid you not.
De första 45 minuterna var väl någotsånär ok i och med att jag tillbringade dem med Honom Själv. Sedan åkte han till jobbet. Jag och min onda mage och allmänna feberdeppighet åkte till Stockholm för att träffa C. Det var absolut trevligt, dagen hade kunnat rycka upp sig där faktiskt, trots ledsna samtalsämnen och allmän oro för hans blodtryck. Och allting annat, typ sorg. Sedan, missat samtal, E. "S har blivit påkörd av en bil, du har väl hjälm när du cyklar?" (Jävla robot!)
Älskade älskings-S. Men hon lever. Hon mår skit och har en spricka i båtbenet i handen samt skrapsår och jack över ögat.
Jag är bara glad att jag lyckades låta bli att bryta ihop när jag pratade med henne, för jag tror att hon behöver att jag orkar när hon inte orkar.
Däremot måste alla i tågvagnen undrat vad det var för konstiga ljud som kom från min plats. För jag låter när jag gråter.
Sedan, efter att jag åkt hem till HS för att jag inte ville hem inte ville ensam inte ville alls inte ville. Jag stannade tre gånger för att jag inte orkade gå den 10 minuter långa vägen hem till honom, och väntade på att han skulle komma hem från jobbet, var det så skönt att bara få banka i väggen och skrikgråta.
Och sitta apatisk i badkaret, och ligga apatisk i sängen tills någon som orkade kom hem och orkade plocka upp bitarna av mig så jag orkar plocka upp bitarna av henne. För det är allt jag vill just nu, men en tågbiljett till gbg kostar 800, enkel resa. Och jag har 8 kronor på kontot.

Nu blev jag sådär trött igen. Älskling iaf!

Och just det, dagens fråga.
Är det farligt att hoppa när man har benhinneinflamation?
(Det är det säkert, ont som fan gjorde det iaf!)